• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ego

21 januari, 2013 by Redaktionen

Ego
Betyg: 2
Premiär: 25 januari

photo_lDet är synd om överklassen.
Särskilt de härligt festande bratsen, ungdomarna som lever på pappas kreditkort och vars superstylade snäva värld mest handlar om att vara inne, ha de rätta kläderna och (i vissa fall) bli kända. Men när helrören ekar tomma och gårdagens festligheter är ett minne blott – vad finns då kvar?

Det är inte första gången svensk överklassångest gestaltas på film. Johan Klings ”Darling” och Axel Peterséns ”Avalon” är två exempel då det lyckats bra. Ego är tyvärr något annat. Trailern utlovar romantisk komedi av amerikanskt snitt, och även om elementen finns där (inga överraskningar här inte), kan jag inte påstå att den gör sitt jobb särskilt väl.

Ego är regissören Lisa James Larssons debut och handlar om 25-åriga Sebbe (Martin Wallström) som lever ett glassigt liv.  Mitt uppe i en konstant tillvaro av one night stands, skumpa och nattklubbar håller han dessutom på att ro hem ett skivkontrakt. Men så råkar han ut för en olycka och blir blind. För Sebbe, som definierar sitt liv genom yta, blir det ett hårt slag. Det blir plötsligt lite svårare att glida runt på Stureplan och se häftig ut. Med andra ord tvingas han omdefiniera sin tillvaro. In kommer personliga assistenten Mia (Mylaine Hedreul), och de utvecklar en relation. Ett förhållande där insidan är viktigare än utsidan.

Men se! Han får synen tillbaka. Det visar sig att Mia inte alls är den nätta blondinbomb han föreställt sig. Ett val uppenbarar sig därmed för Sebbe: ett fortsatt liv i sus och dus, eller en närmre, mer personlig relation till tjejen som fått honom att känna något han aldrig känt förut?

Premissen är något krystad med andra ord.

Men filmen har större problem än det något forcerade upplägget. För hur kan vi sympatisera med Sebbe? Jag ser ingen personutveckling. Han är samma dryga skitstövel filmen igenom. Det är ett stort problem. Hur köper vi Mia som karaktär om vi inte förstår vad hon ser i honom? Okej, han är snygg, men visar knappast några inre egenskaper värda att skriva hem om (förutom att han sjunger och spelar gitarr). Men okej, hon faller för honom. Allt för konsten. Det är ändå en romantisk dramakomedi som utgår efter en specifik mall vi pratar om här. Vi kanske inte behöver förstå Mia fullt ut, hon är ändå inte särskilt viktig, i stället representerar hon det ”riktiga” och ”viktiga” i livet för Sebbe. Ett alternativ till hans tomma vardag.

Det ska sägas att Martin Wallström faktiskt är alldeles lysande i huvudrollen. Hans tolkning av osympatiska Sebbe sneglar mer åt Christian Bale i ”American Psycho” än träigt snyggo i valfri amerikansk romcom. Han tar sig an rollen med en underliggande intensitet. När den kräver nyanser utöver det vanliga – levererar han. Mylaine Hedreul imponerar också. Det är hennes naturliga charm som lockar fram de fåtal skratt filmen bjuder på. Men främst är det personkemin dem emellan som ger filmen bärkraft, och som räddar upplevelsen från att bli outhärdlig. I en scen där Sebbe och Mia bråkar med varandra lyckas skådespelarna, helt på egen hand, lyfta filmen till något annat, något som får mig att önska att Ego tilltalade mig.

Det är viktigt att jag poängterar hur duktiga alla inblandade i det här projektet är. Jag återkommer till det gång på gång under filmens gång. Det blir en bra motpol till den växande frustration och irritation jag känner inför Sebbe och Mias problem. I tredje akten kommer en talangshow modell X-factor att spela en viktig roll. Hela segmentet känns lite konstigt och påklistrat. Samtidigt är det svårt att inte ryckas med, åtminstone litegrann.

Regissören Lisa James Larssons visuella känsla är dessutom slående. Hon målar Stockholm med en vacker pensel; om vintern faller flimrande snöflingor, om sommaren får hon mig att längta till promenader i Humlegården och avkopplat häng vid kluckande vatten.

Kanske gillar jag inte Ego eftersom jag inte förstår den, helt enkelt. Hade min tillvaro bestått av märkeskläder och snordyra klockor, hade jag kanske svepts med av filmens naiva romans och inte suttit och hytt med näven åt Mia, som uppenbarligen förtjänar bättre. Ty Sebbe är en idiot. Om Mia trånar efter honom är hon också en idiot. Kanske är jag för hård mot henne. Hon jobbar inom hemtjänsten, bor på söder, är inte blond, och står i tvättstugan och tvättar oglammiga trosor; vilket får mig att hoppas på att hon är något annat än en dum brud. Jag vet inte. Sura, panka människor som jag kanske inte ska gå och se denna på bio.

Efter pressvisningen av Ego går jag runt och funderar. Varför blir jag så irriterad? Jag passerar två tiggare med pappmuggar och utsträckta händer. Jag rotar i fickorna men hittar bara skrynkliga kvitton. De får en urskuldande axelryckning till svar som varken gör till eller från. Inne på Rådmansgatans tunnelbanestation pryder en Situation Stockholm-kampanj väggarna. Det är förbannat kallt nu i januari. Det är tur att man kan snurra halsduken runt ansiktet och värma sig ordentligt.

Ja, kanske är det min empatiska förmåga det är fel på. Kanske är det faktiskt synd om överklassen. På riktigt.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ego, Lisa James Larsson, Martin Wallström, Mylaine Hedreul

Filmrecension: Django Unchained

18 januari, 2013 by Redaktionen

DjangoUnchained_TeaserPoster_Print.indd

Django Unchained 
Betyg: 5
Premiär: 18 Januari 2013

Fyndiga dialoger, ohämmad action, klipska oneliners och så många härligt obehagliga scener endast en äkta Tarantinorulle kan komma undan med.

Quentin Tarantino berör med sitt senaste bidrag till filmhistorien en lite känsligare och någorlunda nedtystad del av den Amerikanska historien. Django Unchained utspelar sig strax före det amerikanska Inbördeskriget, då slavhandeln än fortlevde och frodades som mest. Huvudjägaren Dr. King Shultz (Christoph Waltz) befriar slaven Django (Jamie Foxx) för att få hjälp med sitt senaste uppdrag. Samtidigt  bildas en vänskap mellan de båda parterna och det dröjer inte länge innan Dr. King bestämmer sig för att hjälpa Django hitta sin bortsålda fru.
I sin helhet är filmen extremt händelserik även om de nästan tre timmarna stundvis kan kännas aningen långa. Som vi är numera vant oss kan vi aldrig riktigt förutspå vad som kan hända när Tarantino står som regissör. Otäckt våldsamma scener är ett faktum, precis som otippade humoristiska inslag som dyker upp när de väntas som minst. Musiken som även den är utvald ur regissörens personliga skivsamling bidrar till att utveckla en stor del av filmens speciella karaktär.
Christopher Waltz briljerade i Quentin Tarantinos senaste verk, Inglourious Basterdsoch, och belönas här en än större roll, en chans han verkligen tar vara på med en prestation som berättigat leder till en Oscarsnominering. Django Unchained är nominerad i ytterligare fyra kategorier, bland annat för bästa film.
Tarantino berättar själv att hans syfte med Django Unchained var att ämnen som slaveri och rasism skulle tas upp och diskuteras. Det kan lugnt sägas att han nått det målet. Att han på köpet även gör en av årets onekligen bästa filmer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Les Misérables

17 januari, 2013 by Redaktionen

Les Misérables

Les Misérables
Betyg: 5
Premiär: 18 Januari 2013

Victor Hugo skrev Les Misérables för över 130 år sedan (1862), verket gjordes om till en musikal 1980 och har sedan dess mött enorm framgång i båda formerna. 2010 inleddes Tom Hoopers filmatisering av musikalen och efter en succéartad premiär i London den 7 december 2012 har filmen äntligen nått svensk mark.

Les Misérables handlar om före detta brottslingen men numera borgmästaren Jean Valjean (Hugh Jackman), som bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att hjälpa olyckliga Fantines (Anne Hathaway) dotter samtidigt som han konstant förföljs av lagens kämpe, envisa och självrättfärdige Javert (Russell Crowe). Vi får följa huvudpersonerna genom en rad missöden medan nya färgstarka karaktärer konstant introduceras för att hjälpa eller stjälpa dem.

Som titeln antyder innehåller musikalen en riklig mängd bedrövelse. De mörka miljöerna avspeglar Victor Hugos dystopiska bild av 1830-talets Paris vars största samhällsproblem blottas ocensurerat. Men trots att det aldrig kan bli fråga om någon feel good-film innehåller mästerverket både humoristiska och otippat vackra scener. Den komiska sidan står framförallt det bedrägliga paret Thenardier för, i form av trickstern Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som lyckas liva upp stämningen rejält.

Det finns ytterst få saker att klanka ner på i denna mästerliga konversion av en underbar musikal till den stora duken. Russell Crowe, som onekligen är en fantastisk skådespelare, kan tyvärr kännas lite mindre lämplig i rollen som mäktiga Javert, en karaktär vars röst gärna kunde få visa lite mer auktoritet, men det är inget som förstör i längden utan något som snabbt glöms bort i filmens händelserika tempo.

Tom Hooper vars The King’s Speech vann 4 av sina 12 oscarsnomineringar återvänder till prisgalan i år med nya förhoppningar. Les Misérables är nominerad i sju kategorier, bland annat, helt rättfärdigat, för bästa film. Både Hugh Jackman och Anne Hathaway är nominerade för sina utomordentliga prestationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Anne Hathaway, Hugh Jackman, Les Miserables, Russel Crowe, Victor Hugo

Filmrecension: Frankenweenie

10 januari, 2013 by Redaktionen

FRANKENWEENIE

Titel: Frankenweenie
Betyg: 2
Biopremiär: 11 januari

Alla har vi någongång kommit i kontakt med Mary Shelleys klassiska saga om Frankensteins monster, nu har det återigen blivit dags att presenteras för en Frankenstein, denna gång placerad i Tim Burtons magiska värld.

Victor Frankenstein lever med sina föräldrar och hunden Sparky i ett udda suburbia samhälle. Victors far vill att han ska intressera sig i sport men Victor är hellre på vinden med sin hund.

Efter en olycka rycks Sparky oväntat bort, sorgen efter sin bästa vän är outhärdlig och Victor är beredd att göra vad som helst för att få sin älskade hund tillbaka. Under en storm gör Victor det som verkar omöjligt och lyckas återuppliva Sparky. Men glädjen över Sparkys återkomst går snabbt över när hela staden plötsligt börjar fyllas med lustiga varelser.

Frankenweenie är en stop-motion film i klassisk Tim Burton anda. Är man ett fan av Burtons tidigare verk lär man garanterat underhållas av denna nya berättelse. Storyn är bra och animeringen kul, den har dock en del brister.

För det första är filmen i 3D vilket är helt onödigt och dumt, det är inte några aha-effekter och det skapas inget djup i bilden. För det anda är filmen i svartvitt, förmodligen för att skapa ett märker och en gotisk känsla men jag tycker att det i längden blir lite långtradigt att titta på.

Vad som är målgruppen för filmen är även det lite osäkert. Den är lite för barnslig för att rikta sig till unga vuxna/vuxna och som barnfilm är den lite väl makaber, jag skulle aldrig visa denna för mina barn.

Jag känner lite olika inför filmen, den var bra, men det fanns nog lite för många element som störde upplevelsen för mig och jag kommer nog inte att se den igen. Styrkan i filmen är alla biroller, Victors klasskamrat som även blir hans assistent i uppväckandet av de döda ärhelt fantastisk och som direkt tagen ur Nightmare before Christmas.

Slutsatsen blir att Frankenweenie är en helt ok film. Jag skulle dock inte lägga ut pengar och se den på bio utan väntar hellre tills den släpps på dvd, så slipper man böka med 3D. Filmen presenteras som en familjefilm, men jag skulle nog avvakta innan jag visar den för yngre barn. Over and out.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Gangster Squad

10 januari, 2013 by Redaktionen

Gangster Squad
Betyg: 2
Premiär: 11 januari

Gangster SquadGangster Squad har ett par brokiga månader bakom sig. Ursprungligen skulle filmen haft premiär september 2012, men efter vansinnesdådet i Aurora, där galningen James Holmes sköt vilt omkring sig inne i en biograf i samband med en visning av ”Dark Knight Rises” – flyttade man premiären till januari i år. Orsaken var att en scen, där några gangstrar skjuter rätt in i en biopublik, påminde för mycket om det som inträffat. Man klippte om filmen och spelade samtidigt in ett nytt slut.

När den nu har premiär är det många som har lyckats skruva upp förväntningarna rejält. Det är förståeligt. Skådespelarlistan är imponerande. Idel tunga namn (Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling) står rökande och trängs med hattarna på sned, cigaretterna i mungiporna och de obligatoriska kulsprutorna i nävarna. Platsen är Los Angeles på 40-talet. Förutsättningarna är goda för en stunds pulpig underhållning.

Josh Brolin spelar en polis som rekryterar en samling hårdkokta poliser som med okonventionella metoder ska sätta stopp för gangsterkungen Mickey Cohens (Sean Penn) skräckvälde. Vägen dit blir en tämligen ospännande, i stunder effektfull, men på det stora taget klichéfylld resa.

Den som förväntar sig något annat än generisk pang-pang i slowmotion lär bli besviken. Gangster Squad blir sällan mer än en våldsam pojkfantasi. Männen är tuffa; de antingen hedrar sin bricka och sitt land eller är skurkar med otäck uppsyn. Gemensamt är att alla ser häftiga ut när de tänder sina cigaretter. Penns gangsterboss grimaserar ständigt, och det är trevligt att se att någon verkar ha kul med materialet, för jag har det sannerligen inte. Kvinnorna står i bakgrunden, de är fruar och älskarinnor – som antingen plåstrar om sår eller putar sexigt med rödmålade läppar. Den påklistrade kärleksrelationen mellan slicka Ryan Gosling och gangsterbossens älskarinna Emma Stone lyckas sorgligt nog inte gjuta liv i filmen. Det är en ytlig kärlekshistoria som vi har sett många gånger förut. Det är egentligen bara det hårt stiliserade våldet som sticker ut. Det kunde ha varit underhållande, men Gangster Squad tar sig själv på allt för stort allvar – hur löjlig händelseutvecklingen än blir.

Det är möjligt att regissören Ruben Fleischer (”Zombieland”, ”30 Minutes or less”) inte siktar på inträde till kulturens finrum; det är inget fel med en actionfilm som i första hand strävar efter att sälja popcorn, men allt för tunna karaktärer och krystad dialog förstör det roliga. Det svider desto mer eftersom tanken är god. En uppdaterad, trashigare ”De omutbara” eller en mer lekfull och blodigare ”LA Konfidentiellt” låter inte så tokigt. Tyvärr är Gangster Squad långt från något av alternativen. Ruben Fleischer saknar Brian DePalmas känsla för stil och spänning liksom Curtis Hansons förmåga att handskas med trovärdiga karaktärer.

Hade Gangster Squad varit bättre hade jag uppslukats av den i stället för att sitta och tänka på annat; som våld i underhållningssyfte, hur det skulle kännas att bli ihjälskjuten i en biograf, och hur meningslöst vansinnesdådet i Aurora var. Det ger filmen en bitter eftersmak, hur orättvist det än må vara.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: emma stone, Gangster Squad, Ruben Fleischer, Ryan Gosling, Sean Penn

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in