Filmrecension: Django Unchained

Quentin Tarantino berör med sitt senaste bidrag till filmhistorien en lite känsligare och någorlunda nedtystad del av den Amerikanska historien. Django Unchained utspelar sig strax före det amerikanska Inbördeskriget, då slavhandeln än fortlevde och frodades som mest. Huvudjägaren Dr. King Shultz (Christoph Waltz) befriar slaven Django (Jamie Foxx) för att få hjälp med sitt senaste uppdrag. Samtidigt  bildas en vänskap mellan de båda parterna och det dröjer inte länge innan Dr. King bestämmer sig för att hjälpa Django hitta sin bortsålda fru.

I sin helhet är filmen extremt händelserik även om de nästan tre timmarna stundvis kan kännas aningen långa. Som vi är numera vant oss kan vi aldrig riktigt förutspå vad som kan hända när Tarantino står som regissör. Otäckt våldsamma scener är ett faktum, precis som otippade humoristiska inslag som dyker upp när de väntas som minst. Musiken som även den är utvald ur regissörens personliga skivsamling bidrar till att utveckla en stor del av filmens speciella karaktär.

Christopher Waltz briljerade i Quentin Tarantinos senaste verk, Inglourious Basterdsoch, och belönas här en än större roll, en chans han verkligen tar vara på med en prestation som berättigat leder till en Oscarsnominering. Django Unchained är nominerad i ytterligare fyra kategorier, bland annat för bästa film.

Tarantino berättar själv att hans syfte med Django Unchained var att ämnen som slaveri och rasism skulle tas upp och diskuteras. Det kan lugnt sägas att han nått det målet. Att han på köpet även gör en av årets onekligen bästa filmer