Ego
Betyg: 2
Premiär: 25 januari
Det är synd om överklassen.
Särskilt de härligt festande bratsen, ungdomarna som lever på pappas kreditkort och vars superstylade snäva värld mest handlar om att vara inne, ha de rätta kläderna och (i vissa fall) bli kända. Men när helrören ekar tomma och gårdagens festligheter är ett minne blott – vad finns då kvar?
Det är inte första gången svensk överklassångest gestaltas på film. Johan Klings ”Darling” och Axel Peterséns ”Avalon” är två exempel då det lyckats bra. Ego är tyvärr något annat. Trailern utlovar romantisk komedi av amerikanskt snitt, och även om elementen finns där (inga överraskningar här inte), kan jag inte påstå att den gör sitt jobb särskilt väl.
Ego är regissören Lisa James Larssons debut och handlar om 25-åriga Sebbe (Martin Wallström) som lever ett glassigt liv. Mitt uppe i en konstant tillvaro av one night stands, skumpa och nattklubbar håller han dessutom på att ro hem ett skivkontrakt. Men så råkar han ut för en olycka och blir blind. För Sebbe, som definierar sitt liv genom yta, blir det ett hårt slag. Det blir plötsligt lite svårare att glida runt på Stureplan och se häftig ut. Med andra ord tvingas han omdefiniera sin tillvaro. In kommer personliga assistenten Mia (Mylaine Hedreul), och de utvecklar en relation. Ett förhållande där insidan är viktigare än utsidan.
Men se! Han får synen tillbaka. Det visar sig att Mia inte alls är den nätta blondinbomb han föreställt sig. Ett val uppenbarar sig därmed för Sebbe: ett fortsatt liv i sus och dus, eller en närmre, mer personlig relation till tjejen som fått honom att känna något han aldrig känt förut?
Premissen är något krystad med andra ord.
Men filmen har större problem än det något forcerade upplägget. För hur kan vi sympatisera med Sebbe? Jag ser ingen personutveckling. Han är samma dryga skitstövel filmen igenom. Det är ett stort problem. Hur köper vi Mia som karaktär om vi inte förstår vad hon ser i honom? Okej, han är snygg, men visar knappast några inre egenskaper värda att skriva hem om (förutom att han sjunger och spelar gitarr). Men okej, hon faller för honom. Allt för konsten. Det är ändå en romantisk dramakomedi som utgår efter en specifik mall vi pratar om här. Vi kanske inte behöver förstå Mia fullt ut, hon är ändå inte särskilt viktig, i stället representerar hon det ”riktiga” och ”viktiga” i livet för Sebbe. Ett alternativ till hans tomma vardag.
Det ska sägas att Martin Wallström faktiskt är alldeles lysande i huvudrollen. Hans tolkning av osympatiska Sebbe sneglar mer åt Christian Bale i ”American Psycho” än träigt snyggo i valfri amerikansk romcom. Han tar sig an rollen med en underliggande intensitet. När den kräver nyanser utöver det vanliga – levererar han. Mylaine Hedreul imponerar också. Det är hennes naturliga charm som lockar fram de fåtal skratt filmen bjuder på. Men främst är det personkemin dem emellan som ger filmen bärkraft, och som räddar upplevelsen från att bli outhärdlig. I en scen där Sebbe och Mia bråkar med varandra lyckas skådespelarna, helt på egen hand, lyfta filmen till något annat, något som får mig att önska att Ego tilltalade mig.
Det är viktigt att jag poängterar hur duktiga alla inblandade i det här projektet är. Jag återkommer till det gång på gång under filmens gång. Det blir en bra motpol till den växande frustration och irritation jag känner inför Sebbe och Mias problem. I tredje akten kommer en talangshow modell X-factor att spela en viktig roll. Hela segmentet känns lite konstigt och påklistrat. Samtidigt är det svårt att inte ryckas med, åtminstone litegrann.
Regissören Lisa James Larssons visuella känsla är dessutom slående. Hon målar Stockholm med en vacker pensel; om vintern faller flimrande snöflingor, om sommaren får hon mig att längta till promenader i Humlegården och avkopplat häng vid kluckande vatten.
Kanske gillar jag inte Ego eftersom jag inte förstår den, helt enkelt. Hade min tillvaro bestått av märkeskläder och snordyra klockor, hade jag kanske svepts med av filmens naiva romans och inte suttit och hytt med näven åt Mia, som uppenbarligen förtjänar bättre. Ty Sebbe är en idiot. Om Mia trånar efter honom är hon också en idiot. Kanske är jag för hård mot henne. Hon jobbar inom hemtjänsten, bor på söder, är inte blond, och står i tvättstugan och tvättar oglammiga trosor; vilket får mig att hoppas på att hon är något annat än en dum brud. Jag vet inte. Sura, panka människor som jag kanske inte ska gå och se denna på bio.
Efter pressvisningen av Ego går jag runt och funderar. Varför blir jag så irriterad? Jag passerar två tiggare med pappmuggar och utsträckta händer. Jag rotar i fickorna men hittar bara skrynkliga kvitton. De får en urskuldande axelryckning till svar som varken gör till eller från. Inne på Rådmansgatans tunnelbanestation pryder en Situation Stockholm-kampanj väggarna. Det är förbannat kallt nu i januari. Det är tur att man kan snurra halsduken runt ansiktet och värma sig ordentligt.
Ja, kanske är det min empatiska förmåga det är fel på. Kanske är det faktiskt synd om överklassen. På riktigt.
Text: Robert Warrebäck