Ego
Betyg: 2
Premiär: 25 januari
Det är synd om överklassen.
Särskilt de härligt festande bratsen, ungdomarna som lever på pappas kreditkort och vars superstylade snäva värld mest handlar om att vara inne, ha de rätta kläderna och (i vissa fall) bli kända. Men när helrören ekar tomma och gårdagens festligheter är ett minne blott – vad finns då kvar?
Det är inte första gången svensk överklassångest gestaltas på film. Johan Klings ”Darling” och Axel Peterséns ”Avalon” är två exempel då det lyckats bra. Ego är tyvärr något annat. Trailern utlovar romantisk komedi av amerikanskt snitt, och även om elementen finns där (inga överraskningar här inte), kan jag inte påstå att den gör sitt jobb särskilt väl.
Ego är regissören Lisa James Larssons debut och handlar om 25-åriga Sebbe (Martin Wallström) som lever ett glassigt liv. Mitt uppe i en konstant tillvaro av one night stands, skumpa och nattklubbar håller han dessutom på att ro hem ett skivkontrakt. Men så råkar han ut för en olycka och blir blind. För Sebbe, som definierar sitt liv genom yta, blir det ett hårt slag. Det blir plötsligt lite svårare att glida runt på Stureplan och se häftig ut. Med andra ord tvingas han omdefiniera sin tillvaro. In kommer personliga assistenten Mia (Mylaine Hedreul), och de utvecklar en relation. Ett förhållande där insidan är viktigare än utsidan.
Men se! Han får synen tillbaka. Det visar sig att Mia inte alls är den nätta blondinbomb han föreställt sig. Ett val uppenbarar sig därmed för Sebbe: ett fortsatt liv i sus och dus, eller en närmre, mer personlig relation till tjejen som fått honom att känna något han aldrig känt förut?
Premissen är något krystad med andra ord.
Men filmen har större problem än det något forcerade upplägget. För hur kan vi sympatisera med Sebbe? Jag ser ingen personutveckling. Han är samma dryga skitstövel filmen igenom. Det är ett stort problem. Hur köper vi Mia som karaktär om vi inte förstår vad hon ser i honom? Okej, han är snygg, men visar knappast några inre egenskaper värda att skriva hem om (förutom att han sjunger och spelar gitarr). Men okej, hon faller för honom. Allt för konsten. Det är ändå en romantisk dramakomedi som utgår efter en specifik mall vi pratar om här. Vi kanske inte behöver förstå Mia fullt ut, hon är ändå inte särskilt viktig, i stället representerar hon det ”riktiga” och ”viktiga” i livet för Sebbe. Ett alternativ till hans tomma vardag.
Det ska sägas att Martin Wallström faktiskt är alldeles lysande i huvudrollen. Hans tolkning av osympatiska Sebbe sneglar mer åt Christian Bale i ”American Psycho” än träigt snyggo i valfri amerikansk romcom. Han tar sig an rollen med en underliggande intensitet. När den kräver nyanser utöver det vanliga – levererar han. Mylaine Hedreul imponerar också. Det är hennes naturliga charm som lockar fram de fåtal skratt filmen bjuder på. Men främst är det personkemin dem emellan som ger filmen bärkraft, och som räddar upplevelsen från att bli outhärdlig. I en scen där Sebbe och Mia bråkar med varandra lyckas skådespelarna, helt på egen hand, lyfta filmen till något annat, något som får mig att önska att Ego tilltalade mig.
Det är viktigt att jag poängterar hur duktiga alla inblandade i det här projektet är. Jag återkommer till det gång på gång under filmens gång. Det blir en bra motpol till den växande frustration och irritation jag känner inför Sebbe och Mias problem. I tredje akten kommer en talangshow modell X-factor att spela en viktig roll. Hela segmentet känns lite konstigt och påklistrat. Samtidigt är det svårt att inte ryckas med, åtminstone litegrann.
Regissören Lisa James Larssons visuella känsla är dessutom slående. Hon målar Stockholm med en vacker pensel; om vintern faller flimrande snöflingor, om sommaren får hon mig att längta till promenader i Humlegården och avkopplat häng vid kluckande vatten.
Kanske gillar jag inte Ego eftersom jag inte förstår den, helt enkelt. Hade min tillvaro bestått av märkeskläder och snordyra klockor, hade jag kanske svepts med av filmens naiva romans och inte suttit och hytt med näven åt Mia, som uppenbarligen förtjänar bättre. Ty Sebbe är en idiot. Om Mia trånar efter honom är hon också en idiot. Kanske är jag för hård mot henne. Hon jobbar inom hemtjänsten, bor på söder, är inte blond, och står i tvättstugan och tvättar oglammiga trosor; vilket får mig att hoppas på att hon är något annat än en dum brud. Jag vet inte. Sura, panka människor som jag kanske inte ska gå och se denna på bio.
Efter pressvisningen av Ego går jag runt och funderar. Varför blir jag så irriterad? Jag passerar två tiggare med pappmuggar och utsträckta händer. Jag rotar i fickorna men hittar bara skrynkliga kvitton. De får en urskuldande axelryckning till svar som varken gör till eller från. Inne på Rådmansgatans tunnelbanestation pryder en Situation Stockholm-kampanj väggarna. Det är förbannat kallt nu i januari. Det är tur att man kan snurra halsduken runt ansiktet och värma sig ordentligt.
Ja, kanske är det min empatiska förmåga det är fel på. Kanske är det faktiskt synd om överklassen. På riktigt.
Text: Robert Warrebäck
Tack för recensionen. Jag kan se problematiken i detta samhällsproblem. Här är en liten historia som kanske reflekterar detta lite.
How the selfish monkey started scrubbing floors
Once upon a time there was a monkey and he was very mean. He only liked to spend time with the likes of his own.
He used to tease other animals and make fun of them.
All his days he used to get them work for him, run all kinds of errands to please him.
He used to sit under a parasol and watch everyone work and laugh.
As he grew older he got worse, he plundered and violated countries far and wide.
He of course did not do it by himself, others were doing it for him. And he invested all his wealth in a big fort where no-one could enter unless they were his friends.
One day he died of a heart failure.
One might wonder what happened with the world after he passed away. The world had been left in complete upset and turmoil. The earth was aching from wounds, bruises and fatigue and no-one was there with the knowledge how to protect it.
And as the mean monkey reached the gates of heaven a voice asked him.
What have you done in life to make others smile?
The monkey started thinking and he thought and he thought and he thought, but he could not think of anytime he had seen anyone smile around him.
Well, said the voice. I gave you this precious life so that you could make it purposeful.
Instead you wasted it. You burned down the forest where the beavers and the squirrels live.
They are my guardians making sure the forest is kept in right balance.
And you poisoned the ocean so there is no more fish can live there. Life is absolutely dependent on the sea.
And you polluted the air not just with your poisonous talk but with fumes and other toxic waste so no birds can fly in it. They are the bearers of my seeds.
And not only this, did you step on the smallest of flowers, preventing bees from reaching them.
And you were mean to your mother and sisters. The most life giving beings on the planet who sacrifice their own lives for the sake of others and even of you.
-Do you not remember how they used to feed you when you were hungry, keep you warm when you were cold, and comfort you when you were sad.
You used to ridicule them and make them work hard to please you.
So adding up all of these events I have to say your record is not looking very good and you have made my cousin very upset. Therefore from now on you will have to spend your time working for him, and if you manage to make him smile you are free to go.
So the monkey was put to work scrubbing floors and as far as we know he is scrubbing floors still to this day.
Jag tror inte jag hängde med riktigt. Det är en allegori, det förstår jag, men sen gick jag lite vilse. Var kommer berättelsen ifrån?
Bra recension, håller med dig om att Sebbe inte förändras nämnvärt och att han är samma skitstövel filmen igenom (nästan).
Jag tycker att första delen av filmen var bättre än sista, och talang-tävlingen kändes lite för mycket.
Tycker ändå att idén om att Sebastian måste välja mellan insidan och utsidan är bra, men som han själv sa när han bråkade med Mia: han skulle gå tillbaks till sitt vanliga liv, så som det var innan olyckan. Hur mycket har han då förändrats, egentligen? Tycker att han borde ha förändrats lite med tanke på den relation han fick till Mia när han var blind, och inte bli sur på henne för att hon inte ser ut som han hade tänkt sig…
Nu blev det här på tok för långt, men, tack för en bra recension. Jag tycker personligen att filmen var en av de bästa jag har sett, och att den är väldigt tänkvärd, men jag håller med dig om att den har vissa brister.
Jag är själv inte särskilt ytlig och äger inte märkeskläder eller dyra klockor, men tycker att det här med ytlighet är viktigt att man lyfter fram. Jag tycker att ”Ego” lyckades bra med att ge en tankeställare, och ämnet är viktigt. Jag tycker att filmen är väldigt bra och jag kan tycka synd om Sebastian till viss del, med tanke på att hela hans liv, i princip, försvinner eftersom att allt handlar om ytlighet för honom. Det gäller att sätta sig in i andras situationer. Men visst önskar man att Sebastian hade förändrats lite mer.