• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Jakten på ett bättre liv – ett måste för alla som har åsikter om immigration

29 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

jaktenpaettbattreliv

Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival

Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.

Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.

– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.

Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.

– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.

Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.

Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.

Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.

Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.

Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.

I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Scen, Stockholm filmfestival, tiggare

Filmrecension: Spectre

28 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

spectre

Spectre
Betyg: 3
Biopremiär 30 oktober

Med tre filmer bakom sig har Daniel Craig vuxit in i rollen som en modern, lite mer allvarsam James Bond. Den fjärde, och möjligen sista, gången är han stiligare och mer anti-övervakningssamhället än någonsin. Spectre kanske inte är den bästa av de fyra filmer med Daniel Craig i rollen som agenten med rätt att döda, men det är den mest Bondiga.

Under filmens gång förflyttas vi bland annat mellan Italien, Österrike och Tangier. I den actionladdade öppningsscenen befinner sig James Bond i Mexico City där firandet av de dödas dag är i full gång på gatorna. Mitt i en stilistiskt dödskalleprydd folkmassa lyckas han hindra några terrorister från att spränga en fotbollsarena fylld med människor, på en av männen hittar han en ring med en bläckfisk, men det hemlighåller han hemma i England där löpsedlarna fokuserar på att en agent som inte ens är på ett officiellt uppdrag skapar oreda på gatorna.

Det mynnar ut i en kamp på två fronter; å ena sidan pressas M av den självsäkra nya chefen för underrättelsetjänsten, spelad av Andrew Scott som kanske är mest känd för att tidigare ha spelat Moriarty i Sherlock, som tycker att 00-agenterna är en föråldrad kvarleva och istället vill införa något Big Brother-liknande övervakningssystem. På annat håll kämpar Bond mot den hemliga organisation, där Christoph Waltz ondskefulla karaktär Franz Oberhauser styr i det dolda, som gett filmens dess namn.

Det knyter an till Daniel Craigs tre tidigare Bond-filmer, såväl levande som döda dyker upp igen för att spöka, vilket inger känslan av att samtliga av hans filmer utgör en del av en större berättelse. Något som skiljer Craigs filmer från de andra, till och med Sean Connery och Roger Moores filmer, är just att de verkligen går in i varandra, och inte enbart är separata berättelser. Så till skillnad från Skyfall, som kanske var en bättre film, är Spectre kronan i en större berättelse; samtidigt känns Spectre i sin humor och dramaturgi som en mer urtypisk Bondfilm där vår charmiga protagonist kallas in till kontoret, får en utskällning av M, får en bil och några nya uppfinningar av Q , hittar en tjej – som i det här fallet råkar vara den sedvanligt briljanta Léa Seydoux – och räddar dagen.

Genom att ta in en svart, homosexuell eller kvinnlig skådespelare som Bond, en som bryter mot normen, skulle de säkert kunna göra en bättre film. Men frågan är om det fortfarande skulle vara Bond? Personligen tycker jag Daniel Craig har skött sig bra i sina filmer, så han får gärna återvända en eller ett par gånger till innan det börjar om på nytt med en annan skådespelare. Skulle det här vara hans sista film, är det en klart godkänd final.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Daniel Craig, James Bond, Spectre

Filmrecension: The Lobster – Colin Farrell gör nog sin hittills bästa roll

27 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

IMG_2135.CR2
IMG_2135.CR2

thelobster

The Lobster
Betyg 3

The Lobster är en satirisk framtidsdystopi av den grekiska regissören Yorgos Lanthimos som med filmen gör debut med en engelskspråkig film efter sina tidigare succéer Dogtooth som kom 2009, Attenberg 2010 och Alps 2011. The Lobster visar på Stockholm Filmfestival och är en av de filmer som måste ses. Med det stjärnuppbåd filmen har i rollistan med Colin Farrell och Rachel Weisz lär den få svensk distribution till biodukarna utanför festivalen också.

Om du är ensamstående måste du hitta någon att leva tillsammans med. Det gör du enklast genom att checka in på ett särskilt hotell där du kan träffa andra ensamstående. Det som är lite farligt med att söka någon att leva med på detta hotell är att om du inte hittar någon på 45 dagar blir du förvandlad till ett djur. Du får dock själv välja vilket djur du ska bli.

I förlängningen betyder det ju att det vimlar av djur på oväntade platser och om du dödar en kanin för att äta den riskerar du att äta upp en släkting, som förvandlats till denna kanin. Detta spär är dock inte filmens huvudspår som väl ändå är frågan om tvåsamhet och att misslyckas hitta någon att leva med är ett öde värre än det värsta.

The Lobster är en surrealistisk film om vår längtan efter tvåsamhet – och om hur vi förväxlar likhet med kärlek – eller om att det är småsaker som binder oss tillsammans. Eller så handlar filmen om att oavsett vilket grupp du försöker tillhöra har den stenhårda regler för den som bryter mönstret. Filmen har flera spår och det är lite upp till den som tittar att tolka själv.

Filmen har, som jag nämnt, ett uppbåd av skådespelare av hög kvalitet. Frågan är om inte Colin Farrell nu gör sitt livs hittills bästa roll.

Vissa scener var oerhört roliga och satiriska. Filmen vann juryns pris på Cannes filmfestival och har på den internationella filmdatabasen IMDB hittills fått ett genomsnittsbetyg på 7,7 av 10 möjliga.

Filmen är rolig, annorlunda, tankeväckande och lite svår att skaka av sig. Att den inte för högre betyg än 3 beror på att den av och till är lite över-pretentiös och att en hel del var lite förutsägbart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Colin Farrell, Filmrecension, Scen, The Lobster, Yorgos Lanthimos

Filmrecension: Tjuvheder

26 oktober, 2015 by Redaktionen

tjuvheder

Tjuvheder
Betyg: 4

Tjuvheder handlar om Minna (eminenta Malin Levanon) som är en av och på- missbrukare och småskalig langare. När filmen börjar är hon på väg att förlora sin lägenhet. I ren desperation stjäl hon pengar från Christer – en smått psykotisk langare som inte tar ett nej. Hon råkar på Katja (Lo Kauppi) som är på väg till en bosättning i utkanten av en Stockholmsförort. Minna är kaxig, rastlös och tanklös. Katja är mer sansad, hon har ett mål – att få tillbaka sin son. Minna lovar att hon inte ska vara till problem på bosättningen, men problemen har bara börjat. Det här är en film om människorna som ingen vill veta av, inte ens på en husvagnsparkering utanför staden. Med ett rätt konventionellt stilgrepp får vi följa Minna och de andra genom upp och nergångar, genom hantering av socialen, missbruksboenden och kommunen. På campingen dras vi in i deras vardag och gemenskap. Sakta men säkert byggs vänskaper upp. Minna har plötsligt blivit med kollektiv och tvingas prioritera andra framför sin egen överlevnad, snaran dras således åt.

Tjuvheder är Peter Grönlunds regidebut och kring filmen har det blossat upp en mindre debatt kring användningen av amatörskådespelare. Större delen av filmens skådespelarinsatser utgörs nämligen av amatörskådespelare. Skulle dessa roller kunnat spelas av professionella skådespelare som alltid slängs in, i stil med Shanti Rooney eller Mickael Persbrandt? Ja förmodligen. Men språket känns extremt oforcerat för att vara en svensk film, just för att flera av personerna kan språket som används på gatan. Ansiktena och rösterna är sargade av det liv de levt, och resultatet är kusligt. Debatten är tröttsam och totalt onödig.

Se den här filmen. Inte bara för att den är filmad med amatörskådespelare på deras villkor och trovärdig dialog. Det handlar om en inblick i en värld som inte intresserar oss – en värld utan utväg, där även den enklaste saken känns totalt omöjlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tjuvheder

Filmrecension: Hotell Transylvanien 2

14 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

transylvanien

Hotell Transylvanien 2
Betyg: 2
Biopremiär 23 oktober 2015

Det är svårt att vara monster i en värld full av sociala medier och selfiesticks.

Hotellet, som numera står öppet för såväl monster som människor, har genomgått en del förändringar. Åtminstone till ytan. Men innerst inne oroar sig Dracula över att hans barnbarn ska vara – gulp – en människa. I den inte helt motiverade uppföljaren till 2012 års animerade 3D-film, Hotell Transylvanien, har nämligen Draculas dotter, Mavis, gift sig och fått en son med människan Jonathan. Den stora frågan huruvida Dennis, som sonen heter, är vampyr eller inte skapar konflikter i Transylvanien.

Mavis matar sin son med avocados istället för spindlar, och drömmer om att flytta till Jonathans föräldrar i Kalifornien med förhoppningen att de ska kunna leva ett någorlunda normalt liv. Medan de på tu man hand åker dit på besök får Dracula ta hand om Dennis, men istället för att följa Mavis riktlinjer tar han med sig sina andra monstervänner – däribland Frankenstein och Mumien – på ett uppdrag att lära upp sitt barnbarn till att bli ett riktigt monster som kan flyga och förvandla sig till fladdermus. Några scener är särskilt underhållande, inte minst ett besök till ett vampyrläger som mynnar ut i kaos.

Animationerna är snygga – även om 3D-effekterna inte bidrar något särskilt – och så har den ju ett fint budskap om öppenhet. Men med sin skrikiga humor och något förutsägbara upplägg är det nog en film som främst riktar sig till de yngre. En godkänd barnfilm i Halloween-tider, jovisst. Dessvärre inte så mycket mer.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Halloween, Hotell Transylvanien 2

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in