Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Halloween

Filmrecension: Fåret Shaun och monstret på bondgården – rolig, varm, överraskande och spännande

by

Fåret Shaun och monstret på bondgården

Fåret Shaun och monstret på bondgården
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Steve Cox och Matt Walker

Ska du gå med barn på en film i Halloween-tider är det ett utmärkt val. Det är rätt ovanligt att film nummer tre efter en sådan första-film-succé har så hög kvalitet. Första filmen om fåret Shaun blev väl mottagen av både kritiker och publik. Shaun har dessutom fått en egen tv-serie. Men skaparna av denna animerade lergubbe-serie har överträffat sig själv. Fåret Shaun och monstret på bondgården är minst lika bra som de övriga filmerna. Jag tycker denna tredje till och med är snäppet ännu bättre.

Fåret Shaun har charmat en stor publik sedan första filmen. Han är påhittig och tar gärna initiativ och sätter fart på tillvaron och han har liksom övriga djup på farmen ett stort hjärta. Farmens djur liksom bonden går i väntan på att fira Halloween och då lyckas den klumpiga bonden förstöra det land med pumpor som fårflocken älskar. Fira Halloween utan pumpa? Nej det vore helt fel, tycker Shaun och bestämmer sig för att hitta en metod att få ett pumpa-frö att växa i rekordfart. Med hjälp av en bok med formler hittar Shaun ett recept på en blandning som ska få frön att gro snabbt och effektivt. Det är klart att något går överstyr. Bonden försvinner och ett monster dyker upp istället.

Som med alla riktigt bra filmer som vänder sig till hela familjen i alla åldrar finns det massor av roliga detaljer för de vuxna att roas av utan att handlingen blir svår eller krånglig för de minsta. Det kryllar av roliga, fyndiga filmreferenser till populärkultur genom tiderna, allt från Frankenstein till Psycho och till Game of Thrones med flera.

Ett stort plus får filmen för att den inte använder sig av vanligt tal eller dialoger och ändå är fåren och alla djur och bonden och veterinären och alla karaktärer mycket kommunikativa.
Som i alla filmer om Shaun och bondgården sker dialogen inte med något språk vi känner till utan det är med gester, olika ljud och kroppsrörelser som karaktärerna talar. Det blir till och med ännu tydligare när det sägs på detta sätt.

Liksom i de andra filmerna samt serien om Shaun och hans vänner finns det ingen dialog på något igenkännbart språk i Fåret Shaun och monstret på bondgården, samtidigt som alla kommunicerar på ett mycket expressivt, begripligt sätt.

Fåret Shaun och monstret på bondgården är liksom övriga filmer med Shaun skapade med lerfigurer i stop motion teknik. Stop motion är en animationsteknik där man fotograferar ett objekt i stillbilder och flyttar det lite mellan varje bild. När bilderna spelas upp i snabb takt skapas illusionen av att objektet rör sig av sig självt. Här handlar det om bilder på lerfigurer som är fantastiskt välgjorda och med små rörelser förmedlas så mycket i denna berättelse som är rolig, varm, överraskande och spännande. En underbar film att se i Halloween.

Bakom detta animerade mästerverk ligger flerfaldigt Oscarsbelönade Aardman Animation, som i år firar femtioårsjubileum. Ett pressmeddelande berättar om Aardman Animation:
De har genom åren gett fansen halsbrytande claymation-äventyr med en stor dos brittisk humor; långfilmsdebuten för bio var Flykten från hönsgården som hade premiär 2000. En av studions mest populära figurer genom åren är fåret Shaun, som bor med sina ulliga kompisar på Mossy Bottom Farm.

Fåret Shaun och monstret på bondgården har fått mycket beröm att kritiker internationellt och The Times filmkritiker skriver:
Varje bildruta, varje roligt ansiktsuttryck, är ett djupt gripande bevis på hantverksmässig närhet i ett filmmedium som i allt högre grad präglas av AI-teknik.

Jag skriver under detta. Det är underbart med en animerad film som utstrålar hantverk i dagens AI-besudlade värld.

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

by

Kärlek över Tanger

Monster Mia
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Verena Fels

En rolig berättelse för barnfamiljer, speciellt för de yngre skolbarnen, i en miljö som passar för Halloween-säsongen. Halloween har ju slagit igenom stort i Sverige under senare år och firas på olika sätt. Temat för filmen är att lära oss att uppskatta våra olikheter och acceptera varandra som vi är. Vi behöver inte vara lika varandra.

Huvudpersonen är tolvåriga Mia. Hon går på en fin skola som heter Primrose Academy. Men skolans rektor uppskattar inte riktigt Mia. Mia är lite för framåt. Hon älskar skateboard och är bra på att ta sig fram med sin skateboard. Hon klär sig inte som fina flickor och framför allt är hon övertygad om att monster finns. Mia har forskat på egen hand kring monster. Enligt skolans rektor är deras lilla stad fri från monster sedan 500 år tillbaka. Men Mia har hittat texter i olika arkiv som pekar på att det trots av stadens makthavare säger ändå finns monster. Mias övertygelse gör henne inte populär hos skolans rektor. Ovanpå till det har hon ett husdjur som inte är så uppskattat: en ruffig, oborstad men charmig råtta med namnet Quentin. Mia har dessutom en tvillingsyster, Marie, som är precis den perfekt skolflickan på Primrose Academy. Marie har helst rosa kläder och tar söta selfies på sig själv.

Apropå namnet Primrose så är det namnet på ett duktigt legendariskt brittiskt medium som var mentor åt bland annat Gordon Smith som är att av världens mest träffsäkra medium. Nu är jag inte säker på att de som skrivit manus till denna film känner till just Mrs Primrose som var medium och mentor för många medium i Skottland. Men lite kul är det att namnet används för skolan i filmen som har det magiska som ingrediens i temat.

Situationen ställs på sin spets när Mia ska hålla ett föredrag i skolan och hon har valt att prata om bevis för att monster finns. Det får till följd att Mia blir utslängd från skolan och skickas till en annan skola, som heter Rotwood Academy.

Mia blir jätteledsen över att bli relegerad från sin skola men tar ändå skolbussen till den nya skolan. Hon har inget val. Rotwood Academy visar sig vara rena drömmer för Mia. Alla, både elever och lärare, är klädda som om det vore Halloween och skolans motto är ”För att vi skräms”. Redan under första skoldagen i nya skolan förstår Mia att alla elever och lärare är monster, förutom hon själv som därför måste låtsas att hon är ett monster. Bland spöken, vampyrer och andra hemska varelser känner hon sig hemma och hon hittar snabbt några monster-vänner. Men hon måste ljuga för dem och låtsas att hon är ett monster. Det visar sig nämligen att monster är jätterädda för människor.

Filmens distributör skriver att Monster Mia är en film för:
alla som har barn i åldern 6 till 12
alla som är föräldrar och far- och morföräldrar, lärare och pedagoger
alla som älskar animerade filmer
alla som älskar Halloween och kusligheter
alla som älskar fantasy och magi
alla som älskar monster

Det är bara att hålla med om den sammanfattningen. Monster Mia är en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla med ett budskap som behöver upprepas många gånger runt om i världen i många sammanhang för människor i alla åldrar: vi behöver inte vara rädda för de som inte är som vi.

Filmen har fått manus av Katharina Reschke och Jasmina Kallay och bygger på böckerna Monstrous Maude av A. B. Saddlewick. Det är en slags Harry Potter-berättelse i kortare format. En film för alla som vågar släppa rädslan för det som sticker ut och som uppskattar att människor vågar vara rebelliska och vågar öppna sina ögon för världens alla olikheter.

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

by

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Filmrecension: Halloween Kills – ett Halloweengodis som fastnar i halsen

by

Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green

John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.

Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.

Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.

Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

by

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.