Halloween

Filmrecension: Late night with the devil – det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm

14 juni, 2024 by Rosemari Södergren

Late night with the devil
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2024
Regi och manus Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Något så sällsynt som en skräck-komedi. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en skräckfilm. Den marknadsförs som skräckfilm som gjort succé i USA. En rolig detalj är att filmen på öppningshelgen i USA ska ha gjort exakt 666.666 dollar på söndagen. Siffrorna som står för Djävulen eller Antikrist. Nå om det är den exakt summan som kom in, kan vi väl på vara lite kritiskt ifrågasättande till.

Skräck och skräck. Nja den rör sig i markerna kring sådant som brukar ta plats i skräckfilmer men tas upp på ett mer finurligt sätt. Egentligen handlar den om journalistik eller tv-journalistik – eller mer konkret om prat-shower, talkshows.

Filmen utspelas i slutet av 1970-talet och handlar om Jack Delroy som leder en talkshow med titeln “Night Owls”. Som titeln hintar om är det ett program för sömnlösa tv-tittare. Programmet är populärt men Jack lyckas ändå aldrig slå Johnny Carsons siffror. Jack Delroy är den ständiga tvåan. Jack spelas väldigt bra av David Dastmalchian som bland annat haft roller i Oppenheimer och Dune. Han är mycket trovärdig som en typisk programledare för en amerikansk talkshow som jagar tittarsiffror. För mig är det en tydlig metafor för dagens tv-kanaler, influensers och tidningsredaktioner som jagar klick. Det är samma princip som skildras. Hur långt är en programledare och producenter redo att gå för att få flest tittare, eller flest klick, eller sälja flest annonser.

Så händer det tragiska. Jacks fru dör i cancer. Jack förlorar sin gnista och tittarsiffrorna dalar. Jack blir desperat och planerar ett unikt program tillsammans med sina producenter. Han ska göra en Halloweenspecial och bjuda in medium och demonutdrivare och göra ett riktigt spektakulärt program som ska få enorma tittarsiffrorna. Bland hans gäster finns en ung flicka, Lilly, som är den enda som överlevde en brand i ett tempel för satanister. Den unga flickan har en demon inom sig som hon håller i schack med hjälp av en forskade, June Ross-Mitchell, kring paranormala fenomen.

Som en extra krydda i programmet har Jack bjudit in Carmichael Haig som är en känd kritiker som lovat 100.000 dollar till den som kan uppvisa något paranormalt som inte är fusk. Diskussionerna kring vad som är falskt och inte är den mest intressanta delen av filmen.

Egentligen har jag svårt att hålla med om att detta är en skräckfilm. Jag blev aldrig rädd och jag hörde heller inte som tjöt av rädsla i salongen. Däremot hördes ett och annat skratt. Själv hade väldigt roligt emellanåt.

Slutet var dock rörigt i mesta laget och skulle förstås vara skrämmande men det var mest förvirrande. Ett litet minus också att de fenomen som var med är schabloner, klichéer.

I det stora hela är Late night with the devil en rolig film inom kategorin skräck som mer var komedi och som helt klart går att diskutera vidare kring efteråt. Vad är paranormalt och vad kan människor luras att tro att de ser eller upplever? Och hur långt är en tv-personlighet eller influencer eller journalist beredd att gå för att bli störst?

Filmrecension: Halloween Kills – ett Halloweengodis som fastnar i halsen

12 oktober, 2021 by Elis Holmström

Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green

John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.

Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.

Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.

Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

18 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Filmrecension: Hotell Transylvanien 2

14 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

Hotell Transylvanien 2
Betyg: 2
Biopremiär 23 oktober 2015

Det är svårt att vara monster i en värld full av sociala medier och selfiesticks.

Hotellet, som numera står öppet för såväl monster som människor, har genomgått en del förändringar. Åtminstone till ytan. Men innerst inne oroar sig Dracula över att hans barnbarn ska vara – gulp – en människa. I den inte helt motiverade uppföljaren till 2012 års animerade 3D-film, Hotell Transylvanien, har nämligen Draculas dotter, Mavis, gift sig och fått en son med människan Jonathan. Den stora frågan huruvida Dennis, som sonen heter, är vampyr eller inte skapar konflikter i Transylvanien.

Mavis matar sin son med avocados istället för spindlar, och drömmer om att flytta till Jonathans föräldrar i Kalifornien med förhoppningen att de ska kunna leva ett någorlunda normalt liv. Medan de på tu man hand åker dit på besök får Dracula ta hand om Dennis, men istället för att följa Mavis riktlinjer tar han med sig sina andra monstervänner – däribland Frankenstein och Mumien – på ett uppdrag att lära upp sitt barnbarn till att bli ett riktigt monster som kan flyga och förvandla sig till fladdermus. Några scener är särskilt underhållande, inte minst ett besök till ett vampyrläger som mynnar ut i kaos.

Animationerna är snygga – även om 3D-effekterna inte bidrar något särskilt – och så har den ju ett fint budskap om öppenhet. Men med sin skrikiga humor och något förutsägbara upplägg är det nog en film som främst riktar sig till de yngre. En godkänd barnfilm i Halloween-tider, jovisst. Dessvärre inte så mycket mer.

Halloweenkrönika del 2

25 oktober, 2014 by Redaktionen

Då var det dags för del 2 i den halloweenkrönika där 31 skräckfilmstips, en var för månadens alla dagar, kommer att släppas.

Corridors of blood (1958)
Ett skräckfilmsmarathon är inget skräckfilmsmarathon om det bland filmerna man ska se inte finns ett verk av Boris Karloff, en ikon inom skräckfilmsgenren. Men denna film är verkligen något extra, då den parar ihop Karloff med Christopher Lee, en annan skräckfilmsikon. Filmen handlar om Dr. Thomas Bolton, en kirurg som var verksam under 1800-talet och som strävar efter en metod att bedöva sina patienter med så att de inte ska behöva smärta när de opereras. Då den etablerade läkarkåren ser sådana tankar som humbug börjar Dr. Bolton använda sig själv som försökskanin för sina experiment. Han utvecklar därigenom ett morfinberoende som drar in honom i en ond spiral av kriminalitet, mord och andra hemskheter. Filmen skildrar drogberoende på ett väldigt kusligt vis och scenografin, främst rörande 1800-talets skabbiga kriminella miljöer. Både Boris Karloff och Chistopher Lee gör fantastiska prestrationer och filmen har en nerv och många obehagliga scener som gör att den helt klart åldrats med värdighet.

Village of the damned (1960)
John Carpenter gjorde en remake av denna film 1995 och det tycks mig som att denna film har överskuggat originalet. Detta är synd, då filmen är en stämningsfull liten skräckpärla värd att ta en titt på. Handlingen utspelar sig i en amerikansk by där alla invånare en dag faller ihop medvetslösa. De vaknar upp efter en stund och allt tycks normalt, men senare visar det sig att byns alla kvinnor under denna tid tycks ha blivit gravida samtidigt. Barnen som föds tycks vara både överbegåvade samt besitta paranormala krafter och det visar sig snart att de har en allt annat än välvillig agenda. Denna film har inte åldrats med lika stor värdighet som ovan nämnda Corridors of Blood, men den har en härlig blandning av skräck och science fiction. Den lyckas dessutom med att porträttera de illavarslande barnen på ett riktigt obehagligt vis.

House of Usher (1960)
Edgar Allan Poe räknas till en av de största skräckförfattarna genom tiderna, så en filmatisering av hans novell Fall of the house of Usher lämpar sig väl här. Filmens regissör är Roger Corman och hans spektrum mellan bra och usla verk spänner sig väldigt långt. Inte så konstigt med tanke på hur otroligt kostnadseffektiv han var. House of Usher tillhör dock hans bättre verk. Historien tar sin början när Philip anländer till baron Ushers hus i avsikt att träffa sin älskade Madeline, syster till baronen. Det visar sig dock att baronen verkar fullkomligt vansinnig och besatt av tanken att det vilar en förbannelse över hans familj. Baron Usher spelas av den alltid lika fenomenala Vincent Price och som vanligt gestaltar han sin roll med bravur. Bortsett från detta vilar en stämning över hela filmen som osar mystik och gotisk skräck.

The innocents (1961)
Hemsökta hus är ett av mina favoritteman gällande skräckfilm och i den subgenren är The Innocents väl värd att se. Filmen handlar om Miss Giddens som får jobb som barnskötare åt två föräldralösa barn vilka försörjs av deras förmögne farbror. Barnen bot i ett stort hus på landsbygden, ett hus som tycks bära på en del hemligheter. Hemligheter som verkar vara kopplade till de två barnen. Denna film osar professionalitet. Allt från fotot till musiken till skådespeleriet är oklanderligt. En särskild eloge ska gå till de två barnen vilka utstrålar ett riktigt kusligt obehag vilka ger tittaren kalla kårar längs ryggraden.

Dr. Terror’s house of horror (1965)
Det engelska produktionsbolaget Hammer Films var väldigt banbrytande gällande mängden våld och blod i filmerna de producerade. Inom skräckgenren har de nåt något av en kultstatus och de ligger bakom fantastiska remakes av bland annat Dracula och Frankenstein. Med andra ord känns det givet att inkludera en produktion av Hammer Films i ett skräckfilmsmaraton. Dr. Terror’s House of Horror är inte en av Hammer Films främsta bedrifter, men jag är glad att jag såg den. Filmen är egentligen fem korta episodfilmer vilka alla vävs samman genom att de berättas som historier till fem män i en tågkupé. Berättaren är den mystiske och synske Dr. Terror. Som i de flesta Hammerproduktioner spelas två av nyckelrollerna av Peter Cushing och Christopher Lee. De gör båda som vanligt strålande insatser. De fem episodfilmerna är egentligen ganska löjliga och inte läskiga för fem öre. Men de har en genuin känsla över sig och formatet gör att filmen aldrig blir tråkig. Jag skulle inte rekommendera någon att ägna en fredagkväll åt denna film, men en söndagseftermiddag gör den susen!

Spider baby or the maddest story ever told (1968)
En titel som denna film bär gör en ju onekligen nyfiken på vad detta är för något spektakel. Och förtexterna gör en om något ännu mer konfunderad. De är animerade på ett vis som för tankarna till en tecknad barnserie och en låt med sång spelas vars melodi och text för tankarna till en slags morbid barnfilm. Men när filmen väl kommer igång väntar en helt annan upplevelse. Handlingen utspelar sig i ett hus i obygden där en minst sagt underlig familj bor. Tre familjemedlemmar är i vuxen ålder, men talar och agerar som barn. Mordiska, sadistiska barn. Dessa tas om hand av det avlidna familjeöverhuvudets chaufför, spelad av skräckikonen Lon Chaney Jr. Nuförtiden är tematiken ”inavlad mordisk familj på landet” ganska vanlig i skräckgenren, men under denna tid får idén ses som ganska originell. Liknande storys har visserligen gjorts i exempelvis The old dark house, men där den filmen förmedlade en gotisk skräck skiner här hillbillieskräcken klart som solen.

Horror of a deformed man (1969)
Jag har alltid varit väldigt förtjust i japansk skräck, och då framförallt skräck från 60-talet. Onibaba som släpptes 1964 är en av mina absoluta favoritfilmer. Filmer i den kategorin, som blandade japansk folklore med skräck var ganska vanliga på 60-talet. Mot slutet av detta årtionde började dock filmerna gå från folklorens mystik till ren galenskap. Horror of a deformed man hör till denna kategori. Filmen handlar om en man som rymmer från ett mentalsjukhus. Han kommer till en by där en rik man som råkar vara huvudpersonens dubbelgångare har avlidit. Denna film börjar väldigt intressant, lit som ett mysterium, men strax efter första halvan flummar den ut totalt i allehanda visuella galenskaper. Någon beskrev filmen som en jodorowskyröra och jag måste nog skriva under på den beskrivningen. Tyvärr görs detta inte särskilt bra, och jag skulle hellre rekommendera Jigoku – Sinners of hell från 1960 om man vill se något liknande.
Text: Franz Ung

Du har väl inte missat första delen i denna serie? Här kan du läsa den.

Halloween

Footer

Om oss