Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green
John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.
Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.
Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.
Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.