Då var det dags för del 2 i den halloweenkrönika där 31 skräckfilmstips, en var för månadens alla dagar, kommer att släppas.
Corridors of blood (1958)
Ett skräckfilmsmarathon är inget skräckfilmsmarathon om det bland filmerna man ska se inte finns ett verk av Boris Karloff, en ikon inom skräckfilmsgenren. Men denna film är verkligen något extra, då den parar ihop Karloff med Christopher Lee, en annan skräckfilmsikon. Filmen handlar om Dr. Thomas Bolton, en kirurg som var verksam under 1800-talet och som strävar efter en metod att bedöva sina patienter med så att de inte ska behöva smärta när de opereras. Då den etablerade läkarkåren ser sådana tankar som humbug börjar Dr. Bolton använda sig själv som försökskanin för sina experiment. Han utvecklar därigenom ett morfinberoende som drar in honom i en ond spiral av kriminalitet, mord och andra hemskheter. Filmen skildrar drogberoende på ett väldigt kusligt vis och scenografin, främst rörande 1800-talets skabbiga kriminella miljöer. Både Boris Karloff och Chistopher Lee gör fantastiska prestrationer och filmen har en nerv och många obehagliga scener som gör att den helt klart åldrats med värdighet.
Village of the damned (1960)
John Carpenter gjorde en remake av denna film 1995 och det tycks mig som att denna film har överskuggat originalet. Detta är synd, då filmen är en stämningsfull liten skräckpärla värd att ta en titt på. Handlingen utspelar sig i en amerikansk by där alla invånare en dag faller ihop medvetslösa. De vaknar upp efter en stund och allt tycks normalt, men senare visar det sig att byns alla kvinnor under denna tid tycks ha blivit gravida samtidigt. Barnen som föds tycks vara både överbegåvade samt besitta paranormala krafter och det visar sig snart att de har en allt annat än välvillig agenda. Denna film har inte åldrats med lika stor värdighet som ovan nämnda Corridors of Blood, men den har en härlig blandning av skräck och science fiction. Den lyckas dessutom med att porträttera de illavarslande barnen på ett riktigt obehagligt vis.
House of Usher (1960)
Edgar Allan Poe räknas till en av de största skräckförfattarna genom tiderna, så en filmatisering av hans novell Fall of the house of Usher lämpar sig väl här. Filmens regissör är Roger Corman och hans spektrum mellan bra och usla verk spänner sig väldigt långt. Inte så konstigt med tanke på hur otroligt kostnadseffektiv han var. House of Usher tillhör dock hans bättre verk. Historien tar sin början när Philip anländer till baron Ushers hus i avsikt att träffa sin älskade Madeline, syster till baronen. Det visar sig dock att baronen verkar fullkomligt vansinnig och besatt av tanken att det vilar en förbannelse över hans familj. Baron Usher spelas av den alltid lika fenomenala Vincent Price och som vanligt gestaltar han sin roll med bravur. Bortsett från detta vilar en stämning över hela filmen som osar mystik och gotisk skräck.
The innocents (1961)
Hemsökta hus är ett av mina favoritteman gällande skräckfilm och i den subgenren är The Innocents väl värd att se. Filmen handlar om Miss Giddens som får jobb som barnskötare åt två föräldralösa barn vilka försörjs av deras förmögne farbror. Barnen bot i ett stort hus på landsbygden, ett hus som tycks bära på en del hemligheter. Hemligheter som verkar vara kopplade till de två barnen. Denna film osar professionalitet. Allt från fotot till musiken till skådespeleriet är oklanderligt. En särskild eloge ska gå till de två barnen vilka utstrålar ett riktigt kusligt obehag vilka ger tittaren kalla kårar längs ryggraden.
Dr. Terror’s house of horror (1965)
Det engelska produktionsbolaget Hammer Films var väldigt banbrytande gällande mängden våld och blod i filmerna de producerade. Inom skräckgenren har de nåt något av en kultstatus och de ligger bakom fantastiska remakes av bland annat Dracula och Frankenstein. Med andra ord känns det givet att inkludera en produktion av Hammer Films i ett skräckfilmsmaraton. Dr. Terror’s House of Horror är inte en av Hammer Films främsta bedrifter, men jag är glad att jag såg den. Filmen är egentligen fem korta episodfilmer vilka alla vävs samman genom att de berättas som historier till fem män i en tågkupé. Berättaren är den mystiske och synske Dr. Terror. Som i de flesta Hammerproduktioner spelas två av nyckelrollerna av Peter Cushing och Christopher Lee. De gör båda som vanligt strålande insatser. De fem episodfilmerna är egentligen ganska löjliga och inte läskiga för fem öre. Men de har en genuin känsla över sig och formatet gör att filmen aldrig blir tråkig. Jag skulle inte rekommendera någon att ägna en fredagkväll åt denna film, men en söndagseftermiddag gör den susen!
Spider baby or the maddest story ever told (1968)
En titel som denna film bär gör en ju onekligen nyfiken på vad detta är för något spektakel. Och förtexterna gör en om något ännu mer konfunderad. De är animerade på ett vis som för tankarna till en tecknad barnserie och en låt med sång spelas vars melodi och text för tankarna till en slags morbid barnfilm. Men när filmen väl kommer igång väntar en helt annan upplevelse. Handlingen utspelar sig i ett hus i obygden där en minst sagt underlig familj bor. Tre familjemedlemmar är i vuxen ålder, men talar och agerar som barn. Mordiska, sadistiska barn. Dessa tas om hand av det avlidna familjeöverhuvudets chaufför, spelad av skräckikonen Lon Chaney Jr. Nuförtiden är tematiken ”inavlad mordisk familj på landet” ganska vanlig i skräckgenren, men under denna tid får idén ses som ganska originell. Liknande storys har visserligen gjorts i exempelvis The old dark house, men där den filmen förmedlade en gotisk skräck skiner här hillbillieskräcken klart som solen.
Horror of a deformed man (1969)
Jag har alltid varit väldigt förtjust i japansk skräck, och då framförallt skräck från 60-talet. Onibaba som släpptes 1964 är en av mina absoluta favoritfilmer. Filmer i den kategorin, som blandade japansk folklore med skräck var ganska vanliga på 60-talet. Mot slutet av detta årtionde började dock filmerna gå från folklorens mystik till ren galenskap. Horror of a deformed man hör till denna kategori. Filmen handlar om en man som rymmer från ett mentalsjukhus. Han kommer till en by där en rik man som råkar vara huvudpersonens dubbelgångare har avlidit. Denna film börjar väldigt intressant, lit som ett mysterium, men strax efter första halvan flummar den ut totalt i allehanda visuella galenskaper. Någon beskrev filmen som en jodorowskyröra och jag måste nog skriva under på den beskrivningen. Tyvärr görs detta inte särskilt bra, och jag skulle hellre rekommendera Jigoku – Sinners of hell från 1960 om man vill se något liknande.
Text: Franz Ung
Du har väl inte missat första delen i denna serie? Här kan du läsa den.