• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: She’s Wild Again

13 november, 2015 by Rosemari Södergren

wildshima

She’s Wild Again
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 november 2015

She’s Wild Again i regi av Fia-Stina Sandlund ska vara en modern tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. Överföringen av en teaterpjäs till film och från 1800-talets samhälle till dagens samhälle fungerar inte alls.

Det är väldigt tråkigt. Jag är besviken. Shima Niavarani är en ung skådespelerska som jag gillar skarpt och jag tycker hon ofta är väldigt duktig – och hon gör vad hon kan för att filmen ska fungera. Det räcker tyvärr inte och det är inte hennes fel att filmen inte alls fungerar. Det har med manus att göra, men regi och dialoger som inte är trovärdiga.

Filmens två plus är Shima Niavarani och den snygga stilenliga vita inredningen. Men det räcker inte mer än att filmen slipper betyg 0. Först och främst undrar jag varför regissören alls valt att göra en film av fröken Julie när allt ändå händer i stort sett i ett enda rum – med undantag av en liten utflykt upp på taket. Varför inte hellre göra en scenuppsättning i så fall? Det skulle fungera något bättre.

Fast det är mycket som haltar ändå. Resultatet rimmar illa med originaldramat. Strindberg Fröken Julie handlar inte bara om könsfrågor utan handlar också väldigt mycket om klass. Klassaspekten är en viktig del i dramat. Fröken Julie är grevens dotter, hon är överklassen som denna magiska natt möter en man från tjänstefolket, Jean, en man med ambitioner och som gärna erövrar Julie för att offra henne på sin färd uppåt i samhället. Den delen fungerar inte alls i Fia-Stina Sandlunds filmversion. Det går inte att se Shima Niavarani som mer uppifrån än förra detta rockstjärnan Gustaf Norén från Mando Diao. Det blir bara krystat när försök görs till att placera dem i olika nivåer.

Att filmen inte alls håller som någon analys eller beskrivning av olika klasser skulle jag kunna förlåta om filmen istället tillförde något nytt. I bästa fall kan filmen ses som en slakt av den moderna så kallade feministiske mannen. Jean görs i filmen av Gustaf Norén och halva tiden sitter han i närbild och blundar, han verkar totalt uttråkad och lever bara upp de sekunder han själv är extramycket i fokus.

I filmbolagets beskrivning står det:
Gustaf Norén (fd Mando Diao) och skådespelaren Shima Niavarani möts i en ateljé i Brooklyn för en ny, radikal tolkning av Fröken Julie. När regissören inte dyker upp spenderar de natten tillsammans. Det som börjar som ett professionellt möte mellan två politiskt medvetna unga artister utvecklas till ett maktspel där deras inre blottas. Har de kontroll över situationen eller är de offer för sin egen berömmelse och de roller media tilldelat dem?

Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären. She’s Wild Again Tonight suddar ut gränserna mellan verklighet, skådespel, och fiktion.

Nej jag har svårt att hålla med om den beskrivningen och att det blir lamt och svårt att tro på beror mer på manus och regi än skådespelarna.

Svenska Dagbladets kritiker gav dock filmen betyg 2 och skriver:
Problemet är i första hand att själva texten är papperstunn; den förmår varken avlocka Strindberg nya dimensioner eller skapa minsta antydan till erotisk spänning. Men även regi och spel svajar svårt. Den plötsliga passionen mellan Gustaf Noréns loja narcissist och Shima Niavaranis chosiga barnkvinna når sitt crescendo i ett famntag man inte tror på, och mynnar ut i ett gräl om anknytningssvårigheter som man inte bryr sig om eftersom hennes bitterhet är lika malplacerad som hans självömkan är kokett och dum.

Också DN gav betyg 2:
Någonstans går både filmen och åskådarna vilse medan allt flyter, mellan renodlad stilisering, naturalistiskt känslomässiga anspråk, behovet av teckentydning och vad som borde vara meningen med föreningen: ett drama av kött och blod.

Men ingen bör klaga på modet bakom ”She’s wild again tonight”, som gjorts med hjälp av Stockholms filmfestivals långfilmsstöd, även om tidsenligheten inte förmår hålla intresset vid liv och kör i väg Strindberg på behörigt avstånd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Fröken Julie, Scen, Shima Niavarani

Filmrecension: Mediterranea – inviger Stockholms Filmfestival och sätter temat kring migration

6 november, 2015 by Rosemari Södergren

mediterranea

Mediterranea
Betyg 3

Mediterranea är öppningsfilmen på Stockholms filmfestival i år, 2015. Tema för festivalen är migration och filmen Mediterranea är vald med omsorg för att sätta fokus på frågor om immigration. Handlingen kretsar kring två unga män, Ayiva och Abas, från Burkina Faso i västra Afrika som tar sig till Italien för att skapa sig ett bättre liv, för att kunna tjäna pengar och skicka hem till släktingar. De lever under usla förhållanden, får först bo i läger och sedan trängas många i en lägenhet och de får inget arbetstillstånd och måste ta osäkra arbeten utan trygghet.

Burkina Faso, mellan 1960 och 1984 Övre Volta, är en stat i västra Afrika, gränsande till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Burkina Faso består mest av savann och genom landet flyter tre stora floder: Mouhoun, Nazinon och Nakambe. Burkina Faso är en republik med flerpartisystem och beskrivs som en sekulär stat där religionsfrihet respekteras. Grundlagen (som skrevs 1991 men sedan reviderats flera gånger) garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Den som tar sig därifrån till Europa kan inte räkna med att få asyl även om landet inte är helt tryggt, där har varit en rad militärkupper efter självständigheten från Frankrike 1960.

De två männen som handlingen kretsar kring i Mediterranea verkar dock inte ha flytt för sina liv utan verkar söka sig till Italien och Europa för att tjäna pengar. Jag tycker det är en av filmens styrkor för många av de som idag söker sig till Europa kommer med liknande bakgrund. Jo det är klart att många också kommer från länder där det är våld och otryggt och många flyr för sina liv, exempelvis många från Syrien. Jag tycker ändå att det finns en hel del filmer som skildrar människor som flyr för sina liv, jag tänker till exempel på filmen Dheepan som vann Guldpalmen på Cannes i år, 2015. Mannen som flyr från Sri Lanka flyr för sitt liv, han vill inte längre vara med rebellerna och hans liv är därför hotat både av regeringsstyrkorna och rebellerna.

Den som sett tidigare filmer av regissören Jonas Carpignano får ut lite extra, där finns en del återkommande karaktärer och teman. Men varje film måste ändå bedömas fristående och hittills har filmen inte fått så många bedömningar i den internationella filmdatabasen, IMDB, bara av lite drygt 100 och ett medelbetyg på 6,8 av 10 möjliga. Det blir ungefär det betyg jag också ger filmen, överfört till vår femgradiga skala blir det en god 3:a.

Filmens styrka är också dess svaghet. Den är medveten lite vag i konturerna i skildringen av personerna. De två männen, den ena, Ayiva, verkar vara någonstans mellan 28 och 35 år och den andra, Abas, i övre tonåren, möjligen tidigare tjugo års-åldern. Vi får aldrig reda på om de är släkt eller inte. Vi får inte reda på varför just de två gav sig av tillsammans. Den äldre av den ringer sin syster över Skype och vi får se en bild av hans syster och hans lilla dotter i deras hem i Burkina Faso. Hemmet ser rätt fräscht ut, så jag undrar varför han alls gett sig av. Det verkar ju som om han bara fått det sämre. Det är svårt att ta till sig samtidigt som det förklarar den frustration emigranter upplever i Europa, de kommer från bättre miljöer och får lite i slum här.

Ayiva har lättare att anpassa sig, han arbetar och blir uppskattad av arbetsgivare på de fruktodling där de jobbar. Abas är missnöjd och hamnar med andra missnöjda och deltar i uppror. Så långt är filmen högst trovärdig. Sedan är det svårt att förstå Ayivas reaktioner under kravallerna, fast å andra sidan lever han förstås under rätt hårt tryck som någon gång måste få utlopp.

Det var ändå svårt att komma nära Ayiva och Abas och det ser jag som ett minus. För att förstå hade jag önskat komma dem närmare.

En filmkritiker i The Guardian är mer positiv än jag:
This rich, observational, ripped-from-the-headlines story about the plight of fruit-pickers in southern Italy demands a wide audience
Rarely has the phrase “ripped from the headlines” seemed so literal. As the lights went down before the world premiere of Mediterranea in the Cannes’ Critics’ Week sidebar, I folded away that day’s paper, the front page of which detailed the EU’s latest strategy for handling the African immigration surge. When we first meet our lead characters, Ayiva and Abas, they are in Algeria, having left Burkina Faso, trying, with bands of others, to get to the Libyan shore by foot so that they can catch a boat to Italy. If a movie as rich and understanding as Mediterranea suddenly appeared every time we read about a difficult issue in the paper, maybe all of the world’s problems could be solved.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Filmrecension, Mediterranea, migration, Scen, Stockholm filmfestival

Filmrecension: Bränd

4 november, 2015 by Redaktionen

brand

Bränd
Betyg 3
Svensk biopremiär: 6 november

Adam Jones (Bradley Cooper) har problem. Milt uttryckt. Tyvärr plågas hela hans omgivning av ständiga raseriutbrott. Denne chief i det exklusiva restaurangköket jagar sin tredje Guide Michelin-stjärna, men hans personliga problem gör vägen dit näst intill omöjlig. Skulder och konflikter gör tillvaron smärtsam. Adam skriker, kastar tallrikar, avskedar trogna medarbetare – och tar dem tillbaka.

Mästerkocken och ”demondirigenten” Gordon Ramsay har här sin överman (utan alla jämförelser i övrigt). Detta ÄR Hell´s Kitchen!

Men denne kökets djävul bär också på en stor sårbarhet. Sienna Miller gör en fin rollprestation som stark motkraft. Hon är uttrycksfull och känns äkta i varje scen. Hennes Helene tar ner Adam på jorden – och lyfter upp honom. Allt är välspelat och mycket snyggt filmat. Berättelsen engagerar och berör. Pendlandet mellan genialitet och galenskap är fascinerande att följa. Närbilderna på läckra maträtter är ögongodis för oss i publiken.
Bränd är en bra film. Produktionen visar upp ett gott hantverk. Men vari Adams storhet som mästerkock egentligen ligger, det får vi aldrig veta.
I övriga roller: Emma Thompson, Uma Thurman, Alicia Vikander, Daniel Bruhl och Omar Sy.
Regi: John Wells.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Dope – bäst för målgruppen under 20 år

1 november, 2015 by Rosemari Södergren

dope

Dope
Betyg 3

Om du gillar hiphop-musik då har du något att se fram emot. Hiphop-musiken flödar över i Dope och bär filmen. Framför allt är målgruppen för filmen tonåringar och unga vuxna. På Internationella filmdatabasen, IMDB, har filmen fått genomsnittsbetyget 7,4 av 10 möjliga när drygt 20.000 har röstat. Jag tror att om den som ser filmen och röstar är under 20 blir det högre betyg än när det är en 20-plus som ser den. Det är en galen film där de tre ungdomarna som handlingen kretsar kring råkar ut för det ena otroliga efter det andra när de råkar få en väska full med knark som de måste göra sig av med. Det är en komedi med en hel del samhällskritik fast med godmodigt överdrivet Hollywoodmanér. Vi som är 20-plus och hunnit se fler filmer har sett varianter av temat och blir inte lika överväldigade, tror jag.

Handlingen kretsar kring tonåringen Malcolm (spelas av Shameik Moore) och hans två vänner som bor i ett tufft område i Los Angeles. Malcolm och hans vänner sköter skolan och håller sig borta från droger och kriminalitet, vilket betyder att de måste cykla snabbt förbi vissa gäng på en del gator på väg till skolan.

En dag blir Malcolm inkallad till en av gängledarna och han blir beordrad att lämna meddelanden till en tjej som gängledaren är intresserad av. Det ena ger det andra och plötsligt är Malcolm och hans två vänner på en stor födelsedagsfest för gängledaren. Där brakar det lös med en uppgörelse mellan olika ligor och Malcolm och hans vänner flyr. Nästa morgon upptäcker Malcolm att hans skolryggsäck blivit fylld av narkotika.

Rick Famuyiwa står för manus och regi. Rick Famuyiwa med rötter från Nigeria och USA är en filmskapare placerad i Hollywood och har tidigare gjort bland annatThe Wood (1999), Brown Sugar (2002) och Talk to Me (2007).

Dope fick pris på Sundance Film Festival i år, 2015.

I rollerna: Shameik Moore, Tony Revolori, Kiersey Clemons, Blake Anderson, Zoë Kravitz, A$AP Rocky, Tyga, Kimberly Elise, Keith Stanfield, Casey Veggies, Vince Staples, Chanel Iman, Quincy Brown and Rick Fox.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Dope, Hiphop, Hollywood, Komedi, Scen

Filmrecension: Efterskalv tar upp ett viktigt ämne men har en del trovärdighetsproblem

30 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

efterskalv

Efterskalv
Betyg 3
Svensk biopremiär den 20 november 2015
Regi Magnus von Horn

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John (spelas av Ulrik Munther) till sin hemby för att börja ett nytt liv. Han flyttar hem till sin far, som har svårt att hantera skammen för sin son. För Johns brott är varken glömt eller förlåtet i byn. John känner sig övergiven av de som stått honom närmast och i takt med att hopplösheten ökar så växer också ilskan. Samma ilska som skickade honom i fängelse. Oförmögen att lämna det förflutna bakom sig tar John beslutet att konfrontera situationen en gång för alla.

Efterskalv är fotomässigt snygg och välgjord och har ett ganska lugnt tempo som ger tid för eftertanke åt den stora frågan om det är möjligt med förlåtelse. Filmen har dock några rätt stora trovärdighetsproblem som gör att den inte når toppbetygen men ändå är godkänd.

efterskalv2John kommer tillbaka till sin hembygd där han har dödat (eller mördat) en ung flicka. Hemmet ligger på en liten ort någonstans i Sverige, var för vi aldrig veta. Vi får veta att John orsakat att en ung flicka dog. Han kommer tillbaka till sin pappa och lillebror och börjar i sin gamla skola. Det är lite konstigt att han börjar i den skolmiljö där alla känner både honom och flickan han dödade. Redan det gör filmens handling svår att tro på. Att en pojke skulle börja i sin gamla skola och det utan någon större hjälp av psykologer och sociologer med mera, vara sig för honom eller alla i skolan som berörs av det hemska som inträffat – det är svårt att tro på.

Nästa sak som är svår att tro på är själva skolan. John liksom hans klasskamrater kan köra bil, alltså måste de vara 18 år. Då borde de gå i gymnasiet. Skolan ser inte direkt ut att vara något gymnasium och dessutom går Johns lillebror Filip där. Filip är alldeles för liten för att gå i gymnasiet. Allt är väldigt luddigt beskrivet och därför vet vi inte hur gammal någon är, men Filip ser ut att vara ett mellanstadiebarn. Det är en styrka i filmen att mycket är lite vagt, vi får därmed chans att själva tolka en del. Men en skola där både gymnasieelever går och mellanstadiebarn är inte särskilt vanlig. Det är svårt att tro på skolan.

Två så stora förutsättningar för handlingen gör att den redan från början blir svår att tro på. Ämnet är viktigt och det finns flera trådar att fundera vidare på. John verkar ha mycket svårt att visa sina känslor och hans familj verkar ha svårt att prata om sina problem med varandra. Där finns inte heller någon kvinna i familjen. Var mamman är berörs aldrig. Det är förstås medvetet av regissören och säger väl något också om vad handlingen vill berätta om.

Det finns också en tredje grundförutsättningen i handlingen är som svår att riktigt tro på. John har varit två år på ungdomsanstalten. Skulle ett mord bara ge två år? Fast det är klart, det är möjligt om han ansågs inte ha varit i psykisk balans.

Ulrik Munther ser väldigt söt och snäll ut. Det är svårt att se honom som en mördare. Det är bra, för vem som kan vara kapabel att döda någon syns inte utanpå, en möjlig mördare ser inte ut på något särskilt sätt. Ulrik Munther spelar rätt stelt och det tror jag är meningen. John verkar ha svårt att visa sina känslor. Det kan vara ett skäl till att han kan explodera i sin ilska som han samlar på sig istället för att prata om sina känslor och ta itu med situationerna direkt.

Filmen tar upp ett viktigt ämne, eller egentligen flera viktiga ämnen. Det jag framför allt tänker på är hur vi i samhället tar hand om människor efter ett tragedi har inträffat. Vad görs för att den som begått ett svårt brott kan komma tillbaka i samhället, vad görs för att de som blivit skadade och utsatta för brottet ska klara av att möta förövaren? Ska de ens behöva möta förövaren?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Efterskalv, Filmrecension, Scen, Ulrik Munther

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in