Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Shima Niavarani

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

by

Här vilar Shima Niavarani i fred
Foto Leonard Stenberg

Här vilar Shima Niavarani i fred
Manus och regi Shima Niavarani
Scenografi Shima Niavarani
Teknisk scenografi Martin Vogel
Kompositör/Arr Karl Frid
Kompositör Shima Niavarani
Ljuddesign Alexander Alexandersson
Ljus Jacob Birath Hasselgren
Videodesign Annie Tådne
Kostym Christopher Insulander
Koreografi Fredrik Quiñones
Musikproduktion Ludvig Klint
Premiär på Kulturhuset stadsteater, Lilla scenen, 16 oktober 2026

Scenkonst med starkt politiskt budskap mer än dramaturgisk teater, men oerhört välgjort framfört. Att Shima Niavarani är en begåvad och duktig skådespelare och artist som sjunger mycket bra, är rolig och klok och underbar att se på scen, det visste jag redan innan jag såg denna uppsättning, denna föreställning, denna premiär. Det är en föreställning som Shima Niavarani skapat tillsammans med några medhjälpare och det är mer en rad av scener med starka budskap om en apokalyps som är på väg. Med sång och musik och filmsnuttar, med humor och absurd realism bjuder hon på en formulering av betraktelser av det hotfulla som pågår runt om i världen idag.

Föreställningen är uppbyggd av en flera olika kortare scener som ibland går i varandra, ibland går mer isär. Shima Niavarani är den ena som är på scen, men det blir mycket mer än en monolog då hon fyller föreställningen som är en timme och 45 minuter med videoklipp och musik. Dock måste jag erkänna att det blev lite för långt, lite för segt, lite för mycket upprepning: en timme och 30 minuter hade varit den bästa längden.

Shima Niavarani får dock mina stående ovationer för sin skicklighet. Hon har skrivit en stor del av manus, hon har format scenografin och hon är en skicklig skådespelare som går in i och ut ur olika karaktärer på scen.

Kanske det främsta budskapet är att medan vår jord är väg mot sin kollaps är vi mest sysselsatta med att kolla på sociala medier och annat på våra mobiler. Ett budskap som är både förutsägbart och som vi hört många gånger senare år. Kanske inte det mest originella. En litet minus får några scener som bygger mest på konspirationsteorier om några av världens rikaste personer som beskylls för att vilja styra världen mot kollaps. Men andra scener är däremot vackra och imponerade. Alla lär få något att tänka på och att prata om efteråt. Det finns mycket att spinna vidare på som tas upp. Shima Niavarani är helt klart ett kommande namn som regissör och dramatiker. Bädda in budskapet mer i drama och det skulle bli stort och fascinerande scenkonst.

Bakgrund om Shima Niavarani från föreställningens hemsida:
Shima Niavarani har i två decennier som skådespelare och artist rört sig sömlöst mellan genrer. På Kulturhuset Stadsteatern har vi sett henne i Jag ringer mina bröder, Apatiska för nybörjare och Candida. Soloshowen Shima Niavarani är en Übermensch producerade hon själv som 22-åring och sändes i SVT. Hon tog sin an land och rike med Shima Is a Punk Rocker för vilken hon fick hedersmedaljen till Karl Gerhards minne.

Shima Niavarani gör en humoristisk soloshow på turné i vår

by

Shima Niavarani gör en humoristisk soloshow på turné i vår. Ett pressmeddelande berättar:

Shima Is A Punk Rocker heter Niavaranis soloshow som har premiär den 17 mars på Rival i Stockholm. En sprakande show med Shimas säregna humor, musikaliska fyrverkeri och extra allt. Hon har beskrivits som en vår tids största komedienner, det är 13 år sedan hon stod på scen med en egen föreställning och nu är det äntligen dags att få ta del av en ny humorshow hon skrivit och regisserat själv.

Shima Is A Punk Rocker är resultatet av mer än två års hårt arbete och är en soloshow som Shima har längtat efter att göra i över 10 år. Showen är en personlig uppgörelse med vår samtid, och Shima använder sin unika röst, sitt sensationella kroppsspråk och humoristiska stil för att navigera genom livets svårigheter och jakten på äkta frihet. Publiken kan förvänta sig att både skratta och gråta igenkännande till Shimas tankeväckande och komiska ingångar till vår samtid.

Shima Niavarani:
– Jag har längtat så efter att göra den här showen, tanken var att den skulle göras redan för 10 år sen, men mycket kom emellan: sorgen efter förlusten av min partner in crime, en släng jobbig scenskräck, 100 terapitimmar för att hantera dessa saker och jag valde en riktning in mot min andra passion: film och tv. Men nu skriker varje cell i min kropp att det är dags igen, om det så blir det sista jag gör så ska jag göra detta.

Shima Is A Punk Rocker har premiär i Stockholm och åker därefter vidare till Karlstad, Falun, Örebro, Uppsala, Linköping, Växjö, Halmstad, Malmö, Kalmar och Norrköping.

Turnéplan
17 mars – Stockholm, Rival
18 mars – Stockholm, Rival
23 mars – Karlstad, Scala Teatern
24 mars – Falun, Kulturhuset Tio14
25 mars – Örebro, Hjalmar Bergman Teatern
26 mars – Uppsala, UKK
28 mars – Linköping, Konsert & kongress (Crusellhallen)
29 mars – Växjö, Växjö Teater
30 mars – Halmstad, Halmstad Teater
31 mars – Malmö, Malmö Live
1 april – Kalmar, Kalmarsalen
2 april – Norrköping, Flygeln

Filmrecension: She’s Wild Again

by

wildshima

She’s Wild Again
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 november 2015

She’s Wild Again i regi av Fia-Stina Sandlund ska vara en modern tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. Överföringen av en teaterpjäs till film och från 1800-talets samhälle till dagens samhälle fungerar inte alls.

Det är väldigt tråkigt. Jag är besviken. Shima Niavarani är en ung skådespelerska som jag gillar skarpt och jag tycker hon ofta är väldigt duktig – och hon gör vad hon kan för att filmen ska fungera. Det räcker tyvärr inte och det är inte hennes fel att filmen inte alls fungerar. Det har med manus att göra, men regi och dialoger som inte är trovärdiga.

Filmens två plus är Shima Niavarani och den snygga stilenliga vita inredningen. Men det räcker inte mer än att filmen slipper betyg 0. Först och främst undrar jag varför regissören alls valt att göra en film av fröken Julie när allt ändå händer i stort sett i ett enda rum – med undantag av en liten utflykt upp på taket. Varför inte hellre göra en scenuppsättning i så fall? Det skulle fungera något bättre.

Fast det är mycket som haltar ändå. Resultatet rimmar illa med originaldramat. Strindberg Fröken Julie handlar inte bara om könsfrågor utan handlar också väldigt mycket om klass. Klassaspekten är en viktig del i dramat. Fröken Julie är grevens dotter, hon är överklassen som denna magiska natt möter en man från tjänstefolket, Jean, en man med ambitioner och som gärna erövrar Julie för att offra henne på sin färd uppåt i samhället. Den delen fungerar inte alls i Fia-Stina Sandlunds filmversion. Det går inte att se Shima Niavarani som mer uppifrån än förra detta rockstjärnan Gustaf Norén från Mando Diao. Det blir bara krystat när försök görs till att placera dem i olika nivåer.

Att filmen inte alls håller som någon analys eller beskrivning av olika klasser skulle jag kunna förlåta om filmen istället tillförde något nytt. I bästa fall kan filmen ses som en slakt av den moderna så kallade feministiske mannen. Jean görs i filmen av Gustaf Norén och halva tiden sitter han i närbild och blundar, han verkar totalt uttråkad och lever bara upp de sekunder han själv är extramycket i fokus.

I filmbolagets beskrivning står det:
Gustaf Norén (fd Mando Diao) och skådespelaren Shima Niavarani möts i en ateljé i Brooklyn för en ny, radikal tolkning av Fröken Julie. När regissören inte dyker upp spenderar de natten tillsammans. Det som börjar som ett professionellt möte mellan två politiskt medvetna unga artister utvecklas till ett maktspel där deras inre blottas. Har de kontroll över situationen eller är de offer för sin egen berömmelse och de roller media tilldelat dem?

Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären. She’s Wild Again Tonight suddar ut gränserna mellan verklighet, skådespel, och fiktion.

Nej jag har svårt att hålla med om den beskrivningen och att det blir lamt och svårt att tro på beror mer på manus och regi än skådespelarna.

Svenska Dagbladets kritiker gav dock filmen betyg 2 och skriver:
Problemet är i första hand att själva texten är papperstunn; den förmår varken avlocka Strindberg nya dimensioner eller skapa minsta antydan till erotisk spänning. Men även regi och spel svajar svårt. Den plötsliga passionen mellan Gustaf Noréns loja narcissist och Shima Niavaranis chosiga barnkvinna når sitt crescendo i ett famntag man inte tror på, och mynnar ut i ett gräl om anknytningssvårigheter som man inte bryr sig om eftersom hennes bitterhet är lika malplacerad som hans självömkan är kokett och dum.

Också DN gav betyg 2:
Någonstans går både filmen och åskådarna vilse medan allt flyter, mellan renodlad stilisering, naturalistiskt känslomässiga anspråk, behovet av teckentydning och vad som borde vara meningen med föreningen: ett drama av kött och blod.

Men ingen bör klaga på modet bakom ”She’s wild again tonight”, som gjorts med hjälp av Stockholms filmfestivals långfilmsstöd, även om tidsenligheten inte förmår hålla intresset vid liv och kör i väg Strindberg på behörigt avstånd.