She’s Wild Again
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 november 2015
She’s Wild Again i regi av Fia-Stina Sandlund ska vara en modern tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. Överföringen av en teaterpjäs till film och från 1800-talets samhälle till dagens samhälle fungerar inte alls.
Det är väldigt tråkigt. Jag är besviken. Shima Niavarani är en ung skådespelerska som jag gillar skarpt och jag tycker hon ofta är väldigt duktig – och hon gör vad hon kan för att filmen ska fungera. Det räcker tyvärr inte och det är inte hennes fel att filmen inte alls fungerar. Det har med manus att göra, men regi och dialoger som inte är trovärdiga.
Filmens två plus är Shima Niavarani och den snygga stilenliga vita inredningen. Men det räcker inte mer än att filmen slipper betyg 0. Först och främst undrar jag varför regissören alls valt att göra en film av fröken Julie när allt ändå händer i stort sett i ett enda rum – med undantag av en liten utflykt upp på taket. Varför inte hellre göra en scenuppsättning i så fall? Det skulle fungera något bättre.
Fast det är mycket som haltar ändå. Resultatet rimmar illa med originaldramat. Strindberg Fröken Julie handlar inte bara om könsfrågor utan handlar också väldigt mycket om klass. Klassaspekten är en viktig del i dramat. Fröken Julie är grevens dotter, hon är överklassen som denna magiska natt möter en man från tjänstefolket, Jean, en man med ambitioner och som gärna erövrar Julie för att offra henne på sin färd uppåt i samhället. Den delen fungerar inte alls i Fia-Stina Sandlunds filmversion. Det går inte att se Shima Niavarani som mer uppifrån än förra detta rockstjärnan Gustaf Norén från Mando Diao. Det blir bara krystat när försök görs till att placera dem i olika nivåer.
Att filmen inte alls håller som någon analys eller beskrivning av olika klasser skulle jag kunna förlåta om filmen istället tillförde något nytt. I bästa fall kan filmen ses som en slakt av den moderna så kallade feministiske mannen. Jean görs i filmen av Gustaf Norén och halva tiden sitter han i närbild och blundar, han verkar totalt uttråkad och lever bara upp de sekunder han själv är extramycket i fokus.
I filmbolagets beskrivning står det:
Gustaf Norén (fd Mando Diao) och skådespelaren Shima Niavarani möts i en ateljé i Brooklyn för en ny, radikal tolkning av Fröken Julie. När regissören inte dyker upp spenderar de natten tillsammans. Det som börjar som ett professionellt möte mellan två politiskt medvetna unga artister utvecklas till ett maktspel där deras inre blottas. Har de kontroll över situationen eller är de offer för sin egen berömmelse och de roller media tilldelat dem?
Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären. She’s Wild Again Tonight suddar ut gränserna mellan verklighet, skådespel, och fiktion.
Nej jag har svårt att hålla med om den beskrivningen och att det blir lamt och svårt att tro på beror mer på manus och regi än skådespelarna.
Svenska Dagbladets kritiker gav dock filmen betyg 2 och skriver:
Problemet är i första hand att själva texten är papperstunn; den förmår varken avlocka Strindberg nya dimensioner eller skapa minsta antydan till erotisk spänning. Men även regi och spel svajar svårt. Den plötsliga passionen mellan Gustaf Noréns loja narcissist och Shima Niavaranis chosiga barnkvinna når sitt crescendo i ett famntag man inte tror på, och mynnar ut i ett gräl om anknytningssvårigheter som man inte bryr sig om eftersom hennes bitterhet är lika malplacerad som hans självömkan är kokett och dum.
Också DN gav betyg 2:
Någonstans går både filmen och åskådarna vilse medan allt flyter, mellan renodlad stilisering, naturalistiskt känslomässiga anspråk, behovet av teckentydning och vad som borde vara meningen med föreningen: ett drama av kött och blod.
Men ingen bör klaga på modet bakom ”She’s wild again tonight”, som gjorts med hjälp av Stockholms filmfestivals långfilmsstöd, även om tidsenligheten inte förmår hålla intresset vid liv och kör i väg Strindberg på behörigt avstånd.