Filmrecension: Efterskalv tar upp ett viktigt ämne men har en del trovärdighetsproblem

Efterskalv
Betyg 3
Svensk biopremiär den 20 november 2015
Regi Magnus von Horn

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John (spelas av Ulrik Munther) till sin hemby för att börja ett nytt liv. Han flyttar hem till sin far, som har svårt att hantera skammen för sin son. För Johns brott är varken glömt eller förlåtet i byn. John känner sig övergiven av de som stått honom närmast och i takt med att hopplösheten ökar så växer också ilskan. Samma ilska som skickade honom i fängelse. Oförmögen att lämna det förflutna bakom sig tar John beslutet att konfrontera situationen en gång för alla.

Efterskalv är fotomässigt snygg och välgjord och har ett ganska lugnt tempo som ger tid för eftertanke åt den stora frågan om det är möjligt med förlåtelse. Filmen har dock några rätt stora trovärdighetsproblem som gör att den inte når toppbetygen men ändå är godkänd.

John kommer tillbaka till sin hembygd där han har dödat (eller mördat) en ung flicka. Hemmet ligger på en liten ort någonstans i Sverige, var för vi aldrig veta. Vi får veta att John orsakat att en ung flicka dog. Han kommer tillbaka till sin pappa och lillebror och börjar i sin gamla skola. Det är lite konstigt att han börjar i den skolmiljö där alla känner både honom och flickan han dödade. Redan det gör filmens handling svår att tro på. Att en pojke skulle börja i sin gamla skola och det utan någon större hjälp av psykologer och sociologer med mera, vara sig för honom eller alla i skolan som berörs av det hemska som inträffat – det är svårt att tro på.

Nästa sak som är svår att tro på är själva skolan. John liksom hans klasskamrater kan köra bil, alltså måste de vara 18 år. Då borde de gå i gymnasiet. Skolan ser inte direkt ut att vara något gymnasium och dessutom går Johns lillebror Filip där. Filip är alldeles för liten för att gå i gymnasiet. Allt är väldigt luddigt beskrivet och därför vet vi inte hur gammal någon är, men Filip ser ut att vara ett mellanstadiebarn. Det är en styrka i filmen att mycket är lite vagt, vi får därmed chans att själva tolka en del. Men en skola där både gymnasieelever går och mellanstadiebarn är inte särskilt vanlig. Det är svårt att tro på skolan.

Två så stora förutsättningar för handlingen gör att den redan från början blir svår att tro på. Ämnet är viktigt och det finns flera trådar att fundera vidare på. John verkar ha mycket svårt att visa sina känslor och hans familj verkar ha svårt att prata om sina problem med varandra. Där finns inte heller någon kvinna i familjen. Var mamman är berörs aldrig. Det är förstås medvetet av regissören och säger väl något också om vad handlingen vill berätta om.

Det finns också en tredje grundförutsättningen i handlingen är som svår att riktigt tro på. John har varit två år på ungdomsanstalten. Skulle ett mord bara ge två år? Fast det är klart, det är möjligt om han ansågs inte ha varit i psykisk balans.

Ulrik Munther ser väldigt söt och snäll ut. Det är svårt att se honom som en mördare. Det är bra, för vem som kan vara kapabel att döda någon syns inte utanpå, en möjlig mördare ser inte ut på något särskilt sätt. Ulrik Munther spelar rätt stelt och det tror jag är meningen. John verkar ha svårt att visa sina känslor. Det kan vara ett skäl till att han kan explodera i sin ilska som han samlar på sig istället för att prata om sina känslor och ta itu med situationerna direkt.

Filmen tar upp ett viktigt ämne, eller egentligen flera viktiga ämnen. Det jag framför allt tänker på är hur vi i samhället tar hand om människor efter ett tragedi har inträffat. Vad görs för att den som begått ett svårt brott kan komma tillbaka i samhället, vad görs för att de som blivit skadade och utsatta för brottet ska klara av att möta förövaren? Ska de ens behöva möta förövaren?