• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Bilder från visningen av True Grit på Berlin Film Festival

11 februari, 2011 by Redaktionen

Filmregisserande bröderna Coen är tillbaka. Nästan alla filmer de gör blir succén. För ”No country for old men” fick de Oscar för bästa film. Fast jag tycker ju att andra av deras filmer är bättre.

Nu är det tillbaka med en Vilda Västern-film, ”True Grit”. Bara i USA har ”True grit” hittills spelat in mer än en miljard kronor, och den är nominerad till tio Oscar.

Den handlar om en 14-årig riktig tuffing till tjej som lejer en prisjägare och beger sig med honom in i vildaste området för att jaga sin pappas mördare. Jag såg filmen igår och recension kommer. Filmen visade samtidigt på filmfestivalen i Berlin och där var både regissörerna och de flesta av filmens skådespelare på plats. Jeff Bridges och Josh Brolin var där, men inte Matt Damon.
Här är bilder från Berlin-visningen och längst ner en trailer för ”True Grit”.

Skådespelarna Josh Brolin, Hailee Steinfeld och Jeff Bridges.


Josh Brolin


Regissörerna Ethan och Joel Coen.


Läs även andra bloggares åsikter om True Grit, Coen, Oscar, Jeff Bridges, vilda västern, Josh Brolin, filmfestival, bilder

Arkiverad under: Film Taggad som: bilder, Coen, Filmfestival, Jeff Bridges, Josh Brolin, Oscar, True Grit, vilda västern

Tankar kring Four Lions

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Four Lions
Betyg 4

Four Lions är en komedi om terrorism. Fem män i en brittisk stad vill göra ett terrordåd. Men de är rätt klantiga och när några av dem åker på terrorist-läger blir de utslängda därifrån. Den är regisserad av Chris Morris och han lyckas driva med fundamentalistisk islam utan att vara rasistisk.

Four Lions och dess handling kom dock obehagligt nära svenska förhållanden före jul, när en självmordsbombare sprängde sig själv under julstressen i centrala Stockholm.

Omar är desillusionerad inför hur muslimer behandlas i världen och vill bli muslimsk soldat. Kamraten Waj tycker det låter intressant och Omar börjar planera också för honom. Några till förvirrade personer kommer med i truppen och med hjälp av Faisal som kan göra bomber väntade på rätt tillfälle att spränga sig själva och få med så många otrogna som möjligt i explosionen.

Delar av filmen får mig dock att känna kraftig obehag. Jag har svårt att köpa att Omars fru kan ta så lätt på att hennes man ska spränga sig i luften. Att hon vet att han ska iväg för att genomföra sin dröm att få ge sitt liv för terrorismen och att det är som om han skulle iväg på en fotbollsmatch, lika lättsamt tar hon farväl.

När vi satte betyget på filmen hade vi rätt livliga diskussioner på Kulturbloggens redaktion. En ville ge betyg 5 och en ville ge betyg 3. Så vi fick kompromissa.

Den som har svårt att roas av olika sätt att ta död på en människa kommer att sätta skrattet i halsen ibland. Å andra sidan är en av filmens styrkor att dessa män skildras som vanliga personer, förutom sitt intresse för terrorism, som om de inte själva fullt ut förstår vad det är de engagerar sig för.

Filmen visades under Stockholms filmfestival och där presenterades den så här:

Får man i dagens läge göra komedi om terrorism? Javisst, tycker den brittiske komikern Chris Morris! Bakom det kontroversiella temat finns en hysteriskt underhållande komedi om fem mäns planering av en terrorattack – och hur allt går åt pipan. Morris långfilmsdebut är en molotovcocktail av sylvass satir, nattsvarta skratt och ren brittisk idioti.

Det är självklart viktigt att allt går att ta upp i film och också i komedis och farsens form. Också muslimsk fundamentalism måste gå att skämta om. Det görs med hjärta, kanske är det därför filmen inte utsatts för hot.

Läs även andra bloggares åsikter om Four Lions, film, recensioner, terrorism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Four Lions, recensioner, Scen, terrorism

Filmrecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult
Betyg: 2

Jag erkänner, den här filmen var oerhörd svår att sätta ett betyg på. Åsa-Nisse-filmerna är av tradition en slags buskis, lite revy i långfilmsformat, lite tönt och kult, med värme och en hel del barnslighet och löjlighet. Filmen som vi tyckte var kul att se när vi var små, en slags svensk familjevänliga töntiga filmer.

Nu har svenska succé-komikerna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar fått sätta fingrarna i denna kultfigurs fortsatta öden på filmduken. De har satt ihop en galen historia och kryddat den med en lång rad svenska skådespelare och en och annan kändis, som Robert Aschberg i en liten, liten biroll.

Med tanke på vad det är för slags film, vad den troligen har för ambitionsnivå är jag nästan beredd att sätta betyg 3. I den genre som den ska placeras fyller den sitt uppdrag. Den är smårolig, emellanåt idiotisk och lite för mycket. Den är gullig och dum och den har fina svenska miljöer från de småländska bygderna.

Åsa-Nisse hittar olja på sin gård. Snäll som han är låter han alla Knohultsbor hämta olja. Men olja är värdefullt och ett skånskt oljebolag vill lägga vantarna på oljevinsterna och drar in svenska staten. Knohultsborna utropar sin by till självständig stat. Olja påverkar hela världen och det får vi snart se i form av amerikanska stridsflygplan.

Vissa roller är för mycket. Johan Glans borde nog sagt ner till sin roll. Den är bara så idiotisk och han gör den för mycket. Det blir inte roligt utan pinsamt.

Eulalia och är Kristin är lite för töntiga, tycker jag. Ann Petrén och Sissela Kyle är duktiga skådespelerskor och jag förmodar att både de och resten av gänget mest såg uppgiften att spela in filmen som ett trevligt avbrott, en slags semester med skådespelarkompisar.

Jag gillar Kjell Bergqvist och för mig är det helt Ok att se honom i snygg hatt en film igenom. Men han drar mer åt Harrison Ford och hjältehållet. Han är helt enkelt inte töntig nog för att vara en Åsa-Nisse.

Ett problem är också att Åsa-Nisse inte riktigt får vara huvudkaraktären heller. Johan Glans om filmens elaking tar över för mycket av filmtiden. Vissa delar är av filmen är så trista att jag kunde gett filmen betyg 1.

Men det finns roliga avsnitt och Johan Rabaeus är sällan dålig. Här gör han Sjökvistarn, en kärlekskrank handlare, och han är en av de skådespelare vars insats höjer filmens betyg från 1 till 2.

Fram till fredag 11 februari klockan 12.00 kan du vara med och tävla om biljetter till filmen.

Fler recensioner: Expressen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, skivor, Åsa-Nisse

Arkiverad under: Film, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Åsa-Nisse, recensioner, Scen, Skivrecensioner

Filmrecension: Livet efter detta

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Livet efter detta
Betyg 5

”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?

Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.

Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.

Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.

Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.

Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.

De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.

Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.

För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.

För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.

Filmens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om film, Clint Eastwood, Matt Damon, livet, döden, existentiell

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Clint Eastwood, döden, Existentiell, livet, Matt Damon, Scen

Göteborgs International Film Festival – Priser

7 februari, 2011 by Redaktionen


Så har festivalen nått sitt slut. Med sina 750 föreställningar och 443 filmer från 76 länder har man lyckats slå rekord i antal besökare. I lördags (5/2) ägde Dragon Awards galan rum och man delade då bl.a. ut de nio olika priserna. Vinnaren av Best Nordic Film gick till Apflickorna som är regisserad av Lisa Aschan och prissumman är på en miljon kronor. Åsa Bernlo, som gjorde sitt sista år som festivalens VD, var mycket nöjd med årets festival och hon sa:

–          ” För mig har det varit ett oslagbart finalår! När vi slog upp portarna till den här festivalen visste jag att vi hade ett fantastiskt program och elva fullmatade festivaldagar att se fram emot, men jag trodde ärligt talat att det skulle blir svårt att slå de makalösa besökssiffrorna från 2010”

Men man lyckades slå det och samtidigt behålla känslan av festivalen. Personligen är jag mycket nöjd och det har varit kul att få chansen att få se lite smalare film och att direkt efter filmen ha haft möjlighet att kunnat föra en dialog med olika regissörer. Vidare följer en lista på alla priskategorier samt vinnarna.

Dragon Award Best Nordic Film:

Apflickorna av Lisa Aschans

Motivering: En film vi älskade utan förbehåll. Den stannade hos oss hela tiden, och slutligen kände vi att vi måste ge utmärkelsen till stöd för en ny, mycket speciell talang.

Bloggat om filmen: http://hallandsposten.se/bloggar/1.1087563-filmfestivalsbloggen?blogPostAction=view_post&postingId=19.165219

The Ingmar Bergman International Debut Award:

Blue Valentine av Derek Cianfrance

Motivering: 2011 års Ingmar Bergman International Debut Award går till Blue Valentine för en imponerande noggrann men ändå känslig analys av mänskliga relationer ur ett objektivt nyanserat perspektiv.


Bästa svenska dokumentär:

Jag var värd 50 lamm av Nima Sarvestani

Motivering: Det kunde vara tusen år e Kr. En uråldrig tradition skildras. Unga flickor och kvinnor säljs och köps. Det är en pågående slavhandel. Jag var värd 50 lamm är en film som initierar en viktig diskussion. Den gestaltar kvinnoförtrycket i Afghanistan men förmår lyfta ämnet till något allmängiltigt. Kvinnorna i filmen talar själva, ingen talar om dem. Vi kommer in i hem där utfattiga patriarker gnäller efter ett glas vatten. En klassisk dokumentärfilm i sin mest avskalade form, utan försök att manipulera.

Dragon Award New Talent:

Los Gritones (The Screamers) Roberto Pérez Toledo

Motivering: Det är en konst att berätta kort, enkelt och precist. Filmen skildrar på mindre än två minuter en stor konflikt i ett ungt pars förhållande, med såväl humor som sötma. Filmens nerv, närvaro och oväntade twist gör att du vill sätta dig tillbaka och överraskad ropa: Yes!

Lorenspriset:

Sebbe, Producenterna Mimmi Spång och Rebecka LaFrenz

Motivering: 2011 års Lorens går till två producenter som redan visat ett mod och en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Med hjärtat på rätta stället och en genuin nyfikenhet på filmens olika uttryckssätt, ger de oss allt från animerad dokumentär till nattsvart drama. För sin styrka att våga samarbeta och ge kreativt utrymme, som syns så väl i den drabbande filmen Sebbe, går årets Lorenspris till Mimmi Spång och Rebecka LaFrenz.

Kodak Nordic Vision Award:

Kongen av Bastøy av Marius Holst

Motivering: För tydligheten som överför karaktärernas ångest och naturens kyla. Den klassiska stilen är inte lätt att hantera, men den stöder berättelsens intensitet.

Svenska Kyrkans Pris:

Mammas comeback av Åsa Ekman

Motivering: En livsbejakande berättelse om människovärde, integritet och sökande efter mening.

FIPRESCI-priset:

Apflickorna av Lisa Aschan

Motivering: Apflickorna är en berättelse om kärlek och avundsjuka som omfattar en ensam far, hans två döttrar, en vacker kusin och en gåtfull voltigeryttare. Tack vare smart regi lyckas varje aktör – även de yngsta – hantera de mest knepiga situationer med en överraskande noggrannhet för att vara en första långfilm. Genom vackert hantverk hittar Apflickorna en rytm som är lika trollbindande som ljudet av hästarnas hovar. Lisa Aschan leker lågmält med koder från thriller, western och en mycket mild erotik. Hon har bevarat inslag av mystik som bara fyller oss med en önskan: att se henne göra en ny film.

Publikens val: Bästa nordiska film:

Jag saknar dig av Anders Grönros

Publikens val: Bästa långfilm:

Tears of Gaza av Vibeke Løkkeberg

Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, Göteborg, Göteborg International Filmfestival, filmfestival, filmpriser

Arkiverad under: Film Taggad som: Filmfestival, Giff, Göteborg, Göteborg International Filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 595
  • Sida 596
  • Sida 597
  • Sida 598
  • Sida 599
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in