De regisserande bröderna Joel och Ethan Coen fick Oscar för bästa film för No country for old men, men deras största succé var nog The Big Lebowski, som blev en kultfilm. Nu har Coenbröderna slagit till igen och det rejält. True grit har inte bara kammat hem tio Oscarsnomineringar, filmen är dessutom deras hittills största kassasuccé.
Det kan bli lite kluvet att gå och se en hyllad film, förväntningarna kan vara för stora. Det jag tycker bröderna Coen framför allt visar i och med ”True Grit” är att de verkligen kan växla mellan genrer. Förra filmen, ”Burn after Reading” var mer av en komedi, ”No country for old men” är en rätt tragisk berättelse och ”True Grit” en äventyrshistoria i Vilda Västern-miljö. Fast det absurda som kännetecknar bröderna Coens filmer finns med i allt förstås
True Grit handlar om en 14-årig flicka, Mattie Ross, spelad suveränt av Hailee Steinfeld, som lejer den enögda prisjägaren Rooster Cogburn, spelad av Jeff Bridges, för att leta reda på Tom Chaney (spelad av Josh Brolin) som mördat hennes pappa.
På sätt och vis är det en nyinspelning av en westernfilm från 1969, på svenska kallad De sammanbitna. I versionen från 1969 spelade John Wayne rollen som den hårddrickande, överviktige och enögde sheriff Cogburn. Den rollen gav John Wayne en Oscar. I bröderna Coens film är det Jeff Bridges som tagit på sig ögonlappen och suveränt spelar en alkoholiserad överviktig prisjägare, till det yttre en buffel men med ett hjärta bakom den skrovliga ytan.
Bildmässigt är det, helt väntat, en storartad film. Vilda Västernmiljöer med människor som rider på hästar i en bruntonad vild och karg miljö. Karg och sparsmakad, det är nog två ord som fångar filmens karaktär. Bröderna Coen behärskar konsten att skapa överraskande, absurda scener. I ”True Grit” har de tagit ett steg tillbaka och låtit vilda västern-genren när den är som bäst få dominera uttrycket.
Även om det är en ung tjej som får vara tuff och vinna respekt till och med från en och annan råbarkad bov, är filmen ändå mer att se som en underhållande äventyrsfilm än att den har något större budskap eller sensmoral. Inte för att Coenbröderna brukar gödsla oss med sensmoraler.
Filmkritikern i den brittiska The Guardian ger betyg 3 och är väl lite kritisk till Jeff Bridges roll:
Bridges, despite stirring faint memories of drawling Dude Lebowski, plays the sort of boozy old lawman we’ve seen a hundred times before.
Däremot är han mer imponerad av Matt Damons Texas Ranger:
It’s robustly played and ravishing to look at, with its bullish inhabitants and glorious, bleached-bone cinematography. But its furniture is almost too comfortable and too lovingly restored, and it is left to Damon to provide the tale’s one properly unruly ingredient as the florid, preening ranger. LaBoeuf’s introduction, lighting his pipe in the gloom of the hotel veranda, gives True Grit a sensual, otherworldly charge that is largely missing elsewhere. It’s like spying a lonely campfire burning far out on the darkened prairie.
Tja? Vad ska jag säga? I sin helhet är filmen underhållande, av och till överraskande, spännande emellanåt och rolig och snyggt filmad med de brunbleka tonerna. Matt Damon har börjat få spela alltfler udda roller, där han är småfet och lite löjlig. I ”True Grit” gör han det utan att det blir för mycket. Jeff Bridges spelar en Rooster Cogburn som har en inre i konflikt, han är både grisig och rättskaffens – och det är sådana roller Bridges behärskar till fullo. Han har nominerats till en Oscar för den rollen – och jag blir inte förvånad om han får priset i år.
Relaterat:
Bilder från visningen av True Grit på Berlin Filmfestival med skådespelarna och regissörerna.
Läs även andra bloggares åsikter om True Grit, film, recension, Jeff Bridges, John Wayne, Vilda Västern