• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Five Daughters – en resa som tar oss bakom löpsedlarna och vi får se att offren är människor

20 april, 2012 by Rosemari Södergren

Five Daughters
Betyg 3
Släppt på dvd 4 april 2012

Five Daughters bygger på verkliga händelser i staden Ipswich 2006, i Storbritannien. Fem unga kvinnor som var drogmissbrukare och fick pengar till missbruket genom att sälja sex blev mördade.

BBC ligger bakom tv-serien som skildrar händelserna framför allt genom att vi får träffa de unga kvinnorna hos sina familjer, ofta när de träffar sina mammor. En av filmens styrkor är att dessa kvinnor blir verkliga personer för oss, de är inte bara prostituerade utan de har var och en sin bakgrund och har en gång i tiden varit söta småflickor. En av dessa missbrukande unga kvinnor har själv tre små barn som tagits från henne, eftersom hennes kärlek till heroinet gjort att hon inte klarar ta hand om sina barn. En av dessa unga kvinnor hade slutat med droger och var på väg att rätta till sitt liv när mordet på en av hennes väninnor gjorde att hon föll tillbaka i missbruket.

Det måste vara en helt ofattbar smärta som drabbar mammorna till dessa unga kvinnor. Att se sitt barn gå mot sin undergång, att hoppas på att de verkligen ska lägga av när de säger att de vill lägga av, fast det kanske är för tionde gången de säger något sådant. Det går knappt att föreställa sig att ha en dotter som prostituerar sig för att få 20 pund till en sil.

Filmen är inspelad delvis som om det var en dokumentär med duktiga brittiska skådespelare. Brittiska film- och tv-producenter måste vara bland de skickligaste på att besätta rollerna med skådespelare som ser ut som vanliga människor. Speciellt mammorna känns mycket äkta.

Det är hemskt att se hur handfallet samhället står inför drogproblem. Att det inte finns tillräcklig hjälp utan att missbrukarna skickas hem med en lapp med tid för nästa möte – och de förväntas klara av att passa den tiden och hålla sig från drogerna utan mer hjälp än så.

Five Daughters är hyllad i Storbritannien och har fått flera priser. Dess styrka är att den känns väldigt genuin, äkta, som tittare kommer jag nära fem unga kvinnor och deras olika bakgrund. Samtidigt är den dokumentära tekniken också tv-seriens lilla svaghet, den blir aldrig spännande utan den är mer rapporterande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd-release, droger, missbruk, prostitution

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Droger, dvd-release, Missbruk, prostitution, Scen

The woman in black – spöklik rysare där Daniel Radcliffe spelar en karaktär som är väldigt mycket Harry Potter

19 april, 2012 by Rosemari Södergren

The woman in black
Betyg 3
Regi James Watkins
Sverigepremiär 27 april 2012

”The woman in black” med Daniel Radcliffe i huvudrollen är hans första film sedan Harry Potter. Regissören James Watkins är mest känd för filmen ”Eden Lake”. Jane Goldman har skrivit manus på filmen som bygger på Susan Hills roman med samma namn.

”The Woman in Black” är en spöklig rysare. Daniel Radcliffe spelar en ung advokat, Arthur Kips, som är änkling med en son på några år. Barnets mor och Arthurs fru dog i barnsäng när barnet föddes. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet och allt är filmat i brunmörka murriga bilder som direkt ger en kusligt känsla av att något skrämmande är på väg att hända.

En av frågorna som jag förmodar många ställer sig om filmen är: Hur gör Daniel Radcliffe ifrån när han nu lämnat rollen som Harry Potter? Tyvärr tycker jag inte att han lämnar Harry Potter i och med den här rollen. Han ser väldigt mycket ut som en något äldre, vuxen Harry Potter – och när filmen nu har en hel del övernaturliga, ockulta inslag med spöken så ger det ännu mer känslan av att det fortfarande är Harry Potter som är med om äventyr. Att Daniel Radcliffe inte heller växlar sina uttryck särskilt ger honom inte heller några kvalitetspoäng som skådespelare. Han går mest omkring med samma trubbiga ansiktsutryck i hela filmen.

Advokaten Arthur Kips är djupt nedstämd av sorg efter sin hustru, även om det gått några år. Han har svårt att utföra sitt arbete och får en sista chans att få behålla jobbet, med ett uppdrag att ta hand om en mängd röriga papper efter en äldre kvinna som avlidit och vars hus advokatfirman fått i uppdrag att sköta försäljningen av. Huset ligger ute på landsbygden och Arthur reser dit.

Allt är spöklikt inspelat. Varenda människa han möter i byn känns som om det är något mystiskt med dem och som åskådare undrar jag vad som är filmens verklighet och vad som är spöken. När Arthus sitter på tåget dit, exempelvis, sitter han djupt försjunken i sorg och tankar på sin döda hustru då han vaknar till och där sitter en knubbig, stor man med en hund i famnen mitt emot honom. Är mannen verklig, eller finns hans bara i Arthurs drömmar, eller är han ett spöke? På det sättet är allt inspelat på ett sätt som väcker oro och osäkerhet, som spelar på skräckkänslan.

Mannen som Arthur möter på tåget är Sam, som spelas av underbare skådespelaren Ciarán Hinds. Sam är en av byns rikaste män och den ende som har en bil och han skjutas Arthur till hotellet. Det är hela tiden något mystiskt, ingen människa vill att Arthur ska vara där, alla försöker hindra honom från att ta sig till huset han ska ordna upp pappren för – och samtidigt är det läskigt för alla människor tycks ha något barn som dött på mystiskt sätt.

Filmen är spöklik och fotot är skickligt arrangerat. Men någonstans i mitten börjar den tappa lite, eftersom jag som tittare redan förstått sammanhanget och när till slut Arthur också gör det känns det lite för sent. Det är en svår konst att spela på att tittaren ska veta mer än karaktärerna i filmen.

Älskar du riktigt hemska filmer med spöken och vålnader är det här säkert filmen för dig. Den är snyggt filmad och har flera överraskande moment, men ändå väl mycket jag som tittare listade ut lite för tidigt i filmen. Att jag dessutom hatar slutet på filmen, drar också ned betyget. Men betyg 3 är trots allt mer än godkänt och betyder en bra film, fast med minus för Daniel Radcliffes stela spel.

I rollerna: Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer, Liz White

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, Daniel Radcliffe, spöken, rysare, skräck, ockult, övernaturligt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Daniel Radcliffe, Filmrecension, ockult, Övernaturligt, rysare, Scen, Skräck, spöken

Kill List – brittisk skräckfilm springer förbi amerikansk

18 april, 2012 by Redaktionen

Kill List
Betyg 4
DVD och VOD-premiär 18:e april 2012

Till skillnad från vad titeln antyder är ”Kill List” inte någon regelrätt action-film i stil med ”The Transporter” eller valfri annan film med Jason Statham i huvudrollen (som förövrigt är en mycket överskattad skådespelare, och oftast mest bara ett varningsmärke för undermålig actionfilm man helst ser en regnig söndag då man ändå inte har någonting bättre för sig och inte orkar grotta ned sig mer tänkvärda filmer) utan dras mer åt spänningsthrillern med blandade influenser från klassiska skräckfilmer med splatterinslag. Introduktionen är, rent berättartekniskt, välanvänd men ändå personlig. Ett par som bråkar över sina ekonomiska problem, där barnet helt ofrivilligt kommer i kläm, men som tur är dyker det upp ett gyllene tillfälle just då i form av ”jobberbjudande” som kommer lösa allt. Det är alltså inget kapitalistkritiskt budskap som har kunnat ursköljas i senare tidens filmutbud utan enkom en språngbräda in i berättelse om en före detta soldat som ska använda sina kunskaper i hur man bäst dödar andra människor för att själv kunna klara sig.

Filmen, som är välproducerad och ser väldigt bra ut, är också den perfekta länken mellan klassiska skräckfilmer som Motorsågsmassakern och moderna våldsfilmer likt Drive eftersom man först är väldigt grafiskt återhållsam med de blodiga scenerna utan överlåter dessa scenarion till tittarna själva som får fylla våldshandlingarna med sin egna fantasi i klassisk maner och sedan helt släpper på tyglarna för vad som är ok att visa på film. Även om våldshandlingarna faktiskt har bäring i handlingen och de båda huvudkaraktärernas existens framstår de – rent filmhistoriska – våldsamma tendenserna som ytterst meningsfulla till skillnad från mycket annan skit som pressas ur moderna ”skräckfilmer” som mest bara vill splasha på oavsett meningsfullhet.

Givet är ändå att det poängfyllda våldet ändå är otroligt meningslöst, och inte hör hemma i ett modernt samhälle, vilket ger det dubbelt så stor sprängkraft: eftersom det lyckas belysa ett samhällsproblem som i sig inte uppstod på grund utav videovåld utan snarare tvärtom; konstnärligt laddade filmer likt denna [Kill List] är om än inte tvunget att skildra ett samhälle utan starka ramar mot meningslöst våld ändå intresserade av att göra just en sådan skildring.

Utöver att rent handlingsmässigt vara en knytpunkt för gammal och ny film används denna ram för att skildra den forna soldatens svaga psyke, och för varje minut som går ramlar han längre och längre ned i spiralen som aldrig slutar snurra åt fel håll; och som heller inte tvekar att dra ned tittaren tack vare sin anrika konstruktion. Men filmen består inte bara i obehagliga våldsscener utan även stämningshöjande användande utav musik och ljudeffekter som aldrig blir plumpt utan endast en välsmord kugge i skräckmaskineriet.

På amerikansk mark har förövrigt samma maskiner börjat gnissla obehagligt för länge sedan, och fått se sig omsprungna av speciellt spanska skräckregissörer, och i väntan på att det ska komma igång på allvar igen fungerar Kill List som ett ypperligt komplement. Eller mer än så. Ett startskott, ett optimistiskt frö som nu såtts och antagligen kommer mynna ut i en isande skörd framöver …

Text: Fredrik Gertz

Filmen finns bland annat hos Voddler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Dirch – en enastående film

17 april, 2012 by Redaktionen

Dirch
Betyg 4
Sverigepremiär 20 april 2012

När jag har sett en film och sedan finner sig själv framför datorn sökandes efter videoklipp och information om huvudkaraktären, då vet jag att filmen har fått fram sitt budskap. Jag vill veta mer, veta vad som hände innan, försöka förstå alla små detaljer och ta reda på hur huvudkaraktären såg ut på riktigt. I detta stadium, framför datorn, då vet jag att jag har sett en bra film.
Dirch handlar om Dirch Passer, en av Danmarks mest hyllade komiker och skådespelare som var aktiv från slutet av 1940-talet till sin död 1980.

Filmen börjar med en fin och kort dialog mellan Dirch och hans dotter. Sedan kastas vi in i hetsen bakom kulisserna inför en av Dirchs revyer och där börjar historien. Dirch är redan en hyllad komiker när filmen börjar, alla vill se honom och hans föreställningar och salongerna är fullsatta. Goda recensioner, fester och kvinnor är Dirch och hans kollegors vardag. Dock inser man ganska så snart att detta inte kommer att sluta lyckligt.

Denna film, liksom många filmer där ett liv porträtteras, vill berätta den historia som inte fick fokus när personen i fråga levde. Oftast är det de lite smutsigare och tragiska delarna. Detta för att få förståelse för det liv denna person levde och varför slutet blev som det blev.

Som för många skådespelare under 50-talet vad det producenten som praktiskt taget ägde sina stjärnor. Det publiken ville ha skulle publiken få men oftast på bekostnad av skådespelarna. Denna film behandlar i mycket just denna känsla av instängdhet Dirch känner inför sitt kändisskap och konstnärliga uttryck.
Filmen om Dirch skildrar hans år av framgång som varar fram till hans död. Men den visar även hans kamp för att vinna en konstnärlig frihet, och den visar de personliga kriserna och tragedierna, familjeproblemen och känslorna.

Det är en väldigt fin film där vi som tittare kastas mellan fest och rivalitet, familj och showbiz och där Dirchs enkla men genigaliska komik får en att skratta många gånger om.

Förutom att historien i sig är bra är alla delar av denna film bra. Varenda del av produktionsteamet har gjort ett enastående jobb. En bra historia blir inte en bra film utan ett bra manus. Den stilhistoria scenografin bjuder på är planerad in i minsta detalj. Fotot är bra, liksom ljuset, kostymerna, musiken, castingen, etc. Det bästa med denna film är faktiskt helheten, allt flyter samman och det finns inte en enda sekund där man känner att filmen inte är trovärdig. Dirch är en fin film och den är precis så som alla filmer borde vara, väldigt genomarbetad och bra.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, komedi, Dirch, komiker, Danmark, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Danmark, Dirch, Filmrecension, Komedi, komiker, Scen

Konstnären bakom pseudonymen Flora Swahn berättar själv inför premiären av fem kortfilmer

13 april, 2012 by Redaktionen

Idag (13 april 2012) är det exakt ett år sedan polisen var och knackade på min dörr. Anledningen var det konstprojekt jag drivit under min sista tid på Konstskolan i Stockholm där jag läste ett konstnärligt basår; Silversvanen.

Under pseudonymen Flora Swahn bloggade jag om ångest, vardagstristess och självmordstankar. Eftersom projektet kretsade mer kring litterär gestaltning än fotografi och mer traditionell konst i det webbaserade experimentet fortsatte jag även efter slututställningen på min egna fritid. Ända fram tills polisen bad mig avbryta, på grund av viss oro från allmänheten, det vill säga. Då rundade jag av det hela. Men polisen som var hemma hos mig var inte road av mitt konstprojekt utan polisanmälde det. Det fick jag först veta när Sveriges Radio intervjuade mig.

Reaktioner från övrig media lät inte vänta på sig, både Dagens Nyheter och Aftonbladet skrev om det. Men höjdpunkten var ändå när Lars Vilks bloggade om händelsen.

Att inblandade känt sig lurade, och därför blivit irriterade på konstprojektet, har jag viss förståelse för. Ingen vill känna sig dum, speciellt inte i ett så pass rikstäckande konstprojekt som Silversvanen ändå blev. Men mina intentioner var aldrig att lura eller dumförklara någon. Istället skulle fokus ligga på snedvrida diskussioner om ungdomlig depression, som ofta beskylls på populärkultur. Som exempel, i USA där flertalet skolskjutningar ägt rum men där förklaring till händelserna handlat om vilken sorts musik förövaren lyssnat på (Marilyn Manson) eller vilka tv-spel han spelat (GTA) istället för eventuell bristande sociala relationer (fysisk och/eller psykisk mobbning osv) som kan ligga till grund. Så när jag ämnade döda Flora helt publikt inför mångas förfasan var det inte bara för att göra folk upprörda, utan för att få dem att ta del av hennes livsöde och vad som lett fram till vad som fått henne att ”ta självmord”. Och då skulle de märka hur ensam och bespottad hon var, och att de inte hade så mycket med hennes musik- eller filmsmak att göra. Således har vissa kritiker menat att mitt konstprojekt var helt misslyckat, eftersom folk reagerade och hjälpte till innan ”hon” hann ta sitt liv, men meningen var heller aldrig att visa att världen är tom på kärleksfulla, omtänksamma och engagerade människor utan att påvisa hur ensamma och utsatta människor kan känna sig så isolerade att deras skrik efter hjälp är blott viskningar i döva öron. Ända fram tills tak och väggar rämnar, på allvar.

Så även om debatten blev lite missvisande känner jag ändå inte att det misslyckades. Dessutom påvisades hur många av bloggläsarna som var där och tog del av hennes liv som om hon vore blott en dokusåpadeltagare, snarare än använde bloggen som ett redskap för att faktiskt förstå henne som människa och i vilken situation hon satts i utav samhället.

Efter en tid, när allting lagt sig kring Silversvanen, fortsatte jag mitt konstnärliga utforskande. Den här gången inom filmens gränser. Och eftersom jag inte ansåg att begreppet kortfilm eller konstfilm riktigt räckte till för att beskriva vad jag gjorde kallade jag den för ”poesifilm”; svävande bilder som visar lika mycket ”mellan raderna” som i faktisk bild. Resultatet blev ”Fancy But Pointless” (se inbäddat klipp) som är en ungefärlig kvarts resande i ensamhet och sociala tillkortakommanden. Jag såg den helt enkelt som en naturlig utveckling av mitt konstprojekt Silversvanen såväl konstnärligt som tematiskt. Självklart är att det även finns annat där att se också, men det lämnar jag hellre till tittaren att se och utforska.

Efter den poesifilmen fick jag blodsmak och fortsatte göra kort/konst/poesifilm. Efter ett tag hade jag fem stycken klara och nästa vecka – fredagen den 20:e april 2012 – kommer dessa visas i sin helhet på Slottsbiografen i centrala Uppsala, där Ingmar Bergman gick mycket på bio som ung. Nu kommer nya Uppsalaskildringar och livsöden gestaltas i samma lokaler. Mer information återfinns i ett officiellt Facebook-evenemang: http://www.facebook.com/events/193026634147223/

Fredrik Gertz: konstnär, poet och kulturbloggare

Läs även andra bloggares åsikter om Silversvaren, Flora Swahn, konst, konstpolitik, kultur, kulturpolitik, ångest

Arkiverad under: Film, Kulturpolitik Taggad som: ångest, Flora Swahn, Konst, konstpolitik, Kultur, Kulturpolitik, Silversvaren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 544
  • Sida 545
  • Sida 546
  • Sida 547
  • Sida 548
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in