Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen träffar truppen bakom dockteatern Systern från havet, av Ulf Stark

by

Dockteater är en teaterform som alltid fascinerat mig. Både marionettdockor som handdockor, eller masker. Dockteatrarna har ofta turnerat runt och spelat på gator och torg och inte räknats in bland de fina teaterakademierna. Fast det har förstås ändrats en del på det under senare tid och i en del länder finns det högskoleutbildningar för dockmakare och dockspelare.

Att göra en föreställning med dockor kräver många olika talanger. Dockan ska skapas för att signalera det skådespelarna och regissör vill säga, den ska kunna röra sig på sätt som stämmer överens med karaktären och kanske samspela med skådespelaren.
När jag hörde att Marionetteatern, som numer flyttat in på Stockholms Stadsteater, snart har premiär på en ny dockteater-föreställning ville jag gärna intervjua regissören och skådespelarna och jag skickade iväg en förfrågan till pressavdelningen. Vad glad jag blev när jag ganska snabbt fick svar med ett ja från regissören.

Här är intervjun:

Måsars skri och ljudet av mjuka havsvågor kommer att välkomna barnen när de träder in salongen. Ett stort tyg omsluter rummet och ger en känsla av att befinna sig i ett stort tält. Barnen får sätta sig på kuddar framför scenen. Dockor i olika storlekar, masker och människor kommer att spela upp ett magiskt spel om ett ämne som berör de flesta barn, om att få en syster man inte vill ha eller att vara den oönskade systern.

Marionetteatern har premiär 26 februari på ”Systern från havet” som skrivits av Ulf Stark. Berättelsen är skriven direkt för teatern och bygger inte på någon bok.

Ulf Stark är så fantastisk, hans texter är så fyllda av både poesi och uppkäftighet, säger Helena Nilsson, pjäsens regissör.
Ulf Stark upprörs av situationen för ensamkommande flyktingbarn och hur de tas emot i Sverige. Han ville skriva något om barn som måste lämna sitt hem och valde att göra det utifrån det som hände under 1940-talet då 70.000 finländska barn fick lämna sitt land under kriget och tas emot i svenska hem.
– Med tanke på hur Sverige har tagit emot flyktingbarn så tycker jag inte vi kan säga att vi är världens mest barnkära land, säger Ulf Stark i en intervju på Stockholms stadsteaterns hemsida.

Handlingen kretsar kring två småflickor, Margareta och Sirkka.
Margareta är för mycket ensam tycker hennes föräldrar. Hon önskar sig en hund, jättemycket. Istället får hon en syster från Finland.
Sirkka måste lämna sitt land och sin mamma och pappa för att det är krig. Pappa måste ut i kriget och hinner inte lära henne att cykla, istället får hon åka över havet med en adresslapp kring halsen och med sin lilla slitna tyghund i handen.

– Jag hoppas att de ska bli berörda av det här ödet, och att de kan känna med båda tjejerna. Det är okej att som Margareta bli sur om man inte får en hund utan får ett krigsbarn istället. Barn är fyllda av längtan, hopp och lek, och kan känna igen sig själva i mycket, säger Ulf Stark.

De flesta barn i Sverige träffar idag i sin förskola eller i skolan barn från länder i krig eller oroligheter. Många barn får också uppleva hur de kan få nya syskon när föräldrar skiljs och träffar en ny sambo som har barn med sig till det nya hemmet.

Föreställningen berättas ur barnens perspektiv. Det är ju två berättelser, Margaretas och Sirkkas berättelse.
– Barnen ska kunna känna igen sig och vi hoppas att det känns lätt att förstå varför Margareta blir svartsjuk och lite elak, säger Helena Nilsson.

Att vara dockteater-skådespelare är speciellt, de ska både jobba med sig själva och dockorna. Dockspelarna i Marionetteaterns trupp är också dockmakare och har skapat dockorna. Stina Wirséns teckningar ligger till grund för dockorna.

I föreställningen ingår en mängd olika dockor och samma karaktär finns i olika format.

Flickorna ska vara i centrum och föräldrarna lite mer fragmentariska, men ändå påtagliga, berättar Anna Hallberg, dockspelare och dockmakare.

Föräldrarna är därför oftast masker som skådespelarna håller framför sitt ansikte. Fast det finns en uppsättning av små figurer, där också föräldrarna finns med. Små figurer som spelar i ett format av tittskåpsteater, för att illustrera något som spelas upp i minnet eller i tankarna.

Flick-dockorna är stora, nästan lika stora som fyraåringar. De har rutiga klänningar på sig.

– Vi ville att dockorna skulle ha så mycket som möjligt kvar av känslan från Stina Wirséns skisser. Så var ha handmålade rutor på tyger som vi sedan sedan kläderna av, berättar Anna Hallberg.

Scenen som är en halvcirkel är inbonad av blåa trasmattor. Måsar i trä kommer att flyga över salen, ljud av havsvågar och måsars skri och en mängd olika dockor i olika storlekar. Räkna med en magisk föreställning när ”Systern från havet” har premiär.

Här kan du se en liten cyklande docka.
Bilder på fler dockor finns under filmklippet.


Pjäsen är tänkt för barn från fyra år.

Regi: Helena Nilsson
Scenografi och kostym: Peter Holm
Dockdesign: Stina Wirsén
Ljudcollade och bild: Appel
Medverkande: Magnus Erenius, Malin Halland, Anna Hallberg, Kay Tinbäck du Rees

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intervju med Kebnekajse

by

På 1970-talet var Kebnekajse Sveriges högsta och flitigaste band.
Jag träffar gitarristen Kenny Håkansson och trummisen Pelle Ekman på fryshusets cafe en solig måndag. De är just nu aktuella med ny platta och spelningar runt om i landet.

Den 25e februari släpper Kebnekajse nya skivan ”Idioten”, hur skulle ni beskriva den?
K: Det är svårt att beskriva just skivan. Kebnekajse började med att spela folklåtar. Men senare har man ju börjat öppna upp för lite annat. Vi har brutit upp den traditionella folkmusiken och blandat den med såndant som vi gillar.

Står den nya skivan ut på något sätt, till skillnad från era tidigare skivor?
K: Jo, absolut. Denhär gången har vi lämnat över mixningen helt. Tidigare har vi mixat det mesta själva, men nu kände vi att någon annan fick göra det. Om det blir positivt eller negativt, det får vi se när skivan väl släpps.

Kebnekajse var upplöst i nästan 30 år, vad fick er att komma tillbaka?
K: Det var några som ringde och frågade om vi ville spela på en musikfestival på skeppsholmen 2002. Då hade vi inte träffats på väldigt många år, men vi samlades och spelade och det var riktigt kul.
P: Det var väldigt nostalgiskt, både för publiken och oss.
K: Ja, men vi började rätt försiktigt. Så det tog ett tag, sen släppte vi en skiva 2008.

Känner ni någon press på er, att ni måste hålla en viss standard för att göra fansen nöjda? Ni var ju ändå ett väldigt populärt band på 1970-talet.
K: Nej, den ända pressen kommer från oss själva. Det är mycket roligare att spela idag, det är så mycket mindra pretantioöst.
P: Har vi någonsin varit pretantiösa? Då spelade vi ju bara för att det var kul.
K: Mjo, nu är det väl lite mera på allvar. Vi är ju både äldre och mognare nu än vad vi var då.

Ja nu fick jag ju nästan svaret på min nästa fråga, har ni ändrats mycket, då och nu?
K: Nej, den största skillnaden är väl att vi var många fler som spelade i bandet förr.
P: Alla har ju blivit duktigare musiker också.

Är det viktigt för er att hålla er till en viss genre?
K: Ja, vi vill ju hålla oss inom vår sfär.
P: Jag ser oss som ett rockband med inslag av annan musik. Folkmusik och världsmusik. Fast det är fel ord. Världsmusik.
K: Vi försöker ju hålla oss inom ett område, men bryr man sig för mycket så tappar man karaktären. Vi försöker ju dock alltid låta ”Kebnekajse”.

Musik har ju kommit rätt långt sedan ni började. Är det svårt att vara nyskapande i dagens musikklimat?
K: Vi föddes ju på en bra tid när det kommer till musik. Man kunde improvisera och hitta på.

Var finner ni inspiration?
K: Inspiration kommer väl främst innifrån. Men sen påverkas man ju av saker runt omkring.
P: Nu har man ju hört det mesta och vi går inte ut så ofta längre, det är mest jobbigt. Så himla mycket folk överallt. Men jo, vi inspireras väl av varandra kanske. Vi är ju så himla många och alla har ju olika saker de inspireras av.

Vad händer nu i framtiden? Vad kan vi förvänta oss från Kebnekajse?
K: Det blir väl en liten turne för att presentera skivan, sen får vi ta det därifrån. I sommar blir det en del festivaler. Men som sagt, vi får väl se.

Kebnekajse släpper alltså skivan ”Idioten” den 25e februari, recension av skivan kommer upp på kulturbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annika Norlin intervjuar Andreas Mattsson inför nya albumet

by

Andreas Mattssons nya ”Kick death’s ass” släpps 18 februari. Annika Norlin från Säkert! har intervjuat honom.

När började du med den här skivan?
11/10 2007 kl 15.08 enligt datorn. Då började jag spela in en låt som jag trodde skulle vara med på mitt andra album. Nu kom den inte med, men i alla fall.

Hur visste du att den var färdig?
Jag gjorde några låtar till tv-serien Våra vänners liv på våren 2010. Två av dem blev så bra så att jag kunde ta med dem på min skiva. Och när jag räknade visade det sig att jag hade tio låtar som jag var nöjd med.

Berätta om titeln.
Jag såg en dvd med Richard Pryor. Han är rolig. Han pratade om hur John Wayne hade cancer och hur han opererade hjärtat och hur han kicked death’s ass. Det lät bra. Och jag behöver en titel för att känna att skivan är klar. Något som liksom fokuserar alla låtarna. Och allt man gör som är någon sorts kreativt arbete handlar väl i botten om att kicka death’s ass, att leva vidare.

När du och jag jobbade ihop för några år sedan märkte jag att du gick mycket på känsla. Du kunde till exempel säga ”Nu ska jag kolla på den där krigsfilmen i kväll, och sedan ska jag gå hit i morgon och lägga den där gitarren, så den blir arg nog.” Hur har du arbetat med den här skivan?
Eftersom mina egna skivor tar sån tid att göra så behöver jag inte dopa mig på det sättet. Jag kan vänta till en dag när jag känner mig arg om jag behöver spela något argt. Men precis som det finns method acting kan man ju tillämpa method singing eller method playing. Jag blev full en kväll, bara för att jag skulle sjunga in en låt nästa dag, och ville få den där tonen i rösten som man kan få när man är bakfull. Men det var så mycket tekniskt trassel den dagen, antagligen för att jag var just bakfull, och det tog sån tid, så bakfyllan försvann och jag hör det knappt själv. Det är ett hårt jobb ibland.

Din förra soloskiva, The Lawlessness Of The Ruling Classes, blev ju väldigt älskad. Hur skiljer sig Kick Death’s Ass från den?
På Lawlessness gjorde jag lite som jag tror att man gör elektronisk musik: om man vill att det ska låta mer lägger man på ett till instrument. Den här gången spelade jag istället starkare på exempelvis gitarren. Jag spelade också mer utan att tänka så mycket i förväg. Jag spelade liksom mer till musiken. Pelle Gunnerfeldt som mixat skivan tycker att jag har blivit mer samspelt med mig själv, och det stämmer nog. Men annars är det väl liknande ämnen som tas upp, och liknande ackord, och liknande röst. Fast den här gången spelar jag inte precis allt själv.

Vilken är din egen favoritlåt på skivan och varför?
Oftast är det I Am Seventeen. Den blev som jag hoppades att den skulle bli. Lång och med rätt atmosfär.
Vilka andra medverkar på skivan?
AA spelade jag in på musikhögskolan i Piteå. Jag var inbjuden för att föreläsa en dag, och för att spela in en låt med studiomusikereleverna en dag. De var väldigt bra på att spela och sjunga. Married With Kids och It Could Happen spelade jag in med 2/3 av Tape, Johan Berthling och Tomas Hallonsten, (den sista tredjedelen, Andreas Berthling, var tekniker), i deras studio. På 24 Bar Boogie spelar Anders Hernestam från Weeping Willows etc trummor. Pelle Gunnerfeldt har mixat.

Vad har inspirerat den här skivan?
Det gamla vanliga: Livet, folk, böcker jag läst, filmer jag sett, musik jag hört.

Intervjuat av Annika Norlin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Sleigh Bells

by

På Debaser Slussen höll personalen fortfarande på att göra i ordning inför konserten när Derek och Alexis satt i en av sofforna och gjorde intervjuer. Några dagar tidigare hade musikvideon till Rill Rill haft premiär på MTV (du kan se den längst ner i inlägget).

Kan ni berätta lite om den nya musikvideon?

Derek: Hon mördar mig i den.

Alexis: Ja, det gör jag. Manuset fick vi som en tio sidor lång pdf-fil och vi fastnade för alla döda kroppar.

Derek: Rill Rill är ju en så söt poplåt samtidigt som det finns vissa mörka undertoner – det tycker jag John Watts som regisserade musikvideon lyckats fånga. Nu håller han tydligen på med en skräckfilm med en av skådespelarna från Inglourious Basterds.

Hur var det under själva inspelningen?

Derek: Vi var rätt så utmattade eftersom vårt turnéschema är så hektiskt men det var väldigt trevligt. På videon till Tell ’Em lade vi nr enorma resurser, ändå slutade det med att den skrotades. Så visst fanns det en viss oro. Totalt var det kanske ett 40-tal personer som arbetade med musikvideon – så det var både tid och pengar som stod på spel – men jag är nöjd med resultatet. Jag brukar inte ens gilla musikvideos men båda våra (Rill Rill och Infinty Guitars) är jag nöjd med och vi hade knappt någon budget.

Stämmer det att ni ska göra något med Beyoncé?

Derek: Jag får inte säga så mycket om det ännu för hennes team är väldigt noggranna med vad som sägs men jag hoppas verkligen att kan bli något av det. Det skulle vara otroligt.

Har er syn på Treats förändrats sedan ni släppte skivan?

Derek: Jag är alltid rastlös. Sekunden jag blir klar med något vill jag påbörja nya projekt. Nu tänker jag mest på det nya materialet. Om Treats var hård men ljus så kommer det nya materialet vara hårt och, jag vill inte säga mörkt utan snarare atmosfäriskt. Lite 4AD och shoegaze. My Bloody Valentine är en influens och jag är ett stort fan av Loveless. Den största skivan är att jag knappt lyssnar på någon hip hop.

Nu kom en person från bandets crew till Alexis med ett fanbrev som visade sig innehålla en autograf-förfrågan samtidigt som Derek skämtade om att det var han som skickat brevet.

Har ni några egna favoritlåtar på Treats?

Derek: Jag gillar Tell ’Em eftersom den är mest lik våra nya låtar, samtidigt som den är väldigt melodisk. En annan låt jag gillar är Kids, för det var så kul att spela in blåssektionerna.

Alexis: Min favorit är en låt som heter Riot Rhythm, men jag vill också spela in mer blåsinstrument.

Derek: Det skulle vara kul att spela in massiva blåssektioner i en gymnastiksal, det skulle kunna låta riktigt skräckinjagande.

Alexis: Som Darth Vaders singaturmelodi i Star Wars.

Derek: Vi såg om alla Star Wars filmer häromdagen och berättelsen är otrolig. Att skriva filmmusik är något jag definitivt skulle vilja testa på i framtiden.

När tror ni att den nya skivan kommer vara klar?

Derek: Förhoppningsvis släpps den i början av 2012. Vi ska spela på festivaler i sommar och sen ska vi ta en kort semester innan vi går in i studion. Jag har redan kommit på vad skivan ska heta men än så länge håller jag det hemligt.

Har ni hunnit anpassa er till livet på turné?

Derek: Jag turnerade mycket när jag spelade i mitt gamla band (Posion the Well) fast det var för sex år sedan.

Alexis: När jag är hemma saknar jag turnerandet.

Derek: Vi är ju bara hemma några dagar åt gången så det enda vi gör är att dricka och festa med våra vänner. Det kan vara rätt så slitsamt att vara på turné så det är nödvändigt med korta uppehåll.

520 har också intervjuat Sleigh Bells.

Här kan ni läsa vår intervju med Sleigh Bells från Way Out West 2010.

Intervju med Bring Me the Horizon och bilder från konserten på Fryshuset

by

I samband med att Bring Me The Horizon spelade på Arenan Fryshuset fick Kulturbloggen träffa deras gitarrist Jona Weinhofen som gick med i bandet 2009.

Vilka var dina ambitioner när du gick med i bandet?

Jag är ingen superambitiös person men jag är glad över att ha gått med i ett etablerat band som jag redan var kompis med.

Hur gammal var du när du först blev intresserad av musik?

Jag började lyssna på musik när jag var fyra år. Då dansade jag runt till Dire Straits Walk of Life på familjefester. Sedan gick jag från att lyssna på Michael Jackson och popmusik till grunge men idag kan jag lyssna på vad som helst.

När jag var tolv år började jag ta gitarrlektioner men jag gick bara i två år. Sedan dess är jag självlärd och jag är tjugoåtta år nu.

Kan du beskriva ert senaste album?

Textmässigt så behandlas teman som himlen och helvetet, eller gott och ont, fast på ett personligt plan. Det är framför allt Oliver som skriver texterna så det är bara ibland det handlar om saker som hela bandet varit med om.

Musikaliskt sett så är det vår bredaste skiva hittills för vi vågade testa nya saker.

Hade ni några speciella influenser på nya skivan?

Vi lyssnar alla i bandet på en massa olika saker från dag till dag. Det är bara en del band som vi försökt efterlikna, exempelvis Crystal Castles, Pink Floyd och Dinoaur Jr. Vi gillar även en del skandinaviska band som In Flames och Soilwork.

Era två senaste skivor är inspelade i Sverige – vad fick er att vilja spela in i Sverige?

Förut spelade jag i ett band som hette I Killed the Prom Queen och de spelade in en av sina skivor i Fredrik Nordströms studio i Göteborg. När vi skulle spela in Suicide Season med Bring Me the Horizon ville vi ha samma ljudbild, så istället för att leta efter en ny producent valde vi att arbeta med Fredrik Nordström.

Vilka är dina tankar om Sverige generellt?

Jag är ett fan av Sverige. Första gången jag var här var 2005 och sedan dess har jag varit här fem gånger med tre olika band men jag har även varit här på semester en gång. Än så länge har jag besökt Linköping, Landskrona, Malmö, Lund, Göteborg och Stockholm. Det jag gillat mest med Sverige är kulturen, befolkningen och de svenska tjejerna.

Kan du beskriva er låtskrivarprocess?

Den är ganska standard – jag tror alla band mer eller mindre skriver låtar på samma sätt. Vi hade turen att få hyra härgården Ardhru House i Skottland. Vi var helt isolerade från omvärlden. Vanligtvis brukade vi vara på våra egna rum och skriva riff fram tills lunch då hela bandet träffades och finslipade låtarna. Det kunde ta flera dagar att bli klara med en låt. Ibland hände det att vi fastnade och då återvände vi till någon gammal låt.

Hur har det påverkat din livsstil att vara med i bandet?

Åtminstone turnerandet har påverkat mig i rätt så stor utsträckning. Även om utveckling har skett långsamt så har turnélivet och min livsstil smält samman – jag har vant mig med att bara äta hemma två gånger om året. I början turnerade jag tre månader om året och nu ska vi spela över 200 konserter på en nio månader lång turné.

Vad gör du för att fördriva tiden mellan konserterna?

Antingen så är jag inne på facebook och tumblr eller så spelar jag Call of Duty på xbox.

Jag brukar ta med mig en cykel på turnén så om det är möjligt så försöker jag cykla runt i staden.

Sedan så håller jag och Lee på med ett sidoprojekt så vi sitter ofta i turnébussen och försöker skriva saker till det.

Vad tycker du har varit höjdpunkten under din tid i bandet?

Det är antagligen den två månader långa Warped-turnén i USA. Upplägget liknade en kringresande festival och scenerna var ofta placerade på stora fält bredvid en sjö. Vi brukade bada och på kvällarna hade vi grillfester. Det var som en enda lång sommarsemester.

Vad har ni för planer för framtiden?

Vi kommer turnera mer än någonsin och på platser vi aldrig besökt tidigare. Som Indonesien, Sydostasien och Sydamerika. Därefter ska vi ta en kort paus innan vi börjar arbetet med nästa skiva.


Så här har 520 och Aftonbladet skrivit om konserten.

Foto: Sara Ghazanfari