Andreas Mattssons nya ”Kick death’s ass” släpps 18 februari. Annika Norlin från Säkert! har intervjuat honom.
När började du med den här skivan?
11/10 2007 kl 15.08 enligt datorn. Då började jag spela in en låt som jag trodde skulle vara med på mitt andra album. Nu kom den inte med, men i alla fall.
Hur visste du att den var färdig?
Jag gjorde några låtar till tv-serien Våra vänners liv på våren 2010. Två av dem blev så bra så att jag kunde ta med dem på min skiva. Och när jag räknade visade det sig att jag hade tio låtar som jag var nöjd med.
Berätta om titeln.
Jag såg en dvd med Richard Pryor. Han är rolig. Han pratade om hur John Wayne hade cancer och hur han opererade hjärtat och hur han kicked death’s ass. Det lät bra. Och jag behöver en titel för att känna att skivan är klar. Något som liksom fokuserar alla låtarna. Och allt man gör som är någon sorts kreativt arbete handlar väl i botten om att kicka death’s ass, att leva vidare.
När du och jag jobbade ihop för några år sedan märkte jag att du gick mycket på känsla. Du kunde till exempel säga ”Nu ska jag kolla på den där krigsfilmen i kväll, och sedan ska jag gå hit i morgon och lägga den där gitarren, så den blir arg nog.” Hur har du arbetat med den här skivan?
Eftersom mina egna skivor tar sån tid att göra så behöver jag inte dopa mig på det sättet. Jag kan vänta till en dag när jag känner mig arg om jag behöver spela något argt. Men precis som det finns method acting kan man ju tillämpa method singing eller method playing. Jag blev full en kväll, bara för att jag skulle sjunga in en låt nästa dag, och ville få den där tonen i rösten som man kan få när man är bakfull. Men det var så mycket tekniskt trassel den dagen, antagligen för att jag var just bakfull, och det tog sån tid, så bakfyllan försvann och jag hör det knappt själv. Det är ett hårt jobb ibland.
Din förra soloskiva, The Lawlessness Of The Ruling Classes, blev ju väldigt älskad. Hur skiljer sig Kick Death’s Ass från den?
På Lawlessness gjorde jag lite som jag tror att man gör elektronisk musik: om man vill att det ska låta mer lägger man på ett till instrument. Den här gången spelade jag istället starkare på exempelvis gitarren. Jag spelade också mer utan att tänka så mycket i förväg. Jag spelade liksom mer till musiken. Pelle Gunnerfeldt som mixat skivan tycker att jag har blivit mer samspelt med mig själv, och det stämmer nog. Men annars är det väl liknande ämnen som tas upp, och liknande ackord, och liknande röst. Fast den här gången spelar jag inte precis allt själv.
Vilken är din egen favoritlåt på skivan och varför?
Oftast är det I Am Seventeen. Den blev som jag hoppades att den skulle bli. Lång och med rätt atmosfär.
Vilka andra medverkar på skivan?
AA spelade jag in på musikhögskolan i Piteå. Jag var inbjuden för att föreläsa en dag, och för att spela in en låt med studiomusikereleverna en dag. De var väldigt bra på att spela och sjunga. Married With Kids och It Could Happen spelade jag in med 2/3 av Tape, Johan Berthling och Tomas Hallonsten, (den sista tredjedelen, Andreas Berthling, var tekniker), i deras studio. På 24 Bar Boogie spelar Anders Hernestam från Weeping Willows etc trummor. Pelle Gunnerfeldt har mixat.
Vad har inspirerat den här skivan?
Det gamla vanliga: Livet, folk, böcker jag läst, filmer jag sett, musik jag hört.
Intervjuat av Annika Norlin
Läs även andra bloggares åsikter om Annika Norlin, Andreas Mattsson, skivnytt, intervju, musik