Efter två hyllade album slutade Calgary-bandet Women med bråk på scen, men två av medlemmarna — Matt Flegel och Michael Wallace — har tillsammans med Scott ”Monty” Munro (från Women-producenten Chad VanGaalens liveband) och gitarristen Daniel Christiansen gått vidare under namnet Viet Cong. Efter ett kassettband, som kort och gott hette Cassette, släpps den 16 januari ett självbetitlat fullängdsalbum. Kulturbloggen ringde upp bandets ledsångare och basist Matt Flegel.
Nästa år kommer ni turnera en hel del, både i Europa och USA, men den sista turnén med Women slutade med konflikter inom bandet. Vad har ni gjort för att det ska bli trevligare att turnera?
– Vi vet att vi inte ska slåss på scen, vi har lärt oss vår läxa. Vi är en bra grupp människor, alla är lätta att komma överens med. Vi har vett nog att äta åtminstone en måltid om dagen, vi dricker inte för mycket och tar en dag ledigt ibland.
Så ni försöker medvetet inte boka spelningar flera dagar i rad?
– Det är vad jag säger åt vår bokningsagent, sedan får vi ett schema och det är åtta veckor i sträck. Så de bryr sig inte. Vad det handlar om är att jag i slutändan alltid kan säga nej. Men det är ingen dum idé att ta lite ledigt ibland.
Har ni något särskilt bra, dåligt eller besynnerligt turnéminne ni vill dela med er av?
– Det är alltid rätt konstigt, alltid är det något som händer. Vi dödade nästan en annan människa i New Orleans. Jag höll på att parkera och körde nästan över en kille som precis snubblat. Alltså, det är en på miljarden att han går förbi och snubblar precis medan jag håller på att backa! Jag var en tum ifrån att krossa en mans skalle med min bil. Det var konstigt. Sedan körde vi snabbt därifrån. Jag ville inte behöva ta itu med något, det skulle ha sett ut som att vi hade kört på honom så vi smet.
Ni begav er ut på en turné i samband med att ni släppte kassetten. Växte ni samman som band under den turnén?
– Det var syftet, att se om vi kunde överleva sex veckor tillsammans i ett slutet utrymme. Jag kände Michael. Vi spelade i Women tillsammans och har känt varandra sedan barnsben. Vi växte upp i samma grannskap. Men vår gitarrist Danny kände jag inte så väl. Jag visste vem han var genom gemensamma vänner i Calgary men jag hade aldrig lärt känna honom. Efter turnén var vi bästa vänner.
Skrev ni material till albumet under den turnén?
– Vi gick in i turnén med några halvfärdiga låtar. Vissa nätter spelade vi bokstavligen inför ingen publik alls. Bara barpersonalen, vilket är rätt sorgligt. Men det var en ursäkt att testa nya låtar.
Ni kände varandra sedan tidigare på lite olika håll, men vad fick er att vilja bilda just det här bandet med de här medlemmarna?
– Jag och Monty var på turné med Chad VanGaalens band. Vi tröttnade på att spela andra människors musik, så medan vi var på den turnén började vi prata om att starta upp ett band tillsammans. När vi kom hem ringde han upp mig, vi sågs och det var det. Nu har det hållit på i tre år.
Viet Cong är uppenbarligen inte Women, men vissa jämförelser kommer vara oundvikliga. Sett till soundet, vad tycker du är det som främst skiljer Viet Cong från Women? Vilka influenser hade ni i åtanke när ni bildade Viet Cong?
– Folk kommer göra de jämförelserna. Hälften av oss var med i Women så halva Viet Cong låter som Women. Det är bara naturligt. Jag och Mike var med och skrev musiken i Women, och vi lyssnar fortfarande på samma musik nu som vi gjorde då. Men jag antar att det här är lite mer mitt och Montys band. Du tar med dig olika saker, olika influenser, och han ser saker lite mer utifrån en producents synpunkt. Han lyssnar mer på hiphop och nyare musik än vad jag gör. Jag är fortfarande fast i sent 70-tal och tidigt 80-tal, det är vad som inspirerar mig. Men han lyssnar definitivt mer på ny musik och det påverkar vårt sound.
På vilka sätt tycker ni albumet är en utveckling från kassetten?
– Det låter mycket bättre. Inte för att jag skäms för Cassette, men det var meningen att den bara skulle finnas i 200 exemplar, sedan kom det här skivbolaget och gav ut det. Och det finns på internet. Många har hört det vid det här laget och det är inget jag är superstolt över. Det känns som att jag lagt ned mycket mer tid på albumet. Det låter mer som jag hade tänkt mig. Det är bättre packeterat. Jag har vetat hur jag ville att albumet ska låta i nästan två år. Kassetten var bara en mixtape, random grejer vi slängde ihop för att ha något att sälja på turnén.
Känner ni er mer färdigformade som band?
– Utan tvekan. Nu är det verkligen fyra av oss, medan kassetten mestadels var jag och Monty i hans källare. Nu känns det som att alla bidrar, vi skriver mer kollaborativt och det är inte lika ofta så att jag kommer med en färdig låt. Alla börjar komma med idéer. Allt är väldigt avslappnat. Om jag inte gillar något kan jag säga det utan att någon blir upprörd. Vi är inte småbarn.
Låtarna har alla de här olika delarna som gör att de känns väldigt oförutsägbara. Är det ett resultat av ett mer kollaborativt låtskivande?
– Det är lustigt, många av låtarna som är mer som rörelsemönster — de som är tre-fyra låtar i en låt — är mina låtar. Låtarna där vi jammar kring ett riff som upprepas gång på gång i tio minuter är däremot bandets låtar. Det blir lite mer rock när vi gör saker kollektivt. När det bara är jag försöker jag få in så många partier som möjligt. Så fort alla är involverade handlar det mer om känsla än musik.
Ni spelade in albumet i en lada i Ontario, eller hur? Kan du berätta lite om inspelningen?
– Yeah, det var vackert där ute. Väldigt lantligt och isolerat. Fast vi kunde beställa mat och öl så helt isolerat var det inte. Men vi lämnade sällan studion; en stor öppen plats med ett loft där vi kunde sova. När vi vaknade på morgon lyssnade vi igenom vad vi hade spelat in dagen innan. Vi arbetade tills vi inte länge kunde. Öronen slutar fungera när du lyssnat på musik tio timmar i sträck, så det var skönt att kunna vakna och lyssna igen med fräscha öron. Men det var fantastiskt, jag åker gärna tillbaka dit igen.
Försökte ni avsiktligen blanda industriella och mänskliga element i låtarna? Jag tänker bland annat på öppningsspåret där gitarren inte kommer in förrän efter en minut.
– Det var något som fanns i bakhuvudet. Ibland medvetet, ibland inte. På första låten eftersträvade vi ett industriellt sound. Det är faktiskt inte gitarrer som kommer in utan altfioler — eller rättare sagt feedbacken — men det är bra att folk inte vet vad det är. Jag gillar sådant. Synthar som låter som gitarrer eller gitarrer som låter som synthar. Jag försöker bara skapa konstiga ljud.
Continental Shelf kom på niondeplats i Kulturbloggens lista över årets bästa låtar. Kan du berätta lite om historien bakom låten?
– Jag minns att jag skrev riffet — det du hör i början av låten — på en akustisk gitarr. Det var min födelsedag, jag var på turné med Chad VanGaalen och vi var i en liten stad som heter Encinatas precis norr om San Diego. Kanske är det därför den har lite surf-vibbar, eftersom jag skrev den i en surfstad i södra Kalifornien. Jag skrev den i standardstämning, det lät nästan som en folksång. Jag hade melodin, men ingen text. Och jag minns att jag spelade in den i studion med Monty. Vi dekonstruerade det och ändrade stämning så att det skulle bli konstigare. Lite mer som Sonic Youth. Ursprungligen hade den nästan ett 60-talssound. Vi brukade kalla den Bush Beat eftersom vi stal beatet från Running Up That Hill.
