Women

Alvvays: ”Jag skapar alltid scenarion jag vet att jag själv aldrig kommer få uppleva”

10 februari, 2015 by Jonatan Södergren

“Vi vill låta som janglig, skotsk gitarrpop från 80-talet. Inte den här girl group-trenden som var inne på mitten av 2000-talet. Ibland slängs vi in i den kategorin bara för att jag har blont hår och spelar elektrisk gitarr,” säger Molly Rankin när jag möter upp henne på Debaser Strand vid sjutiden. Lokalen är fortfarande rätt tom, men om några timmar ska Alvvays — med några av förra årets mest välskrivna poplåtar i ryggen — ge sin första spelning på svensk mark.

Utöver sångerskan Molly Rankin utgörs den Toronto-baserade kvintetten av Kerri MacLellan (synth), Alec O’Hanley (gitarr), Brian Murphy (bas) och Phil MacIssas (trummor). Deras självbetitlade debutalbum släpptes ifjol och spelades in i Chad VanGaalens Yoko Eno-studio i Calgary.

Din pappa var med i The Rankin Family, så jag antar att du växte upp i en musikalisk omgivning?

– Jag växte upp i en musikalisk familj. Men Cape Breton, Nova Scotia där jag kommer ifrån är en väldigt lugn plats utan köpcentrum eller biografer, så många familjer var musikaliska. Det var allt som fanns att göra. Det var som en hommage till ens förfäder. Eftersom majoriteten av invånarna är skotska — Nova Scotia betyder ju nya Skottland — var det något många familjer gjorde. Det var likadant för Kerri, alla i hennes familj spelade något. Min familj turnerade och gav ut skivor, så det var kanske lite annorlunda.

När började du spela instrument? Minns du vilka som var dina förebilder då?

– Det enda jag kände till var keltisk musik. Jag började spela piano när jag var fyra eller något. Det fanns alltid där. Jag brukade avsky att gå på familjetillställningar eftersom du alltid var tvungen att ställa dig inför alla och bidra på något sätt musikaliskt. Stressen låg hela tiden i luften. “När är det min tur att gå upp?”. Det har försvunnit lite nu, jag träffar inte min familj så ofta längre.

Blir du fortfarande nervös innan du ska gå på scen?

– Jag tror att lite nervositet bara är bra, men inte när det går till den graden att det stör din hjärna för mycket. Men ja, jag blir fortfarande nervös, fast det beror på situationen.

Du släppte en solo-EP 2010, som Alec också var involverad i. Kan du berätta lite om den EP:n?

– EP:n var något av en hektisk situation då vi hade två dagar på oss att köra till Halifax, Nova Scotia och spela in det vi hade med våra vänner. Så vi klämde ihop oss i en skåpbil, körde till vad som egentligen var ett litet köpcentrum, och slängde ihop några låtar. Det slutade med att vi hade sex låtar som alla var i olika genrer; några var folkmusik, andra Roy Orbison-aktiga, och några hade 50-tal/girl group-vibbar. EP:n är lite spretig och släpptes aldrig, jag tryckte bara upp ett gäng som jag sålde från min bil när jag jobbade som servitris på Prince Edward Island.

– Jag träffade Alec lite innan det och han sade “jag borde producera dig”. Jag tänkte, well, det låter kul, men du är bara tjugofem! Fast det funkade bra. Nya albumet är väldigt annorlunda, avsikten var att även släppa det under mitt namn, men när vi kom till Chads studio i Calgary kändes det inte längre som att det enbart var min grej.

Hur bildades bandet? Hade ni låtarna färdiga innan ni bestämde er för att bli Alvvays?

– Några av låtarna var färdiga långt innan vi spelade in albumet. Brian, vår basist, var med och skrev en del. Men för det mesta kommer jag med idéer till Alec, så tjafsar vi i källaren i timtal innan det blir till någonting konkret. Så det är nog fifty-fifty. En del skrevs i studion också. Archie, Marry Me hade vi spelat i ett par år innan vi spelade in albumet.

Jag vet att ni får den här frågan hela tiden, men varför stavar ni Alvvays med två v:n? För att göra det mer Google-vänligt?

– Det skulle ha varit en bra idé! Först stavade vi det på det vanliga sättet, Always, men upptäckte att det redan fanns en annan dreampop-grupp från 90-talet som hette så. De är faktiskt riktigt svåra att hitta, men de existerade, de var sajnade till Sony. Vi hade redan fäst oss vid namnet, så vi tänkte att vi bara behövde dela w:t i mitten. Många tror att det bara är för att vara pretentiösa eller trendiga, men så var det inte! Egentligen hade vi reservationer just för att det skulle se trendigt ut, vi ville bara hålla fast vid Always.

Ni har alla flyttat till Toronto, attraherades ni av stadens musikscen eller hur kommer det sig att ni flyttade dit?

– Toronto är en mittpunkt för mycket av det som händer musikväg i Kanada. Vi reste sjutton timmar från New Brunswick, där vi bodde tidigare, bara för att kunna spela på alla festivaler i Toronto. Så det funkade varken finansiellt eller mentalt att inte bo där.

Hur är det att bo i Toronto? Finns det någon annan plats i världen du skulle vilja flytta till?

– Först övervägde vi att flytta till Montreal, men eftersom vår franska är så dålig tänkte vi att vi inte skulle kunna hitta några jobb — vilket ofta är fallet. Så vi bestämde oss att ge Toronto en chans och det har faktiskt varit en trevlig förändring. Nu har vi bott där i tre år och det har helt klart överskridit mina förväntningar. När jag först kom dit trodde jag att det var en kommersiell, kall stad. Det visade sig att du kan välja vilken del av Toronto du vill leva i, och vad staden ska vara för dig, den kan vara precis vad du vill att den ska vara. Så är fallet med många städer, det är säkert likadant i Montreal. Montreal är vackert, New York är lite för skrämmande och klaustrofobisk. Jag skulle vilja flytta till Skottland någon gång, vi trivdes när vi var i Glasgow, men jag har inte spenderat jättemycket tid där.

Kan du berätta lite om processen bakom albumet? Skiljde den sig från EP:n? Vilket inflytande hade Chads produktion på processen?

– Låtskrivarprocessen har alltid varit likadan. Jag får en melodi på hjärnan och börjar tänka ut en uppbyggnad — en brygga, en refräng, kanske någon gitarrmelodi till versen — så visar jag upp låten för Alec i sin ofärdiga form. Därefter kan det ta vilken riktning som helst. Vi ägnar timmar i källaren åt att ta isär och plocka ihop låten igen. Ibland är resten av bandet med, ibland inte.

– Chad är rätt passiv i studion. Han spelade bara in, och ingrep om vi kom på villovägar. Om vi gjorde en dålig tagning var han inte rädd att säga till. Han hade samma avsikt som oss — det vill säga, att göra som The Smiths och spela in så att det låter likadant som vi gör live. Jag var inte ute efter att han skulle få oss att låta knasiga, men han satte nog sin lilla prägel på ett par av de långsammare, mer sparsmakade låtarna.

Hur kommer det sig att du ville att Chad VanGaalen skulle producera albumet?

– Jag gillade Women, i synnerhet Public Strain. Och jag älskar Chads album och konst. Tänkte bara, skulle det inte vara coolt? Eftersom han är så uppmärksam på vad som är tanken bakom en låt. Även om det är massa noise så är de vackra gitarrtonerna och sången alltid i fokus. Så jag skickade ett mail, jag skickade en demo, och han var på. Han gjorde ett bra jobb. Jag dök upp som en soloakt. Han visste inte att vi var ett band — inte vi heller för den delen. Så han handskades med det väldigt bra.

Det är en rad i Adult Diversion där du sjunger ”How do I grow old with you? Even if you don’t notice as I pass by you on the sidewalk”, medan du i Next of Kin sjunger om att lämna din kärlek att drunkna i floden. Vad har du i åtanke när du skriver texter? Du har nämnt Stephin Merritt som inspirationskälla, hur har han influerat dina texter?

– Han är bra på att observera scenarion. Hans bildspråk är väldigt vackert och deskriptivt. Men han är aldrig offret, vilket jag älskar. Det är alltid på det här komiska, jag-är-patetisk-sättet. Det är alltid hans eget fel. Jag älskar det perspektivet. Det skulle vara fantastiskt om jag lyckats ta med mig något av det, men jag är inte säker. Jag är mer inne på grafiska romaner med ensamma, patetiska karaktärer som längtar efter något som de aldrig kan vara en del av. Jag har alltid sett mig själv som den här rätt ensamma personen — om det är något jag själv är skyldig till vet jag inte — men jag skapar alltid scenarion jag vet att jag själv aldrig kommer få uppleva själv.

Så låtarna är inte självbiografiska med andra ord…

– Jag har aldrig dränkt en pojkvän. Men vem vet, kanske en dag!

Archie, Marry Me var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta någon anekdot kring den låten?

– Alec bodde i Australien då och jag skickade honom en tio sekunder lång demo. Jag var besatt av Teenage Fanclub och Everything Flows, låten från A Catholic Education. Jag kom på namnet Archie eftersom Kerri och jag har en gemensam kusin som heter Archie, som spelar i ett annat band från Nova Scotia som heter Mardeen. Grymt band! Vi växte upp i huset bredvid och hans familj födde upp golden retrievers. Hans far är en enarmad fiskare. Det är bisarrt, men de är de sötaste människorna.

Jag hörde att ni börjat skriva nytt material. På vilka sätt skiljer sig de nya låtarna från albumet?

– Allt låter lite högre, kanske. Eller så är det bara vad jag dras till när vi spelar live. Det kommer nog vara coolare på sitt eget sätt, lite poppigare och lite bättre inspelat. Allt kommer inte spelas in på band.

Skivrecension: Viet Cong – Viet Cong

19 januari, 2015 by Tommy Juto

Artist: Viet Cong
Titel: Viet Cong
Betyg: 4

Du har redan hört genomfenomenala singeln Continental Shelf, en av förra årets allra, allra bästa låtar, och har du inte det bör du genast be om ursäkt till samtliga av dina mediespelare för din underlåtenhet.

När intensivt turnerande Calgarybandet Women upplöstes efter ännu ett, av alldeles för många, bråk, gick två av dess medlemmar vidare och startade Viet Cong. Efter förra årets kassettband Cassette samt ovan nämnda singel följer de nu upp med ”riktiga” albumet Viet Cong. Den här gången ska ingen missa något. Ni får inte.

Låtarna här är blott sju till antalet, men i gengäld är deras beståndsdelar desto fler. Ett parti övergår sömlöst till ett annat parallellt med experiment efter experiment. Man upplever det som en livscykel från födsel till bortgång, allt till tonerna av ett The Jesus & Mary Chain på besök i Postcard-tida Glasgow. Om vi ponerar att livscykeln är avsiktlig är det motsägelsefullt att de sista tre låtarna är de mest poporienterade, och avslutande Death snudd på glättig, åtminstone de första fyra av dess elva episka minuter. Ett illa dolt sinne för mörk humor såväl som illa dold briljans hos ett fascinerande band.

Bästa spår: Continental Shelf, Pointless Experience, Silhouettes

Text: Tommy Juto

Viet Cong: ”Vi dödade nästan en annan människa i New Orleans”

14 december, 2014 by Redaktionen

Efter två hyllade album slutade Calgary-bandet Women med bråk på scen, men två av medlemmarna — Matt Flegel och Michael Wallace — har tillsammans med Scott ”Monty” Munro (från Women-producenten Chad VanGaalens liveband) och gitarristen Daniel Christiansen gått vidare under namnet Viet Cong. Efter ett kassettband, som kort och gott hette Cassette, släpps den 16 januari ett självbetitlat fullängdsalbum. Kulturbloggen ringde upp bandets ledsångare och basist Matt Flegel.

Nästa år kommer ni turnera en hel del, både i Europa och USA, men den sista turnén med Women slutade med konflikter inom bandet. Vad har ni gjort för att det ska bli trevligare att turnera?

– Vi vet att vi inte ska slåss på scen, vi har lärt oss vår läxa. Vi är en bra grupp människor, alla är lätta att komma överens med. Vi har vett nog att äta åtminstone en måltid om dagen, vi dricker inte för mycket och tar en dag ledigt ibland.

Så ni försöker medvetet inte boka spelningar flera dagar i rad?

– Det är vad jag säger åt vår bokningsagent, sedan får vi ett schema och det är åtta veckor i sträck. Så de bryr sig inte. Vad det handlar om är att jag i slutändan alltid kan säga nej. Men det är ingen dum idé att ta lite ledigt ibland.

Har ni något särskilt bra, dåligt eller besynnerligt turnéminne ni vill dela med er av?

– Det är alltid rätt konstigt, alltid är det något som händer. Vi dödade nästan en annan människa i New Orleans. Jag höll på att parkera och körde nästan över en kille som precis snubblat. Alltså, det är en på miljarden att han går förbi och snubblar precis medan jag håller på att backa! Jag var en tum ifrån att krossa en mans skalle med min bil. Det var konstigt. Sedan körde vi snabbt därifrån. Jag ville inte behöva ta itu med något, det skulle ha sett ut som att vi hade kört på honom så vi smet.

Ni begav er ut på en turné i samband med att ni släppte kassetten. Växte ni samman som band under den turnén?

– Det var syftet, att se om vi kunde överleva sex veckor tillsammans i ett slutet utrymme. Jag kände Michael. Vi spelade i Women tillsammans och har känt varandra sedan barnsben. Vi växte upp i samma grannskap. Men vår gitarrist Danny kände jag inte så väl. Jag visste vem han var genom gemensamma vänner i Calgary men jag hade aldrig lärt känna honom. Efter turnén var vi bästa vänner.

Skrev ni material till albumet under den turnén?

– Vi gick in i turnén med några halvfärdiga låtar. Vissa nätter spelade vi bokstavligen inför ingen publik alls. Bara barpersonalen, vilket är rätt sorgligt. Men det var en ursäkt att testa nya låtar.

Ni kände varandra sedan tidigare på lite olika håll, men vad fick er att vilja bilda just det här bandet med de här medlemmarna?

– Jag och Monty var på turné med Chad VanGaalens band. Vi tröttnade på att spela andra människors musik, så medan vi var på den turnén började vi prata om att starta upp ett band tillsammans. När vi kom hem ringde han upp mig, vi sågs och det var det. Nu har det hållit på i tre år.

Viet Cong är uppenbarligen inte Women, men vissa jämförelser kommer vara oundvikliga. Sett till soundet, vad tycker du är det som främst skiljer Viet Cong från Women? Vilka influenser hade ni i åtanke när ni bildade Viet Cong?

– Folk kommer göra de jämförelserna. Hälften av oss var med i Women så halva Viet Cong låter som Women. Det är bara naturligt. Jag och Mike var med och skrev musiken i Women, och vi lyssnar fortfarande på samma musik nu som vi gjorde då. Men jag antar att det här är lite mer mitt och Montys band. Du tar med dig olika saker, olika influenser, och han ser saker lite mer utifrån en producents synpunkt. Han lyssnar mer på hiphop och nyare musik än vad jag gör. Jag är fortfarande fast i sent 70-tal och tidigt 80-tal, det är vad som inspirerar mig. Men han lyssnar definitivt mer på ny musik och det påverkar vårt sound.

På vilka sätt tycker ni albumet är en utveckling från kassetten?

– Det låter mycket bättre. Inte för att jag skäms för Cassette, men det var meningen att den bara skulle finnas i 200 exemplar, sedan kom det här skivbolaget och gav ut det. Och det finns på internet. Många har hört det vid det här laget och det är inget jag är superstolt över. Det känns som att jag lagt ned mycket mer tid på albumet. Det låter mer som jag hade tänkt mig. Det är bättre packeterat. Jag har vetat hur jag ville att albumet ska låta i nästan två år. Kassetten var bara en mixtape, random grejer vi slängde ihop för att ha något att sälja på turnén.

Känner ni er mer färdigformade som band?

– Utan tvekan. Nu är det verkligen fyra av oss, medan kassetten mestadels var jag och Monty i hans källare. Nu känns det som att alla bidrar, vi skriver mer kollaborativt och det är inte lika ofta så att jag kommer med en färdig låt. Alla börjar komma med idéer. Allt är väldigt avslappnat. Om jag inte gillar något kan jag säga det utan att någon blir upprörd. Vi är inte småbarn.

Låtarna har alla de här olika delarna som gör att de känns väldigt oförutsägbara. Är det ett resultat av ett mer kollaborativt låtskivande?

– Det är lustigt, många av låtarna som är mer som rörelsemönster — de som är tre-fyra låtar i en låt — är mina låtar. Låtarna där vi jammar kring ett riff som upprepas gång på gång i tio minuter är däremot bandets låtar. Det blir lite mer rock när vi gör saker kollektivt. När det bara är jag försöker jag få in så många partier som möjligt. Så fort alla är involverade handlar det mer om känsla än musik.

Ni spelade in albumet i en lada i Ontario, eller hur? Kan du berätta lite om inspelningen?

– Yeah, det var vackert där ute. Väldigt lantligt och isolerat. Fast vi kunde beställa mat och öl så helt isolerat var det inte. Men vi lämnade sällan studion; en stor öppen plats med ett loft där vi kunde sova. När vi vaknade på morgon lyssnade vi igenom vad vi hade spelat in dagen innan. Vi arbetade tills vi inte länge kunde. Öronen slutar fungera när du lyssnat på musik tio timmar i sträck, så det var skönt att kunna vakna och lyssna igen med fräscha öron. Men det var fantastiskt, jag åker gärna tillbaka dit igen.

Försökte ni avsiktligen blanda industriella och mänskliga element i låtarna? Jag tänker bland annat på öppningsspåret där gitarren inte kommer in förrän efter en minut.

– Det var något som fanns i bakhuvudet. Ibland medvetet, ibland inte. På första låten eftersträvade vi ett industriellt sound. Det är faktiskt inte gitarrer som kommer in utan altfioler — eller rättare sagt feedbacken — men det är bra att folk inte vet vad det är. Jag gillar sådant. Synthar som låter som gitarrer eller gitarrer som låter som synthar. Jag försöker bara skapa konstiga ljud.

Continental Shelf kom på niondeplats i Kulturbloggens lista över årets bästa låtar. Kan du berätta lite om historien bakom låten?

– Jag minns att jag skrev riffet — det du hör i början av låten — på en akustisk gitarr. Det var min födelsedag, jag var på turné med Chad VanGaalen och vi var i en liten stad som heter Encinatas precis norr om San Diego. Kanske är det därför den har lite surf-vibbar, eftersom jag skrev den i en surfstad i södra Kalifornien. Jag skrev den i standardstämning, det lät nästan som en folksång. Jag hade melodin, men ingen text. Och jag minns att jag spelade in den i studion med Monty. Vi dekonstruerade det och ändrade stämning så att det skulle bli konstigare. Lite mer som Sonic Youth. Ursprungligen hade den nästan ett 60-talssound. Vi brukade kalla den Bush Beat eftersom vi stal beatet från Running Up That Hill.

Lyssna: Viet Cong – Continental Shelf

15 oktober, 2014 by Redaktionen

Vintermörkret kanske vanligtvis inte är något vi ser fram emot, men här kommer en anledning att börja längta: Calgary-kvartetten Viet Cong släpper självbetititlat debutalbum den 20 januari. Viet Cong släpps på Jagjaguwar; en label de känner till väl då två av bandets fyra medlemmar tidigare spelade i art rock-bandet Women.

Viet Cong utgörs av sju spår och följer upp Cassette EP som släpptes tidigare i år. Så här skriver skivbolaget i ett pressmeddelande:

“Det tar mindre än sextio sekunder av öppningsspåret ‘Newspaper Spoons’ för att du ska inse att ‘Viet Cong’ är ett album ämnat för vintern. Albumet har knappt börjat, och gitarren uppenbarar sig inte förrän slutet av öppningsminuten, ändå förmedlas en påtaglig kyla. Det är bittert. Det svider. Men när du väl kommit in omfamnas du av en värme som ger dig ny styrka att fortsätta.

‘Newspaper Spoons’ rör sig från piskande, närmast militära trummor till en melodi som förvisso är hotfull, men även har också något delikat, nästan himmelskt över sig. Den instinkten att förse något dödskallt med mänsklig värme är Viet Congs skarpaste vapen.”

Lyssna på Continental Shelf här nedan:

Women

Footer

Om oss