Per Egland

Den 12 december släpper Per Egland sitt tredje album 1980-1991. Albumet följer upp 2010 års Slut dina ögon och dröm och Per Egland samt 2012 års Allt för din skuld. Inför varje albumsläpp har jag mött upp honom på samma söderfik, en tradition som hölls vid liv även denna gång.

Du är aktuell med ditt tredje album. Hur är känslan nu?

– Jomen det är bra, jag hörde att P3 och ni på Kulturbloggen hade en liten premiär av Bowie framför spegeln. Jag hörde låten på radio och tänkte ”den här kommer de aldrig spela igen”. Den lät verkligen inte radiomässig, fast det var inte heller tanken.

Jag kom att tänka på Ariel Pink. Produktionen är rätt lo-fi samtidigt som det känns musikaliskt spännande.

– Allt låter ju likadant nuförtiden, så fort du hör något som inte låter som allt annat så hajar du till. Och så ingår det i konceptet att det ska vara som ett band du hittar från när du var elva år. Jag har flera sådana band hemma, de låter ungefär sådär. Men det kan också ha att göra med att jag mixade det själv.

Hur kom tanken bakom konceptet till?

– Det började med att jag var klar med förra skivan innan den kom ut och hamnade i något vakuum. Började må dåligt. Vad fan ska jag göra nu? Så hittade jag en gammal synth som lät precis som en gammal Casio-synth jag lekte med när jag var tio-elva år. Då föddes tanken, så gjorde jag massa låtar och direkt kom det fram minnesbilder från när jag var tio bast, eldade upp ängen och blev tagen av polisen. Själva soundet på synthen slog an en ton inom mig.

Annars har jag hört att lukten är det sinne som har mest med minnet att göra, men det kanske fungerar likadant med ljud.

– Sinnena är ganska sammnakopplade, när jag trädde in i den där synthens värld började jag direkt känna smaken av saltlakrits. Och lukten av bränt gräs.

Just Bowie framför spegeln tar till viss del även upp ämnen som idolskap. Hur föddes idén till den låten?

– Skivan var egentligen klar. Jag brukar ofta utgå från ett trumbeat eller ett groove, och den där typen av sväng var något jag hade gått och funderat på länge. Så började jag spela in några skisser som lät okej, sedan spelade jag in en sådan här Solstollarna-kör som jag skrattade åt i flera dagar. Själva idén till texten kom ganska direkt. Jag har så tydliga minnen av när det hände. Uppvaknandet av att se coola människor på tv.

Har du en annan relation till dina idoler idag?

– Vissa av de första jag blev helt frälst i tycker jag nästan fortfarande är lika coola. Billy Idol, Thåström, Kate Bush. Bowie förstås. Det kan nog ha varit så att jag tog bort dem jag skämdes över.

En annan låt på albumet heter Var är morfar?. I den sjunger du duett med din mamma. Hur var det att sjunga med henne?

– Det är egentligen min gammelmorfar. Min mamma växte upp med sin morfar eftersom hon förlorade sin mamma när hon var fem år. Han var så jävla snäll. En gång lät han en geting bita honom i halsen eftersom han tyckte synd om getingen och inte ville vifta bort den. Jag spelade in låten och då föddes tanken att jag måste få mamma att sjunga på den. Så gick jag och grämde mig ett halvår över när jag skulle våga fråga. Jag var hemma hos föräldrarna över påsk och hade samlat mod i flera dagar, helt plötsligt sade jag ”du ska sjunga på en grej”. Då sade hon bara ”usch då”. Under hela inspelningen tittade hon på danska deckare med ljudet nedskruvat. Hon hade opererat ryggen så hon kunde inte gå. Så hon ligger med benen uppe på soffan och sjunger samtidigt som hon tittar på deckarna. Men hon tyckte mycket om låten sedan när hon hörde den.

Om Allt för din skuld var en reaktion mot debutalbumet, skulle du säga att det här albumet är en reaktion mot Allt för din skuld?

– Egentligen har jag jobbat med en annan skiva mycket mer än den här skivan, och den var en reaktion på Allt för din skuld. Den här skivan var egentligen tänkt att komma nästa år, men eftersom det är ett konceptalbum gick det fortare. Egentligen är det här något helt annat, något lösryckt, så jag kan inte säga att det är någon reaktion på Allt för din skuld, förutom att det var ett totalt idiotprojekt och det här har gått väldigt fort att göra.

Kan du berätta lite om det här andra albumet du håller på med?

– Den är nästan färdig faktiskt. Den är mer lik de två första skivorna, med den skillnaden att vi var utan lokal väldigt länge, så jag kunde inte spela in några trummor. Det är bara programmerade trummor. Jag gillar annars att blanda upp saker så mycket som möjligt, men den är ganska strikt hållen. I övrigt är den mycket mer splittrad än den här skivan. Det är ingen konceptskiva.

Du har också hållit på med barnteater och lite andra projekt i olika musikaliska världar. Hur mycket har du tagit med dig därifrån? Har du hittat inspiration därifrån i ditt låtskrivande?

– Det har det oundvikligen gjort. När du jobbar fifty-fifty i två olika världar så får du två blickar, i det avseendet att du betraktar de två världarna på olika sätt och försöker hitta din egen väg däremellan. Du får ett större perspektiv på vad det är du håller på med.

Blir det svårt att hålla isär de två världarna? Så att inte allt blir…

– …mischmasch av alltihop. Det är väl lite idén. När du skriver musik, oavsett om du är med i en saxofonkvartett eller gör låtar, så har du ändå samma mission. Du håller på med samma grej, fast det är olika språk. Det vore skönt om du slapp hålla isär så mycket. Den här nya skivan är väl den grejen jag gjort som är mest i båda världarna.

Kommer du åka ut och turnera med det här albumet?

– Vi ska spela litegrann, jag tror vi har en spelning bokad. Det har att göra med att det är så svårt. Jag har alltid haft en idé om att jag vill spela med äldre och yngre människor. Det är också en grej jag tagit med mig från den andra världen. Det är tråkigt att det är så segregerat. Jag håller på att sätta ihop ett band med en äldre dam på piano och några barn. Då går det inte att åka omkring, för det första eftersom vi inte kan ha tioåringar på ställen som serverar alkohol. Det går inte att göra samma typ av klubbspelningar, samtidigt som det inte heller klaffar att spela på seriösa konsertställen. Vi hamnar lite mittemellan, men det gör inte så mycket, jag tycker det är lite läskigt att spela.

Inför släppet av förra skivan pratade du mycket om Greg Dulli och The Afghan Whigs. Har du hittat några nya influenser sedan dess?

– Nej, jag är faktiskt väldigt dålig på det. Ariel Pink är kul, men jag lyssnar mest på äldre grejer. Konstmusik. Jag vet inte om jag bara blir äldre… Barn är en bra influens. Barn påminner en konstant att du måste hålla fantasin vid liv. Barn är en väldigt stor influens.