• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nicole Sabouné

Q&A med albumaktuella Nicole Sabouné

26 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

nicole

Inspirerad av postpunk, London och tidigt 80-tal introducerade sig Nicole Sabouné med sitt debutalbum, Must Exist, för lite mindre än två år sedan på den svenska musikhimlen. Nu återvänder hon med sitt andra album, Miman, som släpps via nya skivbolaget Woah Dad den 6 november. Vi passade på att maila lite med henne inför albumsläppet.

Jämfört med ditt debutalbum, Must Exist, som ändå var lite mer pop-orienterad så känns det som att Miman fixerar ännu mer på en ljudbild; inte sällan industriell och kryddad med lite orientaliska melodier. Kan du berätta lite om vad du hade för vision när du påbörjade arbetet med albumet?

– Visionen var att göra ett enhetligt verk. Sedan ville jag gå vidare från förra skivan och gå närmre det som jag känner är mer min grej, just nu, vilket är mer åt det mörka, gotiska hållet. Jag ville också utmana min röst och sjunga melodier som kändes mer ockulta och traditionellt sakrala.

Hur skulle du själv beskriva Miman?

– För mig är Miman ett väldigt känslofyllt album. Det har varit ett speciellt år där jag utvecklats som artist och som person. Tror att jag verkligen växt tillsammans med Miman och jag känner att jag är på väg mot något som jag verkligen kan fortsätta växa och utvecklas i.

Produktionen kanske är den mest uppenbara skillnaden, men var det något annat du ville göra annorlunda från Must Exist? Vad var förresten tanken bakom produktionen?

– Första tanken var att göra om. Att försöka hitta kärnan i det jag ville göra, och utvecklas. Must Exist är verkligen ett album jag är stolt över, men Miman är mer jag och det jag är på väg mot. Jag känner mig absolut inte klar. Det finns massa att utforska, men jag känner att jag är på god väg.

Efter Lifetime har du nu delat med dig av en andra singel från albumet i form av Bleeding Faster. Framförallt den sistnämnda är onekligen mörk och gotisk, men också väldigt vacker. Kan du berätta lite om hur dessa låtar kom till och hur de satte tonen för resten av albumet?

– Bleeding Faster var en av de första låtarna jag skrev till Miman, och det var den låt som jag kände kunde sätta riktning för hela albumet. Lifetime var mer av en utmaning, den har haft lite olika kläder genom processens gång, men Bleeding Faster har alltid haft samma. Båda låtarna skrev jag väldigt snabbt, det var låtar som liksom flödade ur mig. Men proddmässigt har Lifetime varit lite svårare.

Vilken roll har musikskapandet för dig idag? Har din syn på musik förändrats sedan du släppte ditt debutalbum?

– Stor roll. Det är det jag vet att jag vill göra. Min syn på musik förändras hela tiden, och det gillar jag. Jag gillar hur musik förändrar mig och får mig att bli inspirerad. Så jag är alltid öppen för att musik kan kännas olika under olika perioder.

Vad innebär Miman och varför valde du att döpa ditt album efter det? Har det någon anknytning till vad du vill säga med din musik idag?

– Miman är taget från datorkaraktären i Aniara. Och Aniara är en av mina favoritböcker, som också är en inspiration till hela albumet. Jag inspireras väldigt mycket av Harry Martinsons sätt att beskriva människans girighet och det fick bli mitt tema också, och då passade Miman perfekt som namn. Det var som att allt fick en mening när jag valde namnet.

Kan du lista fem inspirationskällor som varit särskilt viktiga för dig under arbetet med Miman?

– Naturen, bland annat Björkens Dal som är ett naturreservat bredvid min pappas hus i Skåne
– Aniara
– Christian och Charlie
– Chelsea Wolfe
– Black Sabbath

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Bleeding Faster, Miman, Nicole Sabouné

Lyssna: Nicole Sabouné – Lifetime

8 september, 2015 by Jonatan Södergren

nicole

Nicole Sabouné följer upp sitt debutalbum, Must Exist, från ifjol. Miman släpps via Woah Dad! den 6 november och på första singeln, Lifetime, gräver hon sig djupare in i den postpunk-influerade och The Cure-gotiska ljudbilden.

[Läs vår intervju med Nicole Sabouné här.]

Lyssna på Lifetime här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lifetime, Nicole Sabouné

De bästa låtarna 2014: 60-41

10 december, 2014 by Redaktionen

Spoon

2014 var året då de kanadensiska debutanterna i Ought axlade manteln som ett slags nutida Talking Heads. Vashti Bunyans sagolika karriär fortsatte när hon släppte sitt blott tredje album sedan debuten 1970, och Nicole Sabouné blev Sveriges nya postpunk-drottning.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 60-41:

41. Spoon – Inside Out
42. Ought – Habit
43. Wild Beasts – Palace
44. Per Egland – Bowie framför spegeln
45. The Drums – I Can’t Pretend
46. Vashti Bunyan – Holy Smoke
47. Hospitality – Rockets and Jets
48. The Horrors – I See You
49. SBTRKT – New Dorp New York
50. Röyksopp & Robyn – Do It Again
51. Hannah Lou Clarke – Kids in Heat
52. Shura – Indecision
53. Purity Ring – Push Pull
54. Tobias Jesso Jr. – True Love
55. Sean Nicholas Savage – Empire
56. Twin Shadow – To the Top
57. Nicole Sabouné – Saving Up
58. Cut Copy – In These Arms of Love
59. Electric Youth – Runaway
60. Marina and the Diamonds – Froot

61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites
81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Cut Copy, Electric Youth, Hannah Lou Clarke, Hospitality, Marina and The Diamonds, Nicole Sabouné, Ought, Per Egland, Purity Ring, Röyksopp & Robyn, SBTRKT, Sean Nicholas Savage, Shura, Spoon, The Drums, The Horrors, Tobias Jesso Jr., Twin Shadow, Vashti Bunyan, Wild Beasts

Popaganda: Nicole Sabouné framkallar regnet när hon öppnar årets festival

30 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

4

Nicole Sabouné, Lilla scenen
Popaganda 29 augusti 2014
Betyg: 3

Nicole Sabouné har bara ett album i ryggen men hon har redan samlat på sig en imponerade repertoar med låtar som Win This Life och I Surrender. På scenen rör hon sig lika självklart som sina förebilder, och när hon efter en energisk öppning två låtar in i konserten slänger av sig sin huva känns det som att hon är på väg att vrida upp tempot ytterligare ett par steg. Den tjugotreåriga debutanten tar sina relativt enkla postpunkinfluenser och gör något som känns både gammalt och nytt. Du hör ekot från såväl Siouxsie and the Banshees som Joy Division, samtidigt låter hon tveklöst som sig själv. Ljudbilden pendlar mellan olika nyanser av grått, men det finns ständigt en underliggande nerv, något vitalt som manar upp till såväl kamp som dans.

Spelningen tar dock en abrupt vändning när det efter en halvtimme börjar ösregna och majoriteten av publiken springer iväg för att köpa ponchos, känslan är att någon trycker på stoppknappen och det tar ett tag för henne att arbeta sig in i moodet igen, men det tar sig, inte minst när det nedtonade introt till en enastående Conquer or Suffer byggs upp och når studioversionens driv. I avslutande Haters Don’t Dance samplar hon därefter — passande nog — åskljud. Även om regnet stör blir det också en passande kuliss för hennes gotiska musik. Och trots att den antagligen skulle göra sig ännu bättre i en mörkare lokal lyckades hon — uppbackad av trummis, gitarrist, basist och keyboardist — trots den tidiga speltiden ändå få musiken att passa in bra på festivalscenen.

1

2

3

Arkiverad under: Musik Taggad som: Nicole Sabouné, Popaganda

Kulturbloggen möter Nicole Sabouné

15 januari, 2014 by Jonatan Södergren

Nicole-2

Hon är 22 år gammal och hennes ögon lyser upp så fort hon får prata om London eller sina favoritband — varav Joy Division antagligen är de som lämnat störst avtryck på hennes eget uttryck. Med en rad singlar där inspirationen kommit från just 80-talets postpunk har hon suddat ut bilden som tidigare The Voice-deltagare. Den 15 januari släpper Nicole Sabouné sitt debutalbum Must Exist och den 31 januari inleder hon sedan en Sverigeturné på Debaser Medis. Kulturbloggen mötte upp den lovande sångerskan på hennes skivbolag Roxy Recordings kontor i Stockholm.

Med titlar som Win This Life, Conquer or Suffer och I Surrender känns det lite som att dina senaste singlar har handlat om någon slags kamp. Är det något du haft i åtanke när du skrivit låtarna?

Absolut. Jag gillar att tänka att det är ett mission. Att jag ska någonstans. Det är inte tänkt att alla låtar ska vara det, men det blir någon slags nerv i det som känns lite så. När jag började skriva dikter när jag var liten var det lite i samma anda, jag gillar ju själv poesi som är så — typ Edith Södergran och Arthur Rimbaud — de har den barnsliga känslan inför livet och de är båda väldigt bombastiska. Jag gillar det.

Blir du ofta influerad av poesi?

Mer nu än tidigare. Nu börjar jag bearbeta det och märka hur mycket jag tar med mig av det. Jag gillar ord och känslor på ord.

Hur brukar det gå till när du skriver en låt?

Det är så olika. Dels kan jag ha någon melodi i huvudet som jag spelar in på telefonen, eller så sitter jag med basen. Det är så himla olika. Ibland har Niklas en idé som han spelar in och då sätter det igång någonting. Just med det här albumet har det varit olika, men genom det här albumet har jag hittat mig själv som låtskrivare vilket har gjort att jag har en helt annan verktygslåda nu än vad jag hade innan. Nu kanske jag är mer strukturerad i sitt skrivande, men fram tills nu har det nog varit att jag tagit saker ut luften.

Hur ser din arbetsrelation med din gitarrist Niklas Stenemo ut?

Han har en väldigt stor del i låtskrivandet. Vi är bästisar också, så vi har väldigt bra dynamik. Det har sätt lite olika ut, dels har vi suttit i studion från scratch och kommit på någonting. Ibland har vi tagit hans idéer och byggt vidare på dem, eller mina idéer och byggt vidare på dem.

Hur lärde ni känna varandra?

Ola Salo presenterade oss för varandra. Niklas hade hört Unseen Footage innan och sagt att det hade varit kul att skriva något ihop och på den vägen är det.

Hur valde du ut vilka låtar som skulle hamna på albumet? Hur tänkte du dramaturgiskt med låtordningen?

Jag har hela tiden varit inställd på att jag vill att det ska kännas som ett konceptalbum, så jag har väl försökt hitta någon röd tråd i varje låt rent låtordningsmässigt. De låtar jag valde till albumet är också de jag gick igång på då och kände passade ihop — men de har ju nästan alltid samma tema.

Vilket tema skulle du säga att det är?

Det är typ en försenad tonårsrevolt. Jag var inte riktigt den tonåringen som folk i min omgivning var. Att de uttryckte sig väldigt mycket, som en vanlig tonåring gör, så jag har bearbetat det nu och satt ord och melodier på de känslorna. Det är mycket vi-mot-dem-känslor. Det är mycket att jag bearbetar min relation till städer och till mina föräldrar.

Skulle du kunna berätta lite om tankarna bakom albumets titel Must Exist? Varför är E:t spegelvänt på omslaget?

E:t är spegelvänt för jag älskar matematik och ∃ är en symbol för existens, ett tal som existerar. Sedan gillar jag allt som har mer rymden att göra och frågan om existens. Det fascinerar mig. Att man är så liten men ändå är så stor. Jag tycker om ordet existens och då blev det Must Exist. Dels för att vissa saker måste existera för att det ska gå runt, eller att man måste få existera. Sedan använder Patti Smith det ordet väldigt mycket när hon skriver, så det har varit ett ord som har klingat väldigt bra i mitt huvud.

Minns du hur du började skriva låtar?

På högstadiet fick vi i uppgift att göra det någon gång, då kommer jag ihåg att jag tänkte ”shit vad kul det här var”. Jag kommer ihåg att jag satt och tonsatte mina dikter som jag hade skrivit innan, men det är nog först de två senaste åren som jag har känt att det här kan hamna på skiva. Jag fick ett helt annat perspektiv på det. Jag har alltid skrivit i min egna värld då ingen någonsin har fått höra om det inte varit någon redovisning eller så, men nu har det fått helt andra kläder vilket också är spännande. Jag kan ha varit tretton-fjorton när jag på riktigt skrev.

Soundmässigt är albumet väldigt postpunk-influerat. När började du lyssna på den typen av musik?

Det finns någon slags nerv i postpunk – och punk överlag – som jag dras till. Det är svårt att sätta fingret på, men om man snackar musikaliskt tar basen väldigt mycket plats. Den är väldigt melodiös och sådär. Sedan när Joy Division kom in i livet var det väldigt mycket texter man inspirerades av — Ian var ju en fantastiskt textförfattare.

När kom du in på Joy Division?

Jag var nog femton-sexton — det kan ha varit ettan på gymnasiet — när jag upptäckte dem. Det var en kompis som skickade en länk till Transmission och jag tänkte ”shit vad bra det här är”. Efter det började jag lyssna på Spacemen 3 och Kraftwerk och sådant. Det satte igång väldigt mycket, innan dess hade jag lyssnat lite på Siouxsie and the Banshees, The Cure och Suede som är lite mer pop men som ändå dras åt det hållet. Jag är uppvuxen med Pink Floyd och Jean Michel Jarre. Det gav mig också massa inspiration sedan när jag hittade postpunken och fattade att det går ihop lite med rocken.

På YouTube ligger det ute en liten serie på tre avsnitt från när du var i London. Kan du berätta lite om det?

Jag spelade på Debaser Slussen i somras och han som arrangerade det är även verksam i London så han tog dit oss. Det var riktigt härligt, för det var min första London-spelning och jag har sagt sedan jag var liten att jag ska bli rockstjärna i London. Nu är man inte det, men känslan var härlig. Vi var där ett helt gäng, det var en väldigt fin spelning. Min bror jobbar i London så han var där med sina kollegor. Vissa musiker säger ju att det är hemskt att spela i England, men jag fick en bra vibe.

Att åka mer utomlands och turnera, är det något du kommer vilja prioritera?

Jag vill ju det men det är mycket rent skivbolagsmässigt, vart man ska släppa skivan och sådant. Men vi ska till Paris nu i vår. Frankrike har en historia av new wave, de har det lite mer i blodet. Det kommer nog bli riktigt grymt. Jag skulle vilja spela på varenda ställe i världen om jag fick. Världsturné, det hade varit kul.

Du nämnde förut att du påbörjat ditt andra album.

Jag har börjat skriva på det — om det nu blir det, det vet jag inte — jag kanske slänger allting jag har gjort, men jag har absolut börjat skriva mycket nu. Det var först igår som jag lyssnade på det här albumet, jag har inte lyssnat på det på väldigt länge för jag har velat låta det vila lite, låta det få lite mer rum. Jag har skrivit ganska mycket redan, sedan får vi se vad det blir.

Skiljer sig det du skrivit hittills från hur det här albumet låter?

Rent melodimässigt är det ganska monotont jämfört med det här. Det är lite hårdare trumsound. Lite mer krautrock-inspirerat, men fortfarande väldigt postpunkigt. Lite mer åt Low-hållet.

Vad har varit svårast under arbetsprocessen den här gången? Vilken låt har tagit längst tid att göra färdigt?

Saving Up har nog tagit längst tid. Den fick jag kämpa med. Dels kämpa med att på riktigt blir kär i den — det var lite hatkärlek till den och har varit hela tiden. Det är så med vissa låtar, något som stör en men man vet inte vad. Nu gillar jag den, men den tog lång tid. Vi spelade in alla låtarna på tio dagar live i studion, så det rullade på ganska bra. Det var väl under mixningen

Tror du att ni kommer försöka spela in på ett annorlunda sätt nästa gång?

Jag vet inte, jag är väldigt pepp på att producera själv. Behöver bara fler verktyg. Jag gillar att föra in live-känslan i det, sedan kanske jag vill ha en mer industriell grund nästa gång. Jag tror fortfarande att jag kommer spela in instrumenten live. Hellre att de spelar maskinellt då än att det låter maskinellt.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Debaser Medis, Must Exist, Nicole Sabouné, Post punk, Win This Life

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Goplay
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in