Hon har varit i studios med de största producenterna sedan hon var 14 år. Men det var först när hon träffade precis rätt producent som hon kände att hon ville och var redo att kliva fram. Naomi Pilgrim är aktuell med den nya låten It’s All Good. Det är en låt som ska följa upp hennes självbetitlade succé-EP med hits som No Gun, Rainmakers och House of Dreams. Vi träffas på skivbolaget som har sitt kontor i Skanstull. När jag träffar Naomi så möts jag av en otroligt positiv energi. Det visar sig bli ett avslappnat samtal med en väldigt intellektuell person med stor integritet och mycket humor. Hon har en förmåga att säga rätt saker utan att det känns tillgjort och forcerat. Det tyder på att Naomi är en genuin person med stor passion för sitt skapande.
I pressreleasen för det nya materialet så står det om dina resor till Västindien. Hur har det speglat sig i musiken?
– Det är klart att Västindien har färgat min musik men å andra sidan så är musiken en spegling av mig som person, så vissa saker bara är vad de är snarare än medvetna val. Det har betytt världen för mig att jag genom mina resor till Västindien har hittat en del av min historia i och med att min farsa är från Barbados, men det är för nära min sanning för att jag ska kunna peka på vad som är vad tror jag. Sen har ju musiken och delar av den Västindiska kulturen ändå alltid varit närvarande i min uppväxt.
Kommer man att höra en tydlig utveckling i din musik?
– Ja, det hoppas jag. Annars betyder det väl att man inte inspireras längre? Jag har verkligen hittat hem i det här soundet och jag vill fortsätta experimentera med det och se hur långt jag kan ta det utan att tumma på vem jag är. It’s All Good är ett strålande exempel på det. Den är inte typisk mina tidigare låtar men den är fortfarande min.
Vart får du inspiration till dina texter?
– Det är så himla olika. Inspiration finns ju överallt om man bara är på det humöret. Det kan vara en stämning, ett hus, havet eller en konversation. Jag skriver hur mycket låtar som helst om saker som händer mig i vardagen. Kan vara någon som ger en konstig kommentar eller någon som inte håller upp dörren. Då måste jag skriva om det. Sen har jag skrivit en låt om hur otrevligt det är att inte hålla upp dörren. Fast man vänder på det, pratar inte om det otrevliga.
– Oftast när jag skriver så går jag in och rotar i minnesbanken och drar upp ett scenario och sätter det i relation till saker som gör att jag känner mig fri. Som House of Dreams där jag längtar efter att få känna mig hemma i mig själv. Det blir alltid bäst när jag lägger mig så nära sanningen som möjligt, så även om No Gun inte är självupplevd alla gånger så förstärker den en känsla som jag är störtbekant med.
Du har precis kommit hem från Los Angeles. Vad gjorde du där?
– Spelade in videon till It’s All Good.
Vart i L.A?
– Lake Los Angeles. Det är ungefär 1,5 timmar norrut från L.A, mitt i ödemarken.
Jag vet att du har spelat live runt i Europa. Har du spelat i USA?
– Nej, det har jag inte gjort, men jag vill däremot väldigt gärna. Än så länge har vi tackat nej för att det är en kostsam historia. Vi är sex personer i bandet, sju med ljudteknikern, men vi siktar på en USA-turné i samband med att albumet släpps.
Du verkar tycka om att spela live.
– Ja, det gör jag. Det är väldigt roligt att spela live. Musiken får nytt liv och det blir organiskt igen. Det är en sådan mäktig känsla att vara en del av musiken när man står på scen, det är en egen värld och lyckas man bjuda in publiken till den världen så finns det få saker som toppar det på ”the best feelings in the world”-listan. Det är som att gå på en jävligt bra konsert liksom.
Vad är planerna framöver med spelningar?
– Jag kommer göra få men utvalda spelningar resten av året, just nu fokuserar jag på att skriva på både en ny EP och mitt debutalbum.
Du ska släppa ett album. Har du något speciellt albumtänk?
– Allt jag vet just nu är att jag vill uttrycka det jag känner och berätta de historierna jag behöver berätta. Ett tag funderade jag på om albumet skulle utgå från de sju dödssynderna, men sen kom jag på att de hade ganska lite med mitt skapande att göra så det kändes bara konstlat. Det viktigaste för mig är att det blir ett uppriktigt album och det är också den enda röda tråden som behövs för att jag ska vara stolt över det faktiskt.
När vi ändå pratar om albumet, hur kommer det sig att du och producenten Fredrik Okazaki jobbar så bra ihop?
– Ja, vad fan var det som hände?! Det finns en miljon anledningar. Först och främst så är Okazaki en utomordentligt mäktig människa och han känner verkligen det han gör. Han försöker aldrig plocka pluspoäng, utan gör musik för att han har det i sig och det är en så jävla viktig egenskap om man inte vill sluta på toppen som ett tomt skal tror jag. Han introducerar mig för nya världar som jag först inte faller för men sedan upptäcker är geniala. Han är en sann konstnär liksom, han förstår mig, jag litar på honom och därför jobbar vi så bra ihop.
Hur var det att spela på Kentfest i somras?
– Det var jätteroligt och lärorikt. Gemenskap genomsyrade hela festivalen. Jag spelade ju både själv och med Kent och det var sinnessjukt kul att stå inför 25.000 personer som kan varenda textrad. Det är fett att de bjöd in up-and-coming artister och inte enbart stora namn. De har ett väldigt fint tillsammans-tänk — och det är bara en av de många bra kvalitéer Kent har.
Tycker du om några av de andra artisterna som spelade?
– Ja, för tusan, jag tycker att de satte varenda bokning. Beatrice Eli är en sådan storm i hjärtat, Miriam Bryant älskar jag och jag vänder mig till José Gonzales varje gång jag behöver gråta. To name just a few.
Det var kul att Kent gjorde ett politiskt statement på Kentfest.
– Det gjorde dem och jag grät högljutt inombords när vi sedan började sjunga Sverige. Jag hamnade faktiskt i en hetsig diskussion på midsommar om huruvida det är viktigt för artister att vara politiska eller inte. Merparten runt bordet tyckte att det är självklart att ge tillbaka till den hand som föder en. Och det här handlar ju om människan snarare än artisten. Mitt belief är att det i slutänden inte handlar om att göra sitt eget huvud så stort att det spricker, hur man sedan tacklar det får bero på person till person eftersom att alla mår bra av olika saker. En del har tid att arbeta pro-bono, andra har möjlighet att se till att mormor har det bra. Vem vill jag vara liksom? Jag har funderat en del kring det och jag har kommit fram till att jag måste våga vara viktig. Kollektivt är vi alldeles för duktiga att tro att vi är för små för att räknas, men under Jockes brandtal så påmindes vi alla om att det är skitsnack.
Text: Mikael Grönlund
