• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Strand

LÉON: “Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound”

26 april, 2016 by Jonatan Södergren

Processed with VSCOcam with m5 preset

“Det var absolut den bästa konsertkvällen jag haft,” berättar LÉON när jag möter upp henne på Radiohuset ett par dagar efter hennes första spelning på hemmaplan i Stockholm. “Jag snackade med min manager innan som sa: ‘100 pers max, förvänta dig ingenting.’ Men det var så jävla kul, jag kände mig så himla välkommen.”

Efter att ha laddat upp Tired of Talking på sin Soundcloud-sida förra sommaren fick flera utländska bolag upp ögonen för Lotta Lindgren som hon egentligen heter. Till sist sajnade hon till den amerikanska skivbolagsjätten Columbia Records och hon har redan hunnit turnera i både USA och Europa.

Var det nån av de nya låtarna som var särskilt kul att spela live?

– Det är så spännande att se hur folk reagerar när du kör live med låtar som inte släppts. Tänk om folk står helt stilla. De kanske inte känner låtarna. Men det är faktiskt en låt som heter Why Am I Not Enough?, en ballad som kommer vara med på mitt album, den fick väldigt bra mottagande, det kändes som att folk tyckte om den.

Måste vara nervöst att spela låtar som folk inte hört ändå.

– Det kan ju verkligen gå åt båda hållen. Det kan bli så att folk bara tänker: ”Nej, vad är det här?” Men det är bra att testa och se vad som får bra kritik och vad som får mindre bra kritik.

Hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess?

– Jag jobbar bara med en person, Agrin Rahmani, min producent och en av mina bästa vänner. Det är soft, vi möts upp i hans studio så snackar vi skit. Sen sitter han eller jag vid pianot eller en gitarr. Det brukar oftast vara att han sitter vid pianot så slänger jag massa text på honom så ser vi vart det tar vägen. Det är viktigt att jag känner vad jag skriver, att jag säger nånting som känns som att det kommer från en ärlig plats.

Men hur mycket är det ditt projekt? Är det båda ni som är LÉON?

– Det är mitt projekt, det har vi gjort väldigt tydligt. Han vill inte vara artist och jag vill inte vara ett band, så det är tydligt att han är producenten och jag är artisten. Men just eftersom vi är så bra vänner blir det naturligt att sitta i studion och snacka skit. Om jag känner en text som han inte gör så får den vara kvar, för det är ändå jag som säger nåt. Det är mitt album, mina låtar.

Vad vill du säga med albumet? Finns det en röd tråd eller ett tema?

– Jag har tänkt på det där den senaste tiden. Det jag skriver om är såklart saker som hänt sena tonåren tills nu. Det är mycket klassiska ämnen, som att vara hjärtekrossad, men ju närmare jag kommer slutet, desto mer känner jag att det är som att jag går igenom en liten resa. Jag går från att vara offret till att jag kanske inte är offret till att det är bådas fel. Det sista jag skrivit känns som att gå tillbaka till att inte vara hjärtekrossad längre. Från att vara hjärtekrossad till att må bra igen.

Ditt första instrument var cello, hur tror du det har påverkat din syn på musik?

– Grejen är att jag började spela cello när jag var fem-sex år. Min mamma är också cellist så jag har alltid haft en nära relation till cellon. Det jag har lärt mig är nog att vara disciplinerad. Just cello är ett väldigt känslosamt instrument, jag tror absolut att jag har tagit det med mig in i hur jag sjunger.

Kommer du ha med någon låt som är mer orkestral på albumet?

– Ja, några stycken faktiskt. Min mamma och min morbror spelar på dem så det är skitkul. Det började med att jag hade en låt, sedan blev jag så jävla taggad: “Fan, alla låtar ska ha stråk!” Det blir nånting helt annat och jag älskar det.

Vilka andra sidor har albumet? Kommer det fortfarande vara elektronisk pop?

– På EP:n känns det som att det är mycket elektroniska produktioner. På Nobody Cares och Treasure. Så jag har tagit ner det lite på albumet. Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound, jag har inte så mycket synthar överallt. Ha det mer lågmält med riktiga instrument.

Vilka sångröster skulle du säga att du inspirerats mest av?

– Det är så himla många. Jag skulle absolut säga Etta James, men främst Amy Winehouse. Hon är det bästa som finns på jorden. Stevie Wonder, Sam Cooke, mycket Motown-soul. Det är det som har inspirerat mig mest. Beyoncé såklart och Aretha Franklin. Det är många.

På vilka sätt har Amy Winehouse inspirerat dig?

– Jag började lyssna på henne när jag var så ung och vad som slog mig var att hon är så jävla ärlig. Ibland kan det vara svårt att skriva om personliga erfarenheter som ingen annan kan relatera till. Hon är så specifik, hon sjunger om att hon är på någon klubb och hon säger namnet på någon snubbe som är på klubben. Som att du bara vet vem det är hon snackar om. Hon berättar verkligen en historia och det känns som att du är där. Ibland kan det vara svårt att relatera till så specifika texter, men jag älskar att hon bara är så ärlig.

Har du själv svårt för att skriva så ärliga texter?

– Jag hade ett band förut, jag skrev låtarna där också, då skrev jag verkligen otroligt specifika texter. För specifika, ingen fattade vad jag snackade om. Nu försöker jag hålla ner det lite, men ändå så du känner att det kommer från en ärlig plats. Jag vill ju att folk ska kunna relatera så det får heller inte bli för komplicerat. Jag försöker håll nån slags balans.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: LÈON, Strand, Treasure

BØRNS: ”Musiken talar till mitt inre barn”

7 juli, 2015 by Jonatan Södergren

Borns

Det är lätt att tro att BØRNS, eller Garrett Borns som han egentligen heter, har skandinaviskt påbrå. I själva verket kommer han från Michigan i nordöstra USA. Ifjol släpptes hans glamrock-influerade debut-EP, Candy, och en fullängdare ska snart vara färdigställd. Kulturbloggen mötte upp honom i samband med att han den 3 juli gav sin första spelning på svensk mark.

Du kommer ursprungligen från Michigan. Efter att ha bott på lite olika ställen runtom i USA, stämmer det att du nu bor i ett trädhus i Los Angeles?

– Jag bodde i ett trädhus ett tag, men nu bor jag inte längre där. Tvättbjörnarna drev ut mig, tyvärr. En familj tvättbjörnar tog över, åt all min mat och jag var inte någon match för dem. Så jag var tvungen att hitta ett mer lämpligt boende.

Är det en kreativ miljö? Skrev du många låtar där?

– Det var en fantastisk miljö för att skriva låtar i. Jag skrev EP:n och massa annan musik där. Det var en cool miljö.

Bor du fortfarande i Los Angeles?

– Yeah.

Inspireras du av staden? Återspeglas känslan i staden i in musik?

– Palmträd och solsken återspeglas definitivt i min musik. Det är inspirerande, det är en cool plats. Det är nära till havet. Du har staden men du har också grönområden. Jag behöver balansen, jag klarar inte av när det bara är en metropol.

Hur var det att växa upp i Michigan?

– Jag växte upp i en liten strandstad. Var hela tiden ute och seglade med vänner och spelade i massa olika band. Jag hade en stor trädgård med massa träd att klättra i. Det var en fin barndom.

Så du klättrade i träd redan som liten!

– Det faktum att jag sedan kunde på i ett trädhus i Los Angeles fick mig att känna mig mer som hemma. Det lockade fram mitt inre barn.

På tal om ditt inre barn, strävar du efter någon slags barnslig lekfullhet när du skriver låtar?

– Definitivt. När jag bodde i trädhuset hade hyresvärden faktiskt tre små ungar som alla spelade olika instrument. De var naturliga artister. Jag älskade att jamma med dem,. Jag brukade även visa upp min egen musiken för att se deras reaktion. Bara att hänga med dem var inspirerande, för de tänker inte på om det är bra eller dåligt, om det är ostämt eller inte.

Barn följer inga regler…

– Exakt, de vet inte ens att regler existerar. Så absolut, musiken talar till mitt intre barn.

Sättet du skriver BØRNS verkar skandinaviskt, har du någon relation till Skandinavien?

– Faktiskt inte. Stilmässigt gillade jag det bara, jag såg Ø:et som en nolla snarare än en bokstav. Jag gillade enkelheten i att se det som en metafor för återfödelse och att börja om på nytt. Jag gillade symboliken.

Känner du till några svenska band? Vad hade du för förväntningar innan du kom hit?

– Jag visste att massa bra popmusik kom härifrån. Max Martin! Jag tänkte att känslan för fantastiska melodier kommer från vattnet, så nu försöker jag dricka allt kranvatten jag kommer åt för att få ner det i mitt system.

Skulle du vilja att Max Martin producerade en av dina låtar i framtiden?

– Jag skulle älska att arbeta med honom. Jag skulle bara vilja hänga med honom. Han är så galet talangfull. Jag lyssnade precis på Britney Spears första album. Det är helt galet att han varit med och producerat det och Taylor Swifts nya. Han är ostoppbar. Jag träffade honom en gång faktiskt, i Los Angeles för länge sedan. Han är så trevlig och jordnära.

Kan du berätta lite om Candy? Den består av fyra låtar. Föredrar du det formatet i dagens musikklimat när allt går så fort?

– Jag gillade enkelheten och ville bara dela med mig av ett smakprov på vad det är jag jobbar på. Låtarna kom ut rätt snabbt. Det var som godis, en liten godbit innan huvudrätten.

Tror du att det var en politisk reaktion att så många artister i 70-talets England gjorde så färgsprakande musik? Som för att undfly den gråa vardagen…

– Antagligen, det känns som att mycket musik idag görs av folk som tar sig själva för seriöst. De försöker vara mörka och skriv känslosamma låtar om saker de själva aldrig har upplevt. Det spelar egentligen ingen roll huruvida du har varit med om det du sjunger, så länge du porträtterar det på ett trovärdigt sätt. Jag ville bara göra något som kändes bra, jag tänkte inte för mycket på det i studion, det var mer som: “Åh, de här ljuden är roliga.”

Jobbar du på ett fullängdsalbum nu?

– Jag håller precis på att knyta ihop säcken faktiskt. Jag ska åka tillbaka till Los Angeles nästa vecka och lägga de sista grejerna.

Hur kommer den att skilja sig från EP:n?

– Jag skulle säga att det är fler låtar som handlar om saker som faktiskt har hänt. Verkligheten spelar in lite mer. EP:n var bara fantastiska kärlekslåtar. Det är fortfarande sånt med, men det är lite mer realism också. Tommy och jag ansträngde oss i produktionen, melodierna och låtskrivandet. Vi försöker göra stora poplåtar som utmanar popformatet och tar dig till platser du inte kan förutse.

På vilka sätt utmanar du popformatet?

– Genom att influeras av konstiga ljud och melodiskt ta saker till en plats du inte hade förväntat dig. Nästan lägga upp det så du tror dig veta vad som ska hända för att sedan göra en helomvändning. Textmässigt är det mest klassiska ämnen, som romantik, men vi försöker säga det på ett sätt som är lite annorlunda.

Har du en vers-refränguppbyggnad, eller experimenterar du även med det?

– Det är inte alltför skumt. I slutändan är det fortfarande poplåtar.

Det är intressant att din röst är så androgyn. Försöker du medvetet leka med könsstereotyper?

– Definitivt, fast ärligt talat var det ingenting jag strävade efter i början. Det bara blev så. Än idag undrar folk vem tjejen som sjunger på mina låtar är. Men jag gillar när det är lite mystik och att folk inte riktigt vet. Med mina två första musikvideo ville jag få folk att fundera, för allting är så tillgängligt, med internet kan du hitta allt om alla artister.

Kan du berätta något om 10.000 Emerald Pools? Hur skrevs den? Har den någon intressant historia bakom sig?

– Jag skrev den tillsammans med min vän Kennedy, jag spelade bara några ackord och sjung på en melodi, så sade han: “Min mammas adress i Vegas är 10,000 Emerald Pools,” och jag tyckte att det var en grym titel. Sedan skrev låten sig själv. Det är kul hur en titel kan väcka så många bilder i ens huvud — men en av de är knappast ett hus i en Vegas-förort.

Låter du ofta sådana “lyckliga misstag” styra en låts riktning?

– “Lyckliga misstag” gör en låt speciell, så jag omfamnar att göra misstag i mina låtar. Det är vad som håller mig intresserad. Att inte veta vad som ska hända. Ibland är det tröttsamt att plocka upp en gitarr, det känns som att du spelar samma sak och sjunger samma melodi hela tiden, istället för att fucka upp och träda ut ur ditt eget huvud en stund.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: 10.000 Emerald Pools, BØRNS, Candy, Debaser, Strand

Parquet Courts kommer till Sverige i höst

17 juni, 2015 by Jonatan Södergren

parquet

Parquet Courts återvänder till Sverige. Med 2012 års Light Up Gold i ryggen gav de imponerande spelningar på Roskilde och WWDIS Summer Fest för ett par somrar sedan. Den 8 september kommer de till Stockholm för en spelning på Strand. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Parquet Courts hör hemma i Brooklyn, är sprungna ur Texas och spelar skiten ur alla gulliga indiepopband. Deras debutalbum ’Light Up Gold’ (2012) åkte direkt upp på musikbloggar och olika radiostationer och både Pitchfork och New York Times var snabba med att hylla och skriva om dem.

De låter postpunk, som indiebanden på 80- och 90-talen och samtidigt, precis som andra band ledande i sin genre, hittar de ett sätt att skapa och utveckla ett eget rastlöst och nervigt sound. Deras skarpa satiriska texter och Texas-slang, som ligger som ett filter över alla låtar – och som syns ännu tydligare på EP:n ’Tally All The Things That You Broke’ (2013) – är ytterligare bevis på att Parquet Courts inte är ett av alla indieband i mängden från New York.”

Nedan kan du se dem framföra Uncast Shadow of a Southern Myth på Coachella tidigare i år:

Arkiverad under: Scen Taggad som: Parquet Courts, Strand

Swim Deep kommer till Sverige i höst

26 maj, 2015 by Redaktionen

swimdeep

I februari kom To My Brother, det första smakprovet från kommande albumet. Singeln har följts upp av One Great Song and I Could Change the World. Med ett spännande nytt sound står det nu klart att Birminghambandet Swim Deep återvänder till Sverige för en spelning på Debaser Strand den 4 november. Senast de var här var 2013. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Trots att Swim Deep bildades så sent som 2011 så föll deras drömska indiepop ned som en oväntad sommar över indiepubliken och vitaliserade den redan sprudlande engelska popsfären än mer. Efter att ha lagt upp ett par demos på Soundcloud i slutet av samma år, signades de till skivbolaget Chess Club och spelade in sitt debutalbum Where the Heaven Are We (2013) tillsammans med Florence and the Machine-producenten Charlie Hugall. Skivan resulterade i en turné genom Storbritannien tillsammans med Two Door Cinema Club och Bastille.”

Lyssna på To My Brother här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser, Strand, Swim Deep

Mac DeMarco kommer till Sverige i höst

22 april, 2015 by Redaktionen

macdemarco

Konserthösten börjar bara se bättre och bättre ut. Nu står det klart att Mac DeMarco återvänder till Sverige i september. Den 21 september intar han scenen på Debaser Strand, och två dagar senare — den 23 september — är det Göteborg och Pusterviks tur. Senaste den kanadensiske knasbollen spelade på svensk mark var på Liseberg i samband med förra årets upplaga av Stay Out West. Så här skriver arrangörerna Luger i ett pressmeddelande:

”Den snart 25 år gamla Mac DeMarco har gjort allt annat än att slösa bort sina ungdomsår. Med två hyllade EP:s, två lika kritikerrosade fullängdsalbum och hundratals utsålda spelningar bakom sig, inleds nu en omfattande turné världen över. Den här sommaren kommer Mac DeMarco spela på festivaler som Shaky Knees, Austin Psych Fest, Pitchfork Music Festival och Boonaroo – och mitt i sommarturnén landar till vår stora glädje en alldeles färsk mini-LP.”

Den 7 augusti släpper han den nya mini-LP Another One via Captured Tracks. Med den adderas ytterligare åtta låtar till Mac DeMarcos redan imponerande katalog. Ett pressmeddelande beskriver den som ”en bitterljuv, romantisk och känslosam samling låtar – utan att på något sätt bli en dyster lyssnarupplevelse”.

Du kan se en teaser här nedan:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Mac DeMarco, Pustervik, Strand

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Titel: Vi är inte … Läs mer om Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

7/5 2025 Dergårdsteatern i … Läs mer om Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

[BLANK] Av Alice Birch Översättning … Läs mer om Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

Foto: The Delines på Pustervik

The Delines Pustervik, Göteborg 8 maj … Läs mer om Foto: The Delines på Pustervik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in