LÈON

“Det var absolut den bästa konsertkvällen jag haft,” berättar LÉON när jag möter upp henne på Radiohuset ett par dagar efter hennes första spelning på hemmaplan i Stockholm. “Jag snackade med min manager innan som sa: ‘100 pers max, förvänta dig ingenting.’ Men det var så jävla kul, jag kände mig så himla välkommen.”

Efter att ha laddat upp Tired of Talking på sin Soundcloud-sida förra sommaren fick flera utländska bolag upp ögonen för Lotta Lindgren som hon egentligen heter. Till sist sajnade hon till den amerikanska skivbolagsjätten Columbia Records och hon har redan hunnit turnera i både USA och Europa.

Var det nån av de nya låtarna som var särskilt kul att spela live?

– Det är så spännande att se hur folk reagerar när du kör live med låtar som inte släppts. Tänk om folk står helt stilla. De kanske inte känner låtarna. Men det är faktiskt en låt som heter Why Am I Not Enough?, en ballad som kommer vara med på mitt album, den fick väldigt bra mottagande, det kändes som att folk tyckte om den.

Måste vara nervöst att spela låtar som folk inte hört ändå.

– Det kan ju verkligen gå åt båda hållen. Det kan bli så att folk bara tänker: ”Nej, vad är det här?” Men det är bra att testa och se vad som får bra kritik och vad som får mindre bra kritik.

Hur skulle du beskriva din låtskrivarprocess?

– Jag jobbar bara med en person, Agrin Rahmani, min producent och en av mina bästa vänner. Det är soft, vi möts upp i hans studio så snackar vi skit. Sen sitter han eller jag vid pianot eller en gitarr. Det brukar oftast vara att han sitter vid pianot så slänger jag massa text på honom så ser vi vart det tar vägen. Det är viktigt att jag känner vad jag skriver, att jag säger nånting som känns som att det kommer från en ärlig plats.

Men hur mycket är det ditt projekt? Är det båda ni som är LÉON?

– Det är mitt projekt, det har vi gjort väldigt tydligt. Han vill inte vara artist och jag vill inte vara ett band, så det är tydligt att han är producenten och jag är artisten. Men just eftersom vi är så bra vänner blir det naturligt att sitta i studion och snacka skit. Om jag känner en text som han inte gör så får den vara kvar, för det är ändå jag som säger nåt. Det är mitt album, mina låtar.

Vad vill du säga med albumet? Finns det en röd tråd eller ett tema?

– Jag har tänkt på det där den senaste tiden. Det jag skriver om är såklart saker som hänt sena tonåren tills nu. Det är mycket klassiska ämnen, som att vara hjärtekrossad, men ju närmare jag kommer slutet, desto mer känner jag att det är som att jag går igenom en liten resa. Jag går från att vara offret till att jag kanske inte är offret till att det är bådas fel. Det sista jag skrivit känns som att gå tillbaka till att inte vara hjärtekrossad längre. Från att vara hjärtekrossad till att må bra igen.

Ditt första instrument var cello, hur tror du det har påverkat din syn på musik?

– Grejen är att jag började spela cello när jag var fem-sex år. Min mamma är också cellist så jag har alltid haft en nära relation till cellon. Det jag har lärt mig är nog att vara disciplinerad. Just cello är ett väldigt känslosamt instrument, jag tror absolut att jag har tagit det med mig in i hur jag sjunger.

Kommer du ha med någon låt som är mer orkestral på albumet?

– Ja, några stycken faktiskt. Min mamma och min morbror spelar på dem så det är skitkul. Det började med att jag hade en låt, sedan blev jag så jävla taggad: “Fan, alla låtar ska ha stråk!” Det blir nånting helt annat och jag älskar det.

Vilka andra sidor har albumet? Kommer det fortfarande vara elektronisk pop?

– På EP:n känns det som att det är mycket elektroniska produktioner. På Nobody Cares och Treasure. Så jag har tagit ner det lite på albumet. Jag har börjat gå tillbaka till ett organiskt sound, jag har inte så mycket synthar överallt. Ha det mer lågmält med riktiga instrument.

Vilka sångröster skulle du säga att du inspirerats mest av?

– Det är så himla många. Jag skulle absolut säga Etta James, men främst Amy Winehouse. Hon är det bästa som finns på jorden. Stevie Wonder, Sam Cooke, mycket Motown-soul. Det är det som har inspirerat mig mest. Beyoncé såklart och Aretha Franklin. Det är många.

På vilka sätt har Amy Winehouse inspirerat dig?

– Jag började lyssna på henne när jag var så ung och vad som slog mig var att hon är så jävla ärlig. Ibland kan det vara svårt att skriva om personliga erfarenheter som ingen annan kan relatera till. Hon är så specifik, hon sjunger om att hon är på någon klubb och hon säger namnet på någon snubbe som är på klubben. Som att du bara vet vem det är hon snackar om. Hon berättar verkligen en historia och det känns som att du är där. Ibland kan det vara svårt att relatera till så specifika texter, men jag älskar att hon bara är så ärlig.

Har du själv svårt för att skriva så ärliga texter?

– Jag hade ett band förut, jag skrev låtarna där också, då skrev jag verkligen otroligt specifika texter. För specifika, ingen fattade vad jag snackade om. Nu försöker jag hålla ner det lite, men ändå så du känner att det kommer från en ärlig plats. Jag vill ju att folk ska kunna relatera så det får heller inte bli för komplicerat. Jag försöker håll nån slags balans.