Eva Dahlgren

Jag är Ingrid
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2015

Hon var vän med Jean Renoir, hon jobbade med Alfred Hitchcock, hon spelade mot Humprey Bogart, Clark Cable och Cary Cooper. Ingrid Bergman är en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. Hon fick Oscarstatyetten två gånger som skådespelare. Hon hade filmkarriär i både Hollywood och Italien och bodde i USA, Italien, Frankrike och Sverige. Hon var en äventyrare i blodet. Som 23-åring åkte hon ensam över till USA då hon fått femårskontrakt med ett filmbolag i Hollywood. Hennes man Petter och dotter kom över senare.

Jag är Ingrid. är ett personligt porträtt av en av Sveriges mest framstående skådespelare. Genom Ingrid Bergmans privata filmer, som aldrig tidigare publicerats, brev och dagböcker och i samtal med Ingrids fyra barn möter vi en kvinna som alltid gick sin egen väg.

Filmen är regisserad av Stig Björkman på initiativ av Isabella Rossellini och producerad av Stina Gardell/Mantaray Film. Ingrid Bergmans röst görs av Alicia Vikander, filmmusiken av Michael Nyman och slutlåten är specialskriven av Eva Dahlgren.

Filmen är en dokumentär och den känns mycket äkta och genuin, jag upplever den inte som tillrättalagd, inte överdriven och inte förljugen. De fyra barnen berättar öppet om hur det var att växa upp med en så berömd mor. Jag tycker filmen ska ha ett stort plus också för att regissören inte försöker lägga in någon krystad dramaturgiskt handling utan filmen berättar väldigt rakt och upp och ner om Ingrid Bergmans liv.

Det är väldigt kul att se alla dessa gamla filmklipp. Ingrid Bergmans pappa fotade och filmade sin älskade dotter och när han dog fortsatte Ingrid Bergman själv att filma massor ur sitt liv, såväl privatliv som arbetsliv.

Ingrid Bergman hade en stark inre drift och lust att arbeta som skådespelare. Ett skäl till att hon var så naturlig framför filmkameran kan ha varit att hon redan som baby vandes vid att filmas och agera framför kameran och mannen bakom kameran var hennes pappa som älskade henne. I “Jag är Ingrid” är det tydligt vilken skicklig skådespelare hon var, hur proffsig och naturlig framför kameran.

När en kvinnas liv ska presenteras blir det alltid så att hon också ska beskrivas som mor, hur bra mamma hon var. Ingrid Bergman var en av de kvinnor som då på den tiden vågade lyssna på sin egen inre vilja och följa sin karriär. Delvis i alla fall. Hon blev mor till fyra barn och hon ägnade trots allt en hel del tid år dem också. De åren då hon var gift med den italienska filmregissören Roberto Rossellini fick hon inte spela in filmer med andra regissörer, för Roberto. Så helt fri kvinna var hon ändå inte. Ingrid Bergman och Roberto Rossellini var gifta på var sitt håll när de möttes 1950.

I USA var hon först hyllad under sin karriär men då hon lämnade sin förste make Petter blev det en väldigt ståhej och en del röster höjdes för bojkott av henne, då hon lämnade sin man och sin dotter för en förälskelse i en fotograf.

Jag inser hur modig hon var. Hon älskade sina barn men älskade sitt yrke, älskade att filma, älskade äventyren. Det var inte helt lätt för en kvinna att kombinera detta då.

“Jag är Ingrid” visades på Cannes filmfestival 2015 och har premiär i Sverige under en hyllningsgala på Dramaten den 24 augusti. Filmen får svensk biopremiär över hela landet 28 augusti 2015, veckan då Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år.

För min del tycker jag filmen är ett måste för alla som är intresserad av svensk filmhistoria och alla som är intresserade av kvinnors roll genom historien.