Rebecka Rolfart har tidigare varit med medlem i Those Dancing Days och Vulkano. När jag möter upp henne i Hurry Currys indiskt inredda källare på Gamla Stan ska hon snart vidare till biograf Zita för att svara på frågor om Alexandra Dahlströms Vulkano-dokumentär All We Have Is Now. Något som inte förs på tal under intervjun, som istället avhandlar hennes soloprojekt The Hanged Man som släpper minialbumet First Quarter Moon den 10 november.
Jag tog med en tarotkortlek. Om det är okej för dig kanske vi kan inleda intervjun med att använda den på något sätt?
– Alltså, jag hoppas inte jag ger intrycket av att vara pro på det här. Jag är bara hobbyspåtant. Man kan göra olika läggningar, det jag brukar göra är att jag väljer tre kort. [Drar upp ett första kort] Det här är det som varit: Solen. Jag släpper ju minialbum snart och bakgrunden har varit ganska härlig. [Drar upp ett till kort] Det som är just nu: Vagnen. Vi kanske är på väg någonstans? [Drar upp ett tredje och sista kort] Vad kommer det resultera i: Drottning i bägare. Det känns ju ganska maxat! Ska jag googla på vad det betyder?
Behövs inte, det kom med en instruktionsbok.
– Perfekt! Nyckelord till ”Drottning i bägare” är kärlek, intelligens, framgång, lycka och fröjd. Nu var det här bara på lek men om det är någonting man går och grubblar på… alltså man sitter ju på alla svaren inombords, ibland kan det vara skönt med någon symbolik som kan sätta ord på vad det är man känner. När jag ska förstå saker måste jag hitta metaforer för det, som nu ska jag lära mig Logic: ”det här är ju som Photoshop, att ta bort bastonerna är som att ta bort skuggorna”.
Tänker du på musiken visuellt?
– Gud ja, verkligen. En låt är en värld. Det kallas ju ljudbild. I studion brukar vi kalla ljuden för saker, typ ”det här är den bevingade hästen som gråter tårar”. Ljuden får heta saker som hjälper en förstå vad det låter som.
Var det efter tarotkortet du döpte det här projektet?
– Det blev väl så, jag tänkte ”vad fan döper man ett soloprojekt till istället för sitt namn?” och snöade in lite på mitt födelsehoroskop; Neptunus position i mitt horoskop var spännande, jag har alltid gillat Neptunus och Rebecka Rolfart släpper skiva låter så tråkigt, då ville jag heta någonting med det. Men det finns ju redan band som heter någonting med Neptunus, så jag tänkte att det måste finnas en motsvarighet i tarot, och det var The Hanged Man.
– Det var som ett vakum, jag hade hoppat av Vulkano och allt var upp och ner. Allt var annorlunda från vad jag var van vid. Det är vad The Hanged Man står för. Du hänger där och tänker ”oj, hur ser världen ut nu”. Du har offrat något i ditt liv och tänker på vad som ska hända sedan.
Musikaliskt kommer The Hanged Man från en helt annan plats än Those Dancing Days och Vulkano. Hur kom projektet till? Hade du idéen till The Hanged Man när du hoppade av Vulkano eller var det något som kom senare?
– Jag älskar att spela men jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende. Jag tyckte jag var en dålig gitarrist, då var det skönt att jag kunde gömma mig bakom ett band. Sedan har det kommit prövningar som gjort att det stärkts. Jag har alltid suttit och skrivit texter till Those Dancing Days, jag började nog skriva under Vulkano-tiden men jag tänkte inte på det. När jag slutade och de drog till LA satt jag hemma i lägenheten och tänkte ”nu ska jag fan fortsätta med de här låtarna”. Då sponsrade mina föräldrar mig med en midi-synth så började jag lattja med Garage Band. Jag kände mig lite isolerad och började spotta ur mig massa demos.
Musiken känns mörk och post punk-influerad. Var kommer det ifrån?
– Jag älskar The Cure, kan man säga att de är lite post punk? Jag gillar det där regniga soundet. Att man nästan kan höra att det regnar utanför fönstret.
Det hörs speciellt på Into the Night.
– Det där solopartiet där, visst! Fast jag har lyssnat på jättemycket grejer, till och med hårdrock, även om det inte hörs just på Into the Night. Det är massa influenser som bara omedvetet kommer ut. Man käkar massa mat så blir det gödsel.
Har du större frihet att experimentera med influenser i The Hanged Man än i dina tidigare band?
– Det händer så omedvetet, det är inget uttalat att den här låten ska låta som The Cure, för mig är alla konstnärliga uttryck så omedvetna processer. Ingenting är planerat. Men sedan i själva inspelningsfasen kan man tänka ”det vore nice om den här låten var lite rosaglittrig, som till exempel den här referenslåten”.
Nu släpper du ett sexspårsalbum, tror du att det kommer göra att en mer bestämd bild av vad som är The Hanged Mans sound cementeras?
– Det vill jag inte ska hända, jag vill kunna vara fri i mitt skapande. The Hanged Man ska kunna låta som dansmusik eller rock, bara känslan av The Hanged Mans väsen finns med. Det vill jag cementera. Men hur en låt kommer till eller vilka instrument som används, det ska vara flytande. Fyra av låtarna på EP:n spelade vi in i New York med bandet. Men de låter också olika från varandra, någon har trummaskin och någon har livetrummor. Jag hoppas att The Hanged Man kommer kunna vara en levande organism som går vilken väg den vill.
Titeln First Quarter Moon för tankarna till rymden och månfaser. På vilka sätt inspireras du av rymden?
– Det är nog det här med symboliken, för jag är mer inne på astrologi än astronomi. Jag fattar ingenting av matematiken, det är så här många ljusår hit och dit, det är för mycket vetenskap. Jag behöver symbolik för att fatta, som den här månfasen, det representerar den här tiden. Ibland känns det som att tankarna är så stora men huvudet är begränsat, då är det skönt att få någon slags klarhet i allt det här kaoset.
Hur kom det sig att du släppte First Time Dreaming som första smakprov från minialbumet?
– För det var den första som blev klar, jag skrev den på gitarr och spelade in en demo i Garage Band som jag visade upp för min kompis Max-Måns som producerade Those Dancing Days första skiva och alltid varit en nära vän. Han sa typ ”fan vi måste spela in det här, kom till studion”. Vi började experimentera med melodierna och pusslade ihop låten. Det är roligt hur en låt är i sin skiss och sedan kan bli någonting helt annat. Vi började spela in, men han var turnéledare åt Rebecca & Fiona så han var borta mycket. I och med låten fick jag även en spelning som förband åt Little Children, det var då The Hanged Man-bandet kom till och sedan dess har de flesta låtarna spelats in som liveversioner av mina demos.
Tror du att mer musik kommer komponeras ihop med ditt liveband framöver?
– Vi har börjat lite med det. Anna spelade upp något som var fantastiskt, någon melodi hon skrev på piano när hon var tio år som hon tyckte kunde bli en The Hanged Man-låt. Jag hoppas verkligen kunna skriva mer med bandet framöver. Det är så härligt att kunna ta till vara på varandras feeling.
Det kanske är dags att vi börjar kalla The Hanged Man för band snarare än soloprojekt?
– Det är nog i gränslandet. Det är så jäkla svårt att definiera det där. Jag ser The Hanged Man som ett band, men samtidigt är det som ett soloprojekt. Jag vill bara se det som en dörr till samarbeten. Vi kanske kan göra en låt någon gång och det är ändå The Hanged Man.
En av låtarna på minialbumet är på svenska. Vad tycker du är skillnaden mellan att skriva på svenska och engelska?
– Ofta börjar jag skriva på svenska, kanske skriver jag någon dikt eller försöka få bukt på någon känsla jag går runt och bär på. Jag är ju pretto som jag är, men jag blir jag ännu mer pretentiös på svenska, det blir för många konstiga ord. Det är fan svårt att skriva på svenska…
För att du behärskar språket för väl?
– Kanske. Sedan är jag lite för blyg, jag vill inte avslöja precis på pricken vad det är jag menar. Jag vill inte tappa garden och lägga upp alla kort på bordet. Då tycker jag om att göra små gåtor eller metaforer för vad det egentligen handlar om.
Into the Night handlar om en rauk på Gotland. Händer det ofta att saker du råkar springa på antänder någon gnista att skriva låtar?
– På tunnelbanan är det en reklam för Björnparken i Orsa. Winter is coming. Där fastnade jag, det känns lite Game of Thrones också såklart, men en sådan grej kan jag snappa upp. Eller saker som händer. Typ igår natt när jag åkte hem från ett rep, då var det en kille som satt och vek i papper. Jag håller på med en text om den här Fågel Fenix-grejen, att man brinner upp och återuppstår. Då satt han och vek, jag satt och kollade lite nyfiket. Fick ögonkontakt. Han tyckte väl det var kul att jag var intresserad. Sedan gav han mig en orange drake — eller en Fågel Fenix. Det tyckte jag var sjukt eftersom jag precis höll på med en låt som handlade om det.
Då kanske det är ödet att du ska skriva den där låten!
– Shit, nu måste jag färdigställa den.
