Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Intressant med Fröken Julie och Jean i samma person på Strindbergs Intima teater

by

Fröken Julie
Strindbergs Intima Teater
Premiär den 20 april 2012

Fröken Julie är August Strindbergs mest spelade verk och de flesta känner till de tre huvudpersonerna: den manipulativa överklassflickan Julie, den maktlystna betjänten Jean och hans präktiga fästmö, kokerskan Kristin.

Som en del av Strindbergsårets program sätter Strindbergs Intima teater upp pjäsen med en person i alla tre rollerna – Anna Pettersson, som också har regisserat pjäsen. På hemsidan skriver Strindbergs Intima teater:

Den välkända pjäsens tema om klass, genus, makt, arv och miljö får en ny dimension av att en och samma skådespelerska spelar alla de tre rollerna. Fokus flyttas från de yttre omständigheterna till de inre komplexa drivkrafter, drifter och motsättningar som ryms inom en människa.

Det är intressant att tänka sig att fröken Julie, Jean och Kristin skulle kunna vara tre sidor av samma person. Det ställer den viktiga frågan om hur vårt agerande och våra värderingar styrs av det sammanhang vi hamnat i.

I programmet framgår att Anna Pettersson har ”dekonstruerat” det naturalistiska dramat. Hon har ”utgått från texten; förstorat, loopat och försökt skala bort det som skymmer de existentiella villkor som rollerna i pjäsen delar.”

Ett symboliskt exempel på dekonstruktion är att det lilla bord med två köksstolar och fönstret med spetsgardin som står på scenen bärs bort innan skådespelet börjar. I stället utgörs scenografin av projiceringar på väggen som filmas direkt av en kameraman och varvas med inspelade sekvenser, vilket ger överraskande effekter. Grevens ridstövlar finns dock med på scenen.

Anna Pettersson lyfter skickligt fram vad karaktärerna verkligen säger genom att återupprepa vissa ord och meningar – själv och med hjälp av en samplingsmaskin – och genom att låta publiken delta. Emellanåt stiger hon ur spelet som regissör för att kommentera Strindbergs text eller diskutera framförandet med sig själv som skådespelare. Ibland blir det riktigt dråpligt och första delen av föreställningen lockar fram en del skratt. Mot slutet av pjäsen fastnar skratten i halsen när handlingen går mot det oundvikliga slutet. Eller är det oundvikligt?

Anna vill enligt programmet sätta oss i relation till pjäsen och visa hur vi själva återskapar och vidmakthåller de värderingar som är gemensamma för vår kultur i dag och på Strindbergs tid. Hon ”tvingar oss samtidigt att ta ställning till vad det är för människouppfattning vi är med och skapar”.

Jag tycker att Anna Pettersson, genom att vara väldigt text- och tidstrogen i sin tolkning samtidigt som hon låter oss se på värderingarna genom ett modernt filter, lyckas att belysa frågor om makt, kön och klass som kanske är mer aktuella än vi kanske tror.

Regi och samtliga roller: Anna Pettersson.
Kameraman, digitala effekter, filmfotograf: Max Marklund.
Ljusdesigner: Mikael Kratt.
Ljuddesigner/program: Gustave Lund.
Rekvisitör: Moa Nyman.
Scentekniker: Elisabeth Larsson.

Medarbetare i KU-projektet på Stockholms Dramatiska högskola:
Claes Peter Hellwig, Janina Rolfart, Jenny Tyllström, Nils Claesson, Robert Nordström.

Producerad av Strindbergs Intima teater i samarbete med Anna Pettersson.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Soppteatern Bolanders skor – humoristisk thriller

by

Bolanders skor
Manus Bengt Järnblad
Regi Gerhard Hobertorfer
Klara Soppteater, Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 april 2012

En god soppa serverad till lunch, står framdukad när du kommer och en timmes teaterföreställning – soppteater är ett bra koncept och lockar både pensionärer och yrkesarbetande. Urpremiären på den nyskrivna Bolanders skor uppfyller nog med råge publikens förväntningar.

Bengt Järnblad och Mats Qviström spelar två åldrade damer som tillsammans driver en skobutik och som börjar närma sig tiden då det är dags att dra sig tillbaka från yrkeslivet. De två kvinnorna, Gunhild och Vivvi knöt täta vänskapsband i åttonde klass och när det var studentfest gick de tillsammans hem innan dansen började. De var lite udda, lite utanför, under skoltiden, som en del är.

Tack vare att de hade varandra har de tagit sig vidare, de fick jobb tillsammans i en gammaldags skobutik och de fick en lägenhet tillsammans.

Men har de levt det liv de vill, eller har de överlevt och aldrig vågat ta steget till något annat? Eller har de egentligen varit förälskade i varandra, men aldrig vågat inse det? Föreställningen har en mängd outsagt som flyter under ytan, som aldrig sägs rent ut. Det är fantastiskt vad mycket som kan sägas mellan raderna och på så kort tid som en timme: Ett helt människoliv och dess tillkortakommanden blottas för oss.

Gunhild och Vivvi sköter en skobutik där varje kund tas emot personligt, där skorna ska anpassas efter varje enskild individs fötter – en symbol för gamla ideal som det inte finns plats för idag. Fast rent realistiskt kan jag ändå ifrågasätta om det finns människor som dessa två kvinnor idag? De uppför sig mer som den generation som föddes i början av 1900-talet och om det finns någon kvar av dem så är de nu i hundraårsåldern och drivet inte någon skobutik. Men föreställningen behöver inte tolkas realistiskt, den har andra poänger.

Den dag vi möter de två har något hänt, det finns en spricka mellan dem, anar vi. Sprickan vidgas. Under en söndagspromenad har de träffat en man som visat intresse för en av dem. Nu ska Vivvi träffa den mannen istället för att som alltid på en måndagskväll laga Janssons frestelse och spela bridge tillsammans med Gunhild och ett äldre par.

Gunhild är djupt sårad och gör vad hon kan för att hindra Vivvi att träffa mannen. En stark beskrivning av krampaktig vänskap, om människor som låser in den de älskar.

Föreställningen har många bottnar och vi får se lager efter lager avslöjas. Skickligt spelat av Bengt Järnblad och Mats Qviström i en humoristisk men samtidigt skrämmande berättelse.

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Frida Strindberg – The Spider From Mars på Moment:teater – där mötet med David Bowie låter oss se en mäskligare Strindberg

by

Frida Strindberg – The Spider From Mars
Manus Åsa Berglund Cowburn
Regi Andreas Boonstra
Moment: teater
Urpremiär 13 april 2012
Föreställningen som recenseras: 17 april 2012

En betraktelse över August Strindberg med något annorlunda ögon och massor av musik och möten med David Bowie är vad Moment:teater bjuder på i Frida Strindberg – The Spider From Mars.

Vi möter en mänskligare Strindberg än vi brukar få se honom framställas när Moment:teater tar itu med vår nationalskald genom att betrakta honom med hjälp av hans kanske mest okända fru Frida. Hon ska vara den kvinna som inspirerade honom till kvinnogestalten i Till Damaskus.

Strindberg var 44 år när han gifte sig med Frida Uhl som då var 21 år. De var gifta åren 1893-1897 och de fick en dotter, Kerstin, som dog i mitten av 1950-talet.

Frida Strindberg var en fascinerande kvinna, hon var författare, journalist och bohemisk och längtade inte efter den dåtidens traditionella kvinnoroll att gifta sig och få barn. Hon ville vara en självständig kvinna och efter äktenskapet med Strindberg hade hon förhållanden med bland annat den tyske författaren Frank Wedekin och författaren Werner von Oestern som hon ska haft ett särskilt stormigt förhållande och hon hotat två gånger att skjuta med revolver.

Föreställningen börjar med att David Bowie tagit sig till nattklubben The Cave of the Golden Calf, där han poserade på omslaget till Ziggy Stardust-albumet. Den nattklubben startades och drevs av just Frida Strindberg under 1900-talets början. Frida har fått permission från himlen eller var platsen för de döda nu är och hamnar precis på den platsen. Frida och David Bowie börjar samtala – det visar sig att de har något gemensamt: båda har gått igenom en rätt stormig skilsmässa.

Strindberg är i fokus på ett särskilt sätt i år förstås, speciellt på Stockholmsteatrarna, eftersom det är Strindbergsåret. De flesta Strindbergstolkningar tar upp hans problem med kvinnor. Jag uppskattar Moment:teaters variant för att vi får möta en mänskligare Strindberg än vi fått se honom i övrigt i år.
Det blir nog så när en ganska liten och späd kvinna får på sig hans svarta kostym och hatt. Josefin Ankarberg spelar Strindberg med den äran. Han är visserligen klumpig och dum av och till, men det blir begripligt, han blir mänsklig och vekare i hennes gestalt.
Som alltid när regissören Andreas Boonstra är i farten går skådespelarna in och ut ur olika roller. Andreas Boonstra spelar David Bowie, men också Bowies första fru Angela och han spelar dessutom Angela som spelar Frida. Ändå är det för att vara en föreställning regisserad av Andreas Boonstra ganska lugnt och emellanåt rent av finstämt.

Genom mötet mellan Bowie och Frida blir relationer mellan män och kvinnor belysta på olika sätt. Andreas Boonstra och Josefin Ankarberg gör alla rollerna och de är duktiga båda två. Jag gillar Boonstra också i hans mer politiska utflippade pjäser men som skådespelare växer han i den här föreställningen.

För fans av David Bowie är det förstås extra plus att föreställningen är kryddad av Bowies musik, både med Boonstra på gitarr och sång och Arvid Pettersson på piano – men också med Bowies röst från inspelade sånger.

Åsa Berglund Cowburn har gjort ett bra arbete med manus där hon hämtat citat och text från Strindberg ur flera av hans draman och böcker – det är intressant att se dem i nya kombinationer. För den som kan sin Strindberg finns flera små guldkorn att plocka.

Mer om Frida Uhl Strindberg finns på Wikipedia.
Mer om föreställningen på Moment:teaters hemsida.

Foto: moment

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Teater Ambrosia spelar relationsdrama på Kafé Klavér

by

Strykjärnet och Döden
Teater Ambrosia, spelas på Kafé Klavér, Stockholm
Premiär den 17 mars 2012

Trevliga Kafé Klavér vid Skanstull är inte bara ett café. Där spelas också teater i en anslutande salong. Just nu framförs Strykjärnet och döden med Teater Ambrosia. Pjäsen är ett relationsdrama som spelas av de tre skådespelarna Johanna Essie Sjögren, Kristofer Mark Adolfsson och Sara Jussi.

Teater Ambrosia skriver i ett pressmeddelande:

I dagens samhälle fokuserar vi alltmer på individen, istället för kollektivet. Vi matas med budskap om hur vi ska finna lyckan, och den individuella friheten har för många upphöjts till ett livsmål. Vi kan skräddarsy våra liv. Välja tandläkare, pensionsfonder och vilken skola våra barn ska gå i.

För fullständig frihet krävs kontroll.

Vilka medel är tilllåtna i kampen om Lycka och personlig Frihet? Vad gör vi om något i vår plan inte beter sig som vi tänkt?

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Sara Jussi gör en otäck bild av en stenhård och manipulativ person, som med sitt eget intresse i första och enda rummet gör allt för att driva fram sin hämndplan. Egofixeringen speglas in i minsta detalj, från att hon hela tiden styr tillbaka samtalet till det spår hon valt till småsaker i hennes beteende. Olof försöker försynt ställa fram ett fat till henne, så att hon ska sluta äta direkt från tårtan, och räddar demonstrativt undan sin kaffekopp när hon börjar dricka ur den.

Johanna Essie Sjögren spelar en kvinna som till en början uppfattas som svag och velig, men som man snart förstår agerar som hon gör för att rädda sitt eget skinn. Ibland lyser drag av ren galenskap igenom den väna uppsynen, som när hon beskriver om hur hon drömmer om att slå ner barn.

Kristofer Mark Adolfsson gör den enda sympatiska personen, som verkar ha känslor för både sin fru och den omdiskuterade vännen, och är den som drabbas av de andras hänsynslöshet.

Strykjärnet och Döden av Patrik Bergner och Ursula Fogelström
Medverkande: Johanna Essie Sjögren, Kristofer Mark Adolfsson och Sara Jussi
Regi: Teresia Pettersson
Plats: Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5, Stockholm

Foto: Fredrik Netterö

Läs även andra bloggares åsikter om

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

by

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,