Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Andreas Boonstra

Bob Dylans experimentella roman Tarantula sänds som drama i P1

by

bobdyllan_tarantula
Inför utdelningen av Nobelpriset sänder Drama i P1 en föreställning av Bob Dylans språkexperimentella roman Tarantula i regi av Andreas Boonstra. Översatt till svenska av Görgen Antonsson. Fredag 9 december i Drama i P1.

Ett pressmeddelande:
Tarantula skrevs runt 1965-66, när Dylan var 25 år, och existerade länge bara som hundörade stenciler i Greenwich Village. 1971 gavs den ut som bok och var länge mest berömd för att anses vara oläslig. På senare år har en omvärdering skett, bokens vilda experimentella språk och djärva medvetandeström jämförs med Rimbaud, Walt Whitman och James Joyce. Nya kritiker och läsare ser en litterär medvetenhet där andra tidigare bara såg drogpåverkan.

Andreas Boonstra, född 1973 är regissör, dramatiker och skådespelare och konstnärlig ledare på moment:teater i Gubbängen i Södra Stockholm. Andreas Boonstra fick Svenska Dagbladets Thaliapris 2008. Han är Dylanfan sen barnsben.

Andreas Boonstra gör en hisnande och rolig föreställning, där Tarantula visar sig profetiskt förebåda en sorgsen & otäck & ödslig amerikansk verklighet vi kan se idag.

Musik: Bob Dylan
Röster: Josefin Ankarberg, Andreas Rothlin Svensson, Andreas Boonstra
Ljuddesign: Lena Samuelsson
Inspicient: Sven Philip
Producent: Henrietta Hulten
Regi: Andreas Boonstra (som också spelade gitarr)

Länk till Mark Spitzers kända omläsning av Tarantula i Jackmagazine 2011 på Dylans officiella hemsida.

Tarantula av Bob Dylan sänds fredag 9 december kl. 19.30-20.00 i Drama i P1.

Frida Strindberg – The Spider From Mars på Moment:teater – där mötet med David Bowie låter oss se en mäskligare Strindberg

by

Frida Strindberg – The Spider From Mars
Manus Åsa Berglund Cowburn
Regi Andreas Boonstra
Moment: teater
Urpremiär 13 april 2012
Föreställningen som recenseras: 17 april 2012

En betraktelse över August Strindberg med något annorlunda ögon och massor av musik och möten med David Bowie är vad Moment:teater bjuder på i Frida Strindberg – The Spider From Mars.

Vi möter en mänskligare Strindberg än vi brukar få se honom framställas när Moment:teater tar itu med vår nationalskald genom att betrakta honom med hjälp av hans kanske mest okända fru Frida. Hon ska vara den kvinna som inspirerade honom till kvinnogestalten i Till Damaskus.

Strindberg var 44 år när han gifte sig med Frida Uhl som då var 21 år. De var gifta åren 1893-1897 och de fick en dotter, Kerstin, som dog i mitten av 1950-talet.

Frida Strindberg var en fascinerande kvinna, hon var författare, journalist och bohemisk och längtade inte efter den dåtidens traditionella kvinnoroll att gifta sig och få barn. Hon ville vara en självständig kvinna och efter äktenskapet med Strindberg hade hon förhållanden med bland annat den tyske författaren Frank Wedekin och författaren Werner von Oestern som hon ska haft ett särskilt stormigt förhållande och hon hotat två gånger att skjuta med revolver.

Föreställningen börjar med att David Bowie tagit sig till nattklubben The Cave of the Golden Calf, där han poserade på omslaget till Ziggy Stardust-albumet. Den nattklubben startades och drevs av just Frida Strindberg under 1900-talets början. Frida har fått permission från himlen eller var platsen för de döda nu är och hamnar precis på den platsen. Frida och David Bowie börjar samtala – det visar sig att de har något gemensamt: båda har gått igenom en rätt stormig skilsmässa.

Strindberg är i fokus på ett särskilt sätt i år förstås, speciellt på Stockholmsteatrarna, eftersom det är Strindbergsåret. De flesta Strindbergstolkningar tar upp hans problem med kvinnor. Jag uppskattar Moment:teaters variant för att vi får möta en mänskligare Strindberg än vi fått se honom i övrigt i år.
Det blir nog så när en ganska liten och späd kvinna får på sig hans svarta kostym och hatt. Josefin Ankarberg spelar Strindberg med den äran. Han är visserligen klumpig och dum av och till, men det blir begripligt, han blir mänsklig och vekare i hennes gestalt.
Som alltid när regissören Andreas Boonstra är i farten går skådespelarna in och ut ur olika roller. Andreas Boonstra spelar David Bowie, men också Bowies första fru Angela och han spelar dessutom Angela som spelar Frida. Ändå är det för att vara en föreställning regisserad av Andreas Boonstra ganska lugnt och emellanåt rent av finstämt.

Genom mötet mellan Bowie och Frida blir relationer mellan män och kvinnor belysta på olika sätt. Andreas Boonstra och Josefin Ankarberg gör alla rollerna och de är duktiga båda två. Jag gillar Boonstra också i hans mer politiska utflippade pjäser men som skådespelare växer han i den här föreställningen.

För fans av David Bowie är det förstås extra plus att föreställningen är kryddad av Bowies musik, både med Boonstra på gitarr och sång och Arvid Pettersson på piano – men också med Bowies röst från inspelade sånger.

Åsa Berglund Cowburn har gjort ett bra arbete med manus där hon hämtat citat och text från Strindberg ur flera av hans draman och böcker – det är intressant att se dem i nya kombinationer. För den som kan sin Strindberg finns flera små guldkorn att plocka.

Mer om Frida Uhl Strindberg finns på Wikipedia.
Mer om föreställningen på Moment:teaters hemsida.

Foto: moment

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Strindberg som tolkad av Monty Python – när Moment:teater ger Nya Spöksonaten

by

Nya Spöksonaten
Av August Strindberg
Regi och bearbetning: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Moment:Teater, Gubbängen, Stockholm
Premiär 25 februari 2012

Strindberg tolkad av Monty Python. När Andreas Boonstra från Moment:Teater sätter upp en teaterföreställning är det bara att räkna med att det blir mycket musik och en hel del totalt utflippade scener. Och alltid med rejäl politisk udd.

När han nu satt händerna på Strindbergs Spöksonaten är det likadant. Direktör Hummel som i Strindbergs manus lurar stundenten att jobba för honom med konstiga och falska argument blir i Boonstras version en man och ett parti som sade att de var ett nytt arbetarparti men egentligen stod för samma politik som de alltid haft. Hummel spelad av Martin Jonsson har har många likheter med Fredrik Reinfeldt, i maner och sätt att tala.

Regissören Andreas Boonstra beskriver sin tolkning av Hummel:
Vad några tyckte som var lite konstigt var att det nya partiet hade precis samma politik som de hade innan de blev nya, det nya var att nu skulle skattesänkningar och ökat privatisering leda till ökad välfärd, solidaritet, nya jobb.
…
Det är ju trolleri.

Översten i Spöksonaten blir en symbol för det socialdemokratiska partiet som suttit så länge på makten att deras politik upplevts som föråldrat. Mumien i garderoben och späket i originalmanus har blivit Olof Palme.

Ja det är mycket politik och de som förbereder sig inför valet 2014 kan hämta en hel del argument från föreställningen. Dessutom är det som alltid i Boonstras föreställningen en hel del fars och komik. Men föreställningen gör återvänder hela tiden, efter alla komiska politiska utvikningar, till Strindbergs manus. Strindbergs Spöksonaten blir ett sammanhållande kitt som Boonstras vidlyftighet mår bra av att följa.

Nya Spöksonaten bjudet på en skrattfest, åtminstone om du är kritisk till utvecklingen av samhället i Sverige idag. För rakt igenom politiskt är det. Andreas Boonstra radar upp argument efter argument till varför högerregeringen bör röstas bort 2014.

En av föreställningen roligaste scener är när Direktör Hummel rabblar upp årtal för alla saker som hans parti sagt nej till genom historien: som kvinnlig rösträtt, två veckors semester, fyra veckors semester, sjukförsäkring, rätt till partnerskap för homosexuella, a-kassa, ATP med mera, med mera.

Det subtila och mångtydiga i Strindbergs Spöksonaten försvinner förstås. Men ingen har väl heller väntat sig att Andreas Boonstra ska sätta upp en föreställning utan att tala klarspråk politiskt?
Känslan av att befinna sig i en galen dröm finns däremot kvar, fast i en dröm hos en politiskt engagerad person.

Den som sett mer traditionella föreställningar av Spöksonaten får uppleva hur berömda citat och dialoger framförs på ett nytt sätt och i nya sammanhang. Det är intressant och får mig att vilja se fler klassiker tolkas på det här yviga, fria och rent av respektlösa förhållningssättet, med ett nutida samhällsperspektiv.

Roligt är att våra bloggvänner på bloggen Alliansfrittsverige tackas i programmet för ovärderlig hjälp och inspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Judas på Moment:teater ställer viktiga frågor i en farsartad musikal

by

Judas
Moment:teater i Gubbängen, Stockholm
Premiär 24 september 2011

Judas förrådde Jesus. Men om Judas inte hade gjort det skulle ju inte Jesus kunnat fullfölja sitt uppdrag att dö för människornas synder och sedan uppstå.
Varför blir rövaren på korset förlåten med Judas för evigt fördömd?
Detta utforskar Andreas Boonstra i föreställningen Judas som han skrivit och regisserat på teater Moment.

Andreas Boonstra, konstnärlig ledare på Moment:teater, är musiker och dramatiker och det sätter förstås sina spår, han har valt att göra det till en musikal och musiken bär upp en hel del av stämningen. Boonstra är en av de mest spännande nya svenska pjäsförfattarna. Han sättet ofta in scener i ett medvetet politiskt sammanhang och kan också vrida en föreställning till det absurda eller farsartade för att några sekunder senare blir lugnt och sansat.

Varför blir Judas syndabocken för eviga tider? Det kan finnas många olika skäl till det, politiska, religiösa, rasistiska, psykologiska …
Andreas Boonstra låter i föreställningen en mängd olika aspekter komma fram.

Allra bäst är första halvlek före paus. Där möter vi Judas (spelad av Jonas Nerbe) som är en fondmäklare med hemska drömmar om att han förråder en mästare och dörför går han i terapi hos Sigmund Freud (spelad av Oskar Thunberg).

Freud konstaterar krasst att den drömvärld som Judas berättar om handlar mycket om fadern och sonen men det är väldigt tomt på kvinnor i den världen. Det blir en rolig krock mellan den kristna religions myter och psykiatrins och psykologins teorier.

Efter paus blev det rättegång. Judas vill rentvå sitt namn, han tycker inte det är helt klart att han är den skurk han utmålas som. Han kan ha förrått Jesus på uppdrag av Jesus. Nu blev spelet också mer farsartat och varje roll träder in i flera olika roller och när det börjar bli för rörigt och nästan skolklassmässigt kan Andreas Boonstra stanna upp och plötsligt gå ur sin roll och bli sig själv, regissören, skådespelaren och manusförfattaren och tala allvarligt och lugnt.

Det är spännande att se hur Boonstra experimenterar med teaterscenen – samtidigt kan jag tycka att andra halvlek var lite väl rörig ibland och kunde må bra av att stramas till något. Fast roligt var det.

När Jesus dyker upp en bit in i första akten spelas han av Andreas Boonstra – och han gör det bra. Jesus är något pretentiös, lite överdriven medan Judas känns mer äkta. Varför är det Jesus som är vinnaren och Judas alltid förloraren?

Det är viktiga frågor som tas upp, som handlar om mer än Judasfiguren. Vem avgör vad som hamnar i historieböcker och varför? Vem avgör vem som är ond och vem som är god? Kan det till och med vara som Freunds kollega Carl Gustav Jung hävdar sitt framträdande att det onda vi känner igen från oss själva trycker ni ned och motarbetar och hatar mest när vi möter det hos andra?
Eller är det politiska skäl som gör att makthavare brännmärker ett folk? Judas heter ju till och med jude.

Vem Judas är har väl lika mycket att göra med vem Jesus är. Är Jesus den förlåtande guden eller är han en hämnande gud?

Andreas Boonstra sätter fingret på många viktiga frågor. Jag hoppas att den fungerar som vågor som sätts igång och får människor att tänka kring dessa frågor. Vem är vän och vem och ovän och varför?

Mer om föreställningen på Moment:teaters hemsida.

JUDAS
En skuldtyngd mardrömsmusikal
Av Andreas Boonstra
URPREMIÄR 24 september kl 19
Regi: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland och Jan-Erik Sääf
Scenografi: Åsa Berglund Cowburn
Medverkande: Jonas Nerbe, Oskar Thunberg, Andreas Boonstra, Erik Stenberg, Martin Stenberg, Arvid Pettersson, Simon Steensland

Foto: Robert Ehlton

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Trevlig kultur på Momentteatern – underbart flamsigt roligt

by

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gick ut i valrörelsen och profilerade sig genom att kritisera kulturvänstern och efterlyste en kultur för verklighetens folk. Kulturarbetaren Andreas Boonstra formulerade bra svar på Hägglunds huvudlösa utspel:
Att tro att vi jämt sitter och dekonstruerar könsroller och föraktar Svensson bara för att vi jobbar med kultur är ungefär lika absurt som om jag skulle tro att du satt du läste bibeln och lät mamman ta hand om barnen jämt bara för att du är kristdemokrat.

Andreas Boonstra har gjort en djupdykning i Barnbiblioteket Sagas pjäser från 1800-talet till 1930-talet och skrivit en pjäs där han låter Göran Hägglund och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tillsammans med en blond ung kvinna ta sig in i en teater på natten. SD:s Jimmie Åkesson har ju också gett uttryck för en kultursyn som påminner om Hägglunds. De vill spränga denna vänsterteaterscen. Men de råkar hitta en hög med gamla fina pjäser med mycket god konservativ moral. Ja helt enkelt ”Trevlig kultur”. De tre börjar spela upp några akter ur dessa gamla pjäser.

Det är huvudlöst roligt och skådespelarna själva utstrålar spelglädje. De glider in i olika roller på ett farsartat komiskt sätt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket under en teaterföreställning. Samtidigt har föreställning en del att säga om kulturpolitik. Som Andreas Boonstra skriver i programbladet:

Jag är inte säker på att jag kan vara med och skapa den kultur som både du, Jimmie, och ni i regeringen, vill se. Men den här föreställningen är ett försök att visualisera era önskningar om en trevligare kultur. Genom att gräva upp en nästan helt bortglömd Svensk kulturskatt: Barnbiblioteket Saga, barnpjäser från sent 1800-tal till 1930-tal, vill jag bjuda på kultur med budskap, moral och tradition. De här pjäserna har inget provocerande över sig. Hyllar familjen, gud, Sverige, arbetet och moralen. Så Göran och Jimmie, den här pjäsen är till för er: Trevlig Svensk kultur för verklighetens folk.

Nu hoppas jag att Momentteatern bjuder in Jimmie Åkesson, Göran Hägglund, Moderaternas kulturminister och några andra politiker för att se föreställning och för ett samtal om teater och kultur, gärna i avslappad stil med publik, i det trevliga rummet i entrén till Momentteatern.

Expressen har också recenserat föreställningen:

Visserligen stod de kulturpolitiska dörrarna som slås in redan rejält på glänt – och får det inte vara slutskämtat om ”verklighetens folk” snart? – men som analytiskt anspråkslös och hejdlöst flamsig metateater är Trevlig kultur ganska oemotståndlig. Mathias Olsson som spelar SD-ledarens olika inkarnationer är måhända medelmåttig på blekingska, men tonträffen i hans samtidigt självömkande och vällustiga spel är ofta exakt. Anders Berg briljerar som bratmorsa även om hans socialminister tyvärr inte är lika finurligt ironisk som originalet.
Den politiska poängen är egentligen den enklast möjliga. Moment motbevisar den populistiska kritiken mot teaterns folkfrånvända bidragsberoende genom att göra en folklig, underhållande och, ja, väldigt trevlig teaterföreställning.

Mer om Trevlig Kultur-föreställningen på Momentteaterns hemsida.

Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,