David Bowie

Artist: David Bowie
Titel: Blackstar
Betyg: 4

David Bowie utforskar återigen det underliga – och det är omöjligt att inte fascineras.

Tre år har gått sedan David Bowie på sin födelsedag chockade världen med sin återkomst. Men då Where Are We Now? var oväntat nostalgisk för att komma från en artist som gjort sig känd för att ständigt vara i rörelse, förändra sig själv och sin stil utan att blicka tillbaka, så är redan det tio minuter långa titelspåret från Blackstar desto mer futuristisk, experimentell och fylld av symbolik.

När vi den 8 januari i år vaknar upp på Bowies sextionionde födelsedag är det kanske inte med samma spänning. Vi vet ju redan att ett nytt album är på ingång. Fyra av de sju låtarna har vi dessutom redan hört: ’Tis a Pity She Was a Whore och Sue (In a Season of Crime) släpptes i andra versioner redan 2014, medan titelspåret och Lazarus, den sistnämnda är även titeln på den Off Broadway-musikal han jobbat på parallellt, föregått albumsläppet sedan det utannonserades.

Samtidigt kanske vi egentligen borde vara mer spända över det här albumet. För David Bowies första drag efter den oväntade återkomsten med The Next Day var att hänvisa till sig själv. Jag tänker inte bara på Jonathan Barnbrooks omslag som ju var en passning till “Heroes”-omslaget, utan även musikaliskt fanns det ledtrådar som ledde tillbaka till de många olika perioderna i hans långa karriär. Något så enkelt som hur trumkompet i You Feel So Lonely Could Could Die plötsligt ändrar karaktär och för tankarna till Five Years.

Så till det här albumet har Bowie istället för att samarbeta med sitt gamla band anlitat lokala jazzmusiker från New York, ledda av saxofonisten Donny McCaslin. Det verkar ha gett honom en ny infallsvinkel till sin egen musik, för om problemet med stora delar av The Next Day var att det kändes lite för rotat i klassisk rock så känns Blackstar definitivt mer framåtsträvande och genreöverskridande. Här finns bland annat inslag av Scott Walker, The Cure-doftande postpunk-basgångar i Lazarus, och hans egen experimentella period under 90-talet. Producenten Tony Visconti har i intervjuer påpekat hur musikerna lyssnat på Compton-rapparen Kendrick Lamars To Pimp a Butterfly under inspelningen av albumet.

Ändå är soundet mer koncist på det här albumet. Det är mörkare, de fragmenterade texterna är som pusselbitar. Textraden “Where the fuck did Monday go?” upprepas gång på gång med snarlik sprucken frasering i Girl Loves Me, men allra mest fängslande är det nog i Sue (In a Season of Crime). Händelseförloppet är lite grumligt från det att han har fått jobbet och att de nu kan köpa huset, till att hon, som tydligen vill att de skriver “Sue the virgin” på hennes grav trots att hon har en hemlig son, smiter iväg med någon annan. Mot slutet blir det lite mildare, de två sista spåren är i sammanhanget lågmälda ballader. Han sjunger med sin mest personliga röst om att vara döende och om “the English evergreens” som ändå inte är något att se i Dollar Days, bara för att i avslutande I Can’t Give Everything Away sjunga: “Saying no but meaning yes / That’s all I ever meant / That’s the message that I sent.”

Bästa spår: Lazarus, Sue (In a Season of Crime), I Can’t Give Everything Away