Foto: Mats Bäcker
Pelikanen
Av August Strindberg
Manus och scenografi Emil Graffman
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Kostym Helle Carlsson
Premiär 6 februari 2025 på Dramaten
Föreställning som recenseras 13 februari 2025
Medverkande Lena Endre, Electra Hallman, Peter Viitanen, Anneli Martini och Torkel Pettersson
Strindbergs intelligenta kammarspel Pelikanen spelas sällan på svenska teaterscener. Därför är det mycket välkommet att Dramaten sätter upp dramat. Regissören Emil Graffman förpackar elegant berättelsens stora känslor i ett litet intimt påträngande format. En skicklig ensemble gör att föreställningen verkligen berör. Det går inte att värja sig mot denna rysare om hur avsaknad av närhet och omsorg kan bryta ned människor.
Pelikanen brukar kallas en bild av ett modersmonster. Självfallet är den egoistiska och fåfänga modern som grovt försummar sina barn en komplex roll värd att diskutera och analysera. Men Emil Graffman poängterar i sin tolkning att berättelsen kärna är en familj i djup obalans och att Strindbergs blick på karaktärerna är kylig men att där ändå finns medkänsla. Alla familjemedlemmar plågas av ångest är fyllda av begär och har en vild frihetslängtan i sitt inre.
Dramat inleds med att maken i familjen oväntat dör. Eller egentligen börjar allt med ett skrik i mörkret som får besökare att rycka till i bänkraderna. Detta skrik anger tonläget i föreställningen. Karaktärernas nerver är på helspänn och handlingen innehåller drastiska vändningar. Ibland rycker de till som om de fått en stöt.
Att Lena Endre lockats tillbaka till Dramaten för att spela modern är givetvis ett stort plus med Pelikanen. Hon är en av våra främsta skådespelare och gestaltar insiktsfullt och mångbottnat denna kvinna som är sig själv nog. Inte sedan hon gjorde Lady Macbeth i Staffan Valdemar Holms föreställning på Dramaten har hon varit så hemskt bra. Lena Endre är dessutom en skådespelare som värnar om samspelet och inte skymmer resten av ensemblen.
Modern verkar aldrig ha älskat sin man och tycker kanske att det är skönt att han är död. Hon bryr sig inte heller om sina barn, rycker på axlarna åt deras oro och längtan och inleder obekymrat en förbindelse med sin nyblivna svärson. Hennes framtidsfokus är att ensam få styra hushållet. Hon tänker bo kvar i den stora salongen, medan det nygifta paret får nöja sig med mindre rum, och leva gott på de pengar maken lämnat efter sig. Sonen tänker hon kallsinnigt sparka ut och det trogna hembiträdet likaså.
Men handlingen utvecklas inte alls som modern tänkt. Hon kastar alltmer desperat i sig ångestdämpande medicin mellan förtjusta och omsider lite virriga tirader om hur uppvaktad hon blev på dotterns bröllop, att alla ville dansa med henne och att hon kanske ska gifta om sig.
Rollporträtten av de vuxna och själsligt förkrympta barnen är fint utmejslade av Electra Hallman och Peter Viitanen och aldrig överdrivna trots häftiga utbrott. Som publik känner man deras vånda och längtan.
Syskonen är fulla av självförakt och svaga och sjukliga av att närmast ha fått svälta under sin uppväxt. Gerda säger med tom röst att hon är lycklig som fått den man hon vill ha. Men hon vet att Axel redan är trött på henne och moderns älskare. Dessutom har läkaren konstaterat att hon inte kan få barn. Så vad finns att hoppas på?
Sonen saknar förtvivlat fadern och flyr in i spriten och musiken. Han vet inte vad han ska ta sig till med sitt liv. Hittar ingen riktning och skräms av ensamheten som väntar. När han läser ömsint brev i sin hand som fadern skrivit till just honom bryter han nästan samman av sorg.
Desperat försöker syskonen finna tröst i varandras famn och det antyds att de kan ha ett incestuöst förhållande.
En ljuspunkt i föreställningen är hembiträdet i härlig gestaltning av Anneli Martini. Margret verkar ha frid i sitt sinne, talar uppriktigt – dock för döva öron förstås – om hur modern behandlat barnen och hur det skadat dem. Hon ser nya möjligheter när tillvaron förändras.
Svärsonen är en roll som främst kan beskrivas som en penninggniden och falsk person utan äkta känslor. Torkel Pettersson gör trots kort tid på scenen avtryck.
Scenrummet går i gråsvarta toner med ett sängskåp i centrum och en spegel modern i början gärna dröjer vid och sedan skyr. Ljuset strömmar in när rollfigurerna tänder lampor och belyser det de vill gömma undan. Mörka ridåer dras ibland oväntat för – vilket väcker förvåning. Idag är ridåer närmast tabu inom teatern eftersom de anses skärma av upplevelsen.
Modern glänser symboliskt kostymmässigt i först en vacker blå dräkt och sedan en böljande blodröd klänning. Barnen har kläder i bleka toner som de skuggfigurer i tillvaron de känner att de är.
Föreställningen slutar verkligt otäckt och visar hur fruktansvärda val människor som tycker att de kränkts och förlorat allt kan göra. Pelikanen är en drabbande och mycket välspelad föreställning. Missa den inte!
