Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Hungerstenarna – avspänd och visuell klimatkristeater

by

Hungerstenarna
Av Henrik Bromander
Regi John Hanse
Scenografi & kostym Maja Kall
Ljus Marcus Philippe Gustafsson
Mask Therese Jansson
Dramaturg Amanda Fromell
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 17 jan 2025

Nyskrivna Hungerstenarna är en pjäs av Henrik Bromander som nu får sin urpremiär på Intiman. Stenarna, som titeln syftar på, är de vilka placerats på flodbottnar i Europa under tider av kris. När floden torkar kommer svälten och då träder hungerstenarna fram: “Ser du mig, så gråt”? säger en sten. Det är kanske hög tid att lyssna till detta budskap. Men gråta är inget du gör efter denna klimat-noir-föreställning.


Scenen är svart och avlång. I en fyrkantig inramad ruta inleds föreställningen likt en serietidning. Där, klädd i reflex, står en ensam figur arm i arm som en girlang med sina kompanjoner. Klimataktivisterna blockerar motorvägen och denna gång kör en av lastbilarna bara på. Striden hårdnar och klimataktivisterna börjar tuffa till sig. Vi följer Anna (Hanna Carlsson) och gänget som tar kampen för miljön. Peter (Erik Borgeke), som är säkerhetspolis, följer planerna varsamt i hörlurarna på Säpo-kontoret. Anna börjar han följa väldigt varsamt. Så varsamt att de till slut inleder en romans. I en tillvaro fylld av lögner och paranoia får vi sedan se dessa två rollfigurer navigera i en mörk samtid i Malmö. Ständigt avlyssnade.


Hungerstenarna blir aldrig särskilt gripande i John Hanses regi. Ska teater om klimatkrisen vara gripande? Som publik behåller vi en distans till de sceniska bilder som presenteras i detta fall. Vi är frånkopplade händelserna och betraktar. Kanske går det att likna vid ett doom-scrollflöde som vi ju alltjämt utsätts för som mediakonsumenter idag. Vi ges en inre monolog styckad i bildrutor, skärvor av verklighet, i små lättuggade bitar. På det sättet kan man säga att scenograf och kostymör Maja Kall har lyckats med att skapa en egen form för föreställningen som talar ett eget språk i dialog med samtidens. Innehållet i föreställningen blir nästan sekundärt. Peter har ett ganska stort “whatever” i allt han gör. Inget kostar honom eller oss som publik särskilt mycket. Vi scrollar vidare. För dig som ska se föreställningen vill jag säga: ta med glasögonen, för Hungerstenarna är en nästan uteslutande visuell upplevelse.

Teaterkritik: Förfesten sign Strångamålarevyn – skrattfylld tvåaktare, bådar mycket gott inför 2026

by

(Strångamålarevyn 2025, en klockren förfest med skrattgaranti. Också en mycket tilltalande inbjudan till nästa års 40-års jubileum. Foto: Strångamålarevyn)

Titel: Förfesten

Betyg: 4

Skådespelare: Lotta Frid, Ellinor Andersson, Stig Augustsson, Bastian Mellström, Klara Dahlin, Emmie Sjöholm och Ola Ödman.

Musiker: Bandet Diket, som består av Pelle Lundblad, Nilla Dahlin, Filip Petersson och Emil Holmström.

Ljud och ljus: Marcus Hasselberg och Henning Dahlin.

Manus: Ensemblen och Tommy Nilsson.

”Förfesten” spelas i två akter och innehåller både sång, dans och teater.

Premiär: Lördag den 4 januari 2025 kl 15.00, Strångamåla medborgarlokal, Ramsjötorpsvägen 1 ( 8 km norr om Bräkne-Hoby, Blekinge)

Övriga föreställningar: Söndag 5/1 Trettonafton kl 15.00, Lördag 11/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 24 januari kl 18.30, Lördag 25/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 31/1 kl 18.30 och Lördag 1 februari kl 15.00.

I lördags eftermiddag dan före trettonafton var det premiär för Strångamålarevyn, i år med titeln ”Förfesten” och den spelas nio gånger fram till 1 februari. Det är en finurlig titel på årets upplaga eftersom revyn firar 40 år 2026 och de nio föreställningar som ges i år i Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge, är kan man säga en inbjudan till det kommande jubileet allt så klart i skrattfestens tecken.

Vi utlovades före föreställningen både igenkänning och skrattretande återblickar från det gångna året, det fick vi sannerligen. Ensemblen på sju skådespelare, från 17 till 65 år, är väl sammansatt som har byggt upp detta tillsammans under snart fyra decennier och de har en utmärkt scennärvaro och glädje ihop, det kombinerat med välskrivet och egenskrivet manus i numren i de två akterna.

I årets revy bjuds man i publiken på en blandad och bra kompott, det blir en del kända ansikten från tidigare års revyer. Bland annat så kom Ulla att dyka upp igen, tanterna Doris och Greta kom förbi för att berätta om sina nya äventyr och den yngre delen av ensemblen har skapat något baserat på deras vardag och verklighet. Det blir också nytt material, det har ju hänt en del lokalt. Vi får göra ett besök i Ronneby stadshus, där styret har ändrats och här får Strångamålarevyn till det med satiren.

Men också det här med olika familjesituationer blir nagelfaret med glimten i ögat och det blir en sväng inom äldrevården, ja, det är mycket gott och blandat och jag kan konstatera att det finns något för alla. Något som jag uppskattar med årets nyårsrevy är att man från Strångamålarevyn också har valt att uppmärksamma Georg Riedel, kompositören som gick bort i februari 2024, det genom att framföra flera av hans välkända och fina Astrid Lindgren-låtar.

När vi sedan efter föreställningen begav oss hem var och en till sitt, var det säkerligen med en bestämd tanke att så klart även lagom till nästa trettonafton 2026 kommer vi att återvända till Strångamåla medborgarlokal för jubileumsföreställningen. För ”Förfesten” som bara den infriade skrattgarantin med råge ja den utlovar också att det kommande årets jubileumsrevy lär ge oss i publiken etter värre träningsvärk i käkpartiet efter två akters skrattfest. Men det tar man gärna när man får nöjet att se detta garvade revygäng.

Bandet Diket ramade in numren på scen på ett bra sätt, liveband eller inte – det är en smaksak för egen del funkar båda sätten men musiken är avgörande annars funkar inte revyn som konstform. Två av skådespelarna i ensemblen lyfter jag avslutningsvis lite extra; Lotta Frid och Ellinor Andersson för det är de som har varit med längst på Strångamålarevyns snart 40-åriga resa. Lotta Frid har endast missat första årets föreställning och Ellinor Andersson det andra årets. Det betyder att de båda gjorde sin 38:e premiär i eftermiddag. Hatten av, för det imponerar! Ja, 2026 sitter man i publiken igen för att bli ordentligt underhållen samtidigt som skrattsalvorna haglar som aldrig förr.

Teaterkritik: Mer politisk satir i Värsta visslet, nyårsrevy i Ronneby – i ett tilltalande glittrigt och glatt format

by

(Mia Österhof, Kseniya Aniashvili, Jakob Elm, Smilla Mostberg, Jessica Högberg, Malin Holm, Lotta Wirefeldt och Ann Alfredsson spelar i årets nyårsrevy i Ronneby. Bild: Andreas Blomlöf, Sydöstran)

Titel: Värsta visslet

Betyg: 4

Manus: Hanna Berben Beckman, Pontus Larsson, Urban Jönsson m fl

Regi: Hanna Berben Beckman och Pontus Larsson

Koreografi: Ann-Sofie Othén

Musik: Andreas Zetterberg Österlund

Premiär på Ronneby folkteater den 3 januari 2025, kl 19.00

Resterande föreställningar: 4/1 (kl.19), 11/1 (kl.19), 12/1 (kl.15), 17/1 (kl.19), 18/1 (kl.15), 24/1 (kl.19), 25/1 (kl.15)

Det gångna året har sannerligen inte varit sparsmakat med inspiration till en nyårsrevy om man t ex ser till händelserna i lokalpolitiken i Ronneby med maktskiftet i juni 2024, något som så klart märks i årets upplaga som sätts upp av en garvad och samspelt ensemble som spänner mellan 16 till 80 år på Ronneby folkteaters scen. Med ”Värsta visslet” tar nämligen nyårsrevyn vårens turbulens i Stadshuset i Ronneby och gör om det till en klockren fars för teatersalongen. Men det är inte bara en politisk revy med lokalt fokus även om namnet anspelar på vad som har hänt i Ronneby, utan det skojas med andra företeelser i samtiden vi lever i, det är tokigheter och andra snackisar, såväl nationella som internationella som framförs på ett både roligt och fyndigt sätt.

Det är faktiskt bra nummer rakt av som vi bjuds på i två akter, Pontus Larsson och Hanna Beckman har skrivit 15 av revyns totalt 23 nummer. Urban Jönsson, som har varit huvudförfattare till nyårsrevyn i över 20 år, har givetvis också bidragit även i år. Det har även vissa av skådespelarna, och det slår igenom vad gäller både kvalité och underhållningsvärde. Det blir ett kalas med fart, sång, musik, igenkänning på hög nivå, humor, skrattgaranti, snygga kläder och snygg scenografi. Det finns alltså något för alla, som sig bör och det finns två intressanta nyheter i årets Ronneby-revy. En ny koreograf i Ann- Sofie Othén, som gör ett par nummer, har anlitats och det höjer intrycket, dessutom blir det ingen liveorkester på scen. Det kan ses som ett minus men jag tycker att Andreas Zetterberg Österlund gör en grym bakgrundsmusik. Det blir en jämnare musikbild för publiken, det är ett plus.

Som vanligt bjuds vi på en härlig, rolig och igenkännande nyårsrevy. Allt jackar liksom ihop och slutresultatet blir därefter. Sedan är Värsta visslet ju i år lite mer politisk än vad som är brukligt, dock är det begripligt för det har ju varit ett sådant år. För man kan ju inte kan göra en årsresumé och inte kommentera det som har hänt i Ronneby då i synnerhet maktskiftet i Stadshuset och efterspelet till det. Men som jag har varit inne på, det är inte bara politisk satir i alla nummer. Det är en del som helt enkelt bara är tokigt och roligt. Men med det sagt, publiken kan förvänta sig mycket kring årets händelser, i både Ronneby, Sverige och världen – och många bra sångnummer i årets Ronneby-revy.

Teaterkritik: Prima Facie – renande och starkt

by

Prima Facie
Av Suzie Miller
Översättning Helena Fagertun
Regi Natalie Ringler
Scenografi & kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
Mask Åsa Trulsson
Dramaturg Agnes Norlin (praktikant) & Anton Elmgren
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 19 dec 2024

Prima Facie är en monolog skriven av den före detta verksamma juristen Suzie Miller och hade urpremiär 2019 i Sydney, Australien. Sedan dess har denna monolog gjort succé både på Broadway och London National Theatre. Nu kommer den till hippodromen i Malmö. Regissör är Natalie Ringler – en riktig tungviktare i teatervärlden – som lämnar dörren på vid gavel när mörka samhällsfrågor ska bearbetas. Vi tillåts ingen paus och ljuset över publiken ligger kvar när föreställningen börjar. Det är som om vi själva har bjudits in till en uppgörelse med vårt rättssystem. Vilka frågor ställer vi till dem som varit med om en våldtäkt? Vad är ”objektivt” klargörande? Vad kan vi lita på “vid första anblick” (prima facie)? Det ska nog bli skönt att öppna fönstren där och vädra lite.


Tessa (Arina Katchinskaia) är försvarsadvokat och det med ett jävla anamma, ända tills hon ställs inför en personlig “paradox”. Hon har gjort rättssalen till hennes boxningsring och därifrån kommer hon alltid ut som vinnare. Inte förlorar hon inte, inte ett enda mål. Det inger respekt. Något som väger tungt för en tjej som behövt vässa armbågarna på universitet för att inte dömas ut direkt av de privilegierade och rika. Nu har äntligen hennes sportiga vinnarmentalitet tagit henne till toppen och hon har lyckats – lyckats med att bli en intellektuell noshörning som krossar alla juridiska hinder i sin väg. Det pirrar till för Tessa när kollegan Julian, med kontaktnät och fin bakgrund, blir förtjust. Är han generad inför mig? Wow! De dejtar, hånglar, skrattar, ligger och allt verkar bra. Men så en kväll får Tessa se en förrädisk sida av sin älskare. Nu är hon offret och rättssystemets rättvisegörande mekanik riktas mot henne: Hade du en tidigare relation med mannen? Har ni haft tidigare sexuellt umgänge? Var var händerna när det hände? Var hade han händerna? Hon hör frågorna, som hon känner så väl, men denna gång är det med en annan “levd erfarenhet”.


Till att börja med måste jag konstatera att det hade varit en mycket bättre föreställning om vi var i ett mindre rum. Spelstilen är inte anpassad till hippodromens astronomiska cirkus-rymd. Det är synd för det känns som att det finns en hel del där som faller bort. Intensiteten trubbas av. Arina Katchinskaia ränner runt utan större effekt till en början men ror båten i land, trots de rumsliga omständigheterna. Men föreställningen blir ändå stark, smärtsamt stark. Ringler lyfter fram det som svider mest och vrider upp volymen till max när det värsta ska visas. Det är renande, strykande och meningsgivande. Utåt kan föreställningen framstå som teoretisk, latin och allt – “Prima Facie”. Men det är den inte. I grund och botten handlar det om att inte bli betrodd när man är som svagast. Föreställningen är inte precis roande men fruktansvärt givande. Tips är att knipa en biljett långt fram.

Teaterkritik: Fem scener Norén – mycket ångest, mycket alkohol och en hel del skämt om kiss och bajs

by

Foto: Sören Vilks

Fem scener Norén
Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regi, scenografi och kostym Markus Öhrn
Ljus Anton Andersson
Musik och ljud Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Carjar-Danielsson
Mask Nathalie Pujol
Dramaturg Anneli Dufva
Foto Sören Vilks
Medverkande Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Nemanja Stojanović, Rakel Benér Gajdusek och Jakob Öhrman.
Premiär på Dramatens lilla scen 13 december 2024

Groteskt, burleskt, mycket ångest kring sex, kiss och bajshumor och alkohol och alkohol och ännu mer alkohol och en hel del skämt om mentala problem. För min del har jag svårt att skratta åt sådant men humor är individuell och det var många i publiken som skrattade gott.
Denna föreställning är speciell eftersom scenerna spelas upp av skådespelare förklädda till dockor. Därmed försvinner ansiktsuttryck och ögonen kan inte heller tala med blickar eftersom dessa dockmasker hade stora runda konstgjorda ögon, med ögonvitor och lysande blå pupill i mitten.

Fem scener tagna ur olika Norén-pjäser, spelade av skådespelare med masker för ansikte och peruk för hår – så det ser ut som ett spel av dockor i människostorlek. Jag vill lägga till fyra ord i titeln så den blir: fem scener Norén i urval av Markus Öhrn.
Om jag skulle välja fem scener ur Noréns dramer som skulle representera min syn och mina upplevelser av vad Lars Noréns dramer betyder för mig skulle det bli fem helt annorlunda scener. Fast å andra sidan tycker jag att scener förlorar sitt djupa innehåll när de tas bort från sitt sammanhang.

Om man klipper ut ett citat utan att ha dess sammanhang kan citatet självklart få ett helt annan betydelse än det var tänkt att ha när det sades. Det blir samma sak när en scen klipps ut ur från sitt sammanhang. I Markus Öhrn version blir Norens fem små scener groteska, fyllda av skämta om sex, kiss och bajs och mycket alkohol och oändligt mycket ångest. Den första scenen av Öhrns utvalda fem är för mig mycket mer präglad av Ingmar Bergman fast utan den omsorg och medkänsla som Bergman trots allt visar de människor med psykisk sjukdom som han skildrar i sina dramer och filmer.

För mig är dessa fem scener inte ett utval av vad Lars Noréns dramer säger mig. Förmodligen är det däremot Markus Öhrns uppfattning. Och det är självklart inget fel med det. Vi är alla olika och alla är vi unika och därför ser vi dramatik på olika sätt. Denna föreställnings styrka är dess experimenterande. Något liknande har inte visats på en svensk teaterscen på många år. Skådespelarna förvandlas till dockor i människostorlek och måste uttrycka sig med förvrängd röst och med stelare kroppsrörelser än i andra pjäser. Av och till är det som spelas upp på scen som levandegjord tecknad serie, Norén i serietidnings-format.

Markus Öhrn säger i en intervju på Dramatens hemsida:
– Vi försöker inte på något sätt täcka Noréns hela otroliga produktion, utan vi försöker kanske på något sätt skapa en bild av ett liv. Inte Noréns liv, men en kronologi med familj, kärlek, sjukdom, demens och död, saker vi alla kommer att möta i våra liv.

De fem scenerna är hämtande ur följande pjäser:
Scen 1: Hebriana
Scen 2: 3.31.93 Här är Kulturbloggens recension av 3.31.93
Scen 3: 3.31.93.
Scen 4: Så enkel är kärleken
Scen 5: Andante
Utan tvekan är dessa fem scener knasiga, groteska, bisarra, absurda, med många skämt om sexdrifter och alkoholism och psykiska besvär. Men humor och vad vi skrattar åt är individuellt och många skrattade på premiären och hade uppenbart roligt.
Ett högt betyg får föreställningen för hur ljud, musik och ljus var en enastående helhet som bar föreställningen. Skådespelarna måste också få beröm för sina insatser. Att spela förvandlade till dockor kräver en hel del.

Om Markus Öhrn:
Markus Öhrn, regissör och bildkonstnär, gör nu sin första stora uppsättning på en svensk teater, efter att i många år varit uppmärksammad på de internationella scenerna. Nyligen gjorde han till exempel en hyllad uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien och hans Phobia på Nowy Teatr i Warszawa har spelat för fulla hus och blivit uvald att medverka på årets teaterbiennal i Venedig. Under våren 2024 hade han också en mycket uppmärksammad separatutställning på Bonniers konsthall – Requiem för Eva-Britt och han erhöll TCO:s kulturpris för 2024. På Dramaten har han tidigare gjort The Unknown, tolv halvtimmeslånga performances av honom själv och inbjudna gäster, som gavs utan någon förhandspresentation till besökarna.

Om Lars Norén:
Lars Norén (1944-2021) är en av den samtida svenska teaterns mest inflytelserika personer. Han slog igenom som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på tidigt 1980-tal och upphörde därefter aldrig att vara aktuell på svenska scener, eller i media. Han var också verksam som regissör, teaterchef, poet och författare. Hans omfångsrika dagböcker som gavs ut i flera volymer med start 2008 väckte stor uppmärksamhet. Dramaten har spelat mycket av Noréns dramatik sedan Fursteslickaren 1973.

ccccc