12/2 2025 (spelas också 13/2)
Stora Teatern i Göteborg
Av Lolo Amble och August Strindberg
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Musik och ljus: Gustave Lund
På scen: Marie Göranzon & Gunilla Nyroos
Gästspel från Strindbergs Intima Teater
Mycket meriterade aktrisen, pedagogen och regissören Anna Pettersson tillträdde som chef på Strindbergs Intima Teater 2017. Två år senare såg jag henne i en feministiskt inriktad monolog på Stora Teatern som var en humoristisk, sylvass uppgörelse med ett antal klassikers perspektiv. Torde ha varit enda gången jag befunnit mig på scen, då en provisorisk läktare hade riggats upp för att skapa närhet. Att Pettersson är en fena på att underfundigt eller drastiskt, lansera kvinnliga aspekter på teaterkonst signerad berömda män är omvittnat. Missade tyvärr hennes omtalade uppsättning helt på egen hand av Fröken Julie. Om upprinnelsen till denna lek med Strindbergs manus och metalagren hos skådespelare vilka har en imponerande brunn av erfarenhet att ösa ur i repetitionstagen och som spelats sextio gånger, upplyses alla vi som stannar kvar i den nästan fullsatta salongen, för att lyssna på och delta i eftersamtal. Visar sig vara det första eftersamtal de haft, varvid Marie Göranzon blir förbluffad över av att hennes motspelare Gunilla Nyroos säger sig skifta mellan tre roller.
Påstås ibland vara ofint att ange en äldre dams ålder. Kan ändå i dessa fall inte låta bli att ta reda på hur det förhåller sig i dessa fall. Hon som blivit Dramaten trogen är född 1942 medan hennes jämförelsevis ombytliga kollega – därtill regisserat och gjort ett antal betydande roller på tv och film viket resulterat i priser/ nomineringar – är tre år yngre. Antar att det är första gången de jobbar tillsammans, åtminstone vad beträffar att gå i dialog med bara varandra. Och kan redan nu avslöja att det är en fröjd att bevittna inklusive att ta del av vad som förtäljs. Vad står ut mest när jag spontant tänker på duons imponerande cv? Om jag börjar med Gunilla Nyroos är det inom teatern Timmarna med Rita på Folkteatern och vad gäller inspelad drama Hem till byn, filmerna Moa och Berget på månens baksida. Prisade Göranzon lärde jag känna mer genom självbiografin Vrålstark & skiträdd, Stjärnorna på slottet och i videoinspelat samtal om yrket med Helena Bergström på kulturhuset. Live har jag sett henne agera i exempelvis i amerikanska samtidsdramat Andra ökenstäder och när Dödspatrullen gästspelade på Storan. Kuriöst nog gestaltade Göranzon Alice i Dödsdansen i vad som 1996 var Lars Noréns regidebut.
Värt att påpeka att Strindbergs hejdlösa porträtt på bittra makarna vilka får näring av att plåga varann och i Edgars fall utsträcks ju hatet till omgivningen, blivit en publiksuccé i stjärntyngd uppsättning från Maximteatern. Flera gånger har Mikael Persbrant och Co besökt Storan och kommer tillbaka i år. Uppfylld av lust recenserade jag deras gästspel i fjol. Med hisnande VR-teknik såg jag under pandemin i bostaden en feministisk, lesbisk(?) nytolkning av Dödsdansen som hade en enastående tonträff. Även om det ter sig revolutionerande att två kvinnor spelar makarna har det som sagts gjorts förr. När jag googlar får jag fram att minst fyra kvinnliga regissörer, bland andra Görel Crona, satt upp Strindbergs tragikomiskt uppslitande äktenskapsstrid.
Pjäsen är en enaktare på cirka en timme, vilket gör eftersamtalet till ett idealiskt format. Premissen är att skådespelarna Marianne och Gun väntar på sin regissör. Under tiden de väntar drar de igenom ett knippe scener ur Strindbergs manus. Detta görs elegant, ibland prövande med skilda tekniker, för att känna av lämpligaste uttryck. För att försätta sig i pjäsen från 1900 har de ett praktiskt kodord. När de blir varse att regissören fått förhinder kastar de djärvt fram idén att denne kanske inte behövs. Vi tillförs skickligt yrkeskunskap när duon vällustigt tar sig an vår främsta dramatikers tokroliga text. i denna uppsättning där Göranzons manhaftigt får ta ut svängarna (komiskt gestaltat) genom att pompöst demonstrera hur förorättad officeren Edgar känner sig, har regissören fräckt bestämt att någon som gör Kurt inte ska finnas i rollistan.
Men den stora behållningen är ändå när manus lutar åt det självbiografiska, blottar olikheter och en intressant konflikt som säkerligen starkt överdrivits. Respektive livsfilosofi turneras, sipprar raffinerat fram. Och hur utvärderar de egentligen sina och kollegors insatser och vilka insikter gjordes i början av karriären? Mycket intressant speglas deras historik i glimtar. Olika nivåerna i texterna vilka Lolo Amble rafflande skrivit in, förmodligen efter input från de minst sagt garvade skådespelarna, har draperats i en lika smart som relevant skepnad.
Efteråt klagar Göranzon på att männen är frånvarande och därmed missar denna kvinnliga visdom, där duon har skiljaktiga meningar huruvida livet och konsten ska betraktas som separata storheter. Tippar ändå på att manliga inslaget uppgick till 20-25%. Uppsättningen levde sannerligen upp till sista meningen i marknadsföringen: ”En existentiell och humoristisk föreställning med två av Sveriges mest tongivande skådespelerskor.” Göranzon var mycket nöjd med publiken, hur vår andning orkestrerade föreställningen. Och trots att röda soffan i nyrokoko stod längre bak på scen än de var vana vid och trots att publiken var minst fyra gånger så stor som på Strindbergs Intima, uppstod enligt henne en fördelaktig nerv och delaktighet.
