Teaterkritik

Välkommen till prekariatet – oerhört satirisk och skarp, uppfriskande och befriande

30 april, 2015 by Lotta Altner

Välkommen till prekariatet
Manus Johanna Emanuelsson
Idé och regi Helena Sandström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Projektioner Tanja Byrne
Musik Jaquline Ronneklew
Regiassistent Sofia Wigand
Föreställning på Kilen, Stockholms stadsteater den 29/4 2015

Att stå utan för samhället är ingen enkel match, det vet alla som någon gång varit arbetslös. Det är till och med jobbigt när man någorlunda frivilligt valt att vara ”mellan jobb” som det så fint och politiskt korrekt heter. Den här föreställningen belyser ett steg till, d.v.s. alla dessa timmanställda, visstidsanställda och underbetalada som bär vårt samhälle, utan tack eller personlig trygghet på jobbet. De blir murbruk som slängs in där de behövs för att andra ska kunna känna sig trygga i fasta och inrutade positioner.

Jag trodde nog någonstans att föreställningen skulle vara mycket mer tungrodd och proklamerande av envägspolitik av något slag. Tack och lov och pris för att det inte var så. Föreställningen hade genomgående en glimt i ögonvrån där självkritik och det egna ansvaret också var bärare av den situation som arbetsmarknaden erbjuder. Vi är ju samhället och vi har de politiker vi väljer att ha.

I en collageformigt berättande ger två skådespelare i joggingbyxor och t-shirt blandade situationer och pålysningar kring hur det är att styras av en marknadsekonomi där varje själ kan ersättas, ”Vi kallas undersköterskor, för att vi varje dag när vi kommer hem, går under”.
Föreställningen är oerhört satirisk och skarp, vilket är väldigt uppfriskande och befriande på många sätt. För en gångs skull slipper man tramsig och lättsmält ”kiss-och-bajs-humor” och man känner den knivvassa kritiken med både djup- och bred förankring. De skratt som kom över mina läppar grundade sig enbart på häftiga ”aha-upplevelser”.

De stora bärarna av kvällens vikta budskap, är de två skådespelarna. Man kan inget annat än vara enormt imponerad av den tighthet och delat ansvar för scenutrymmet som dessa två yrkesmän tar. I de danser som utfördes på scen såg man också en balansgång i givandet och tagandet, på ett rytmiskt vis som var både vackert och rättvist. Det är med förhoppning jag gärna ser dem båda i andra sammanhang framöver. Någon borde absolut ge dem mer jobb och då inte timmanställning i någon pool. Hade jag råd skulle jag anställa dem tryggt och omgående.

En sak är säkert och det är att när man är något insatt i någon bransch så har man så mycket lättare att förstå satiren inom det området. Man behöver få känna sig helt berörd för att kunna bli helt träffad av det satiriska budskapet. Att därmed skriva ett manus om utanförskapet, att man inte känner sig behövd och kan bli utnyttjad på arbetsmarknaden, är således helt rätt i tiden. De flesta kan känna av den rädslan.
Föreställningen var 90 minuter lång, vilket är i längsta laget oavsett hur bra en föreställning är. Antingen skulle man behövt ha en paus i mitten eller också skulle man ha kunnat korta ner och dra åt kritiken något och strama upp manuset. Att dessutom ha med manusförfattaren m.fl. efteråt i ett publiksamtal helt oannonserat, är att gå över sina befogenheter och förvänta sig för mycket av en betalande publik. Dock kände man sig som en bov i alla fall när man försiktigt var tvungen att smyga sig ut.

I uppsättningen var nog sångerskan och musiken den största förundran. Varför fanns hon med? Inledningsvis var musiken så hög att man var tvungen att hålla för öronen, men blev lägre och mer melodisk med tiden. Däremot var det väldigt svårt att höra vad hon sjöng och det man hörde fyllde inte direkt något syfte i handlingen. Den enda mening i texterna som kändes klockren och klok, var den i sista sången, ”I pray you find some peace”. Dessutom tror jag att när skådespelarna är fantastiska på det de gör, klarar man inte heller av att man har en talande sångerska på scen som enbart och bara är sig själv, när hon nog borde agera när hon tar en skådespelarplats på scen. Avståendet mellan skådespelarkonst och vanligt tal, blev helt enkelt för långt.

Jag gladde mig mycket åt kvällens satir. Det var mycket länge sedan jag såg en föreställning där så mycket i samhället fick sig en sådan ”fet känga”. Satiren är nödvändig för ett samhälles trovärdighet som stat och det är där man kan säga saker snyggt ”rakt på” på ett sätt som vi ibland behöver få höra och kanske inte annars kan förstå.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Nils Granberg
Medverkande Sandra Medina
Medverkande Jaquline Ronnekle

Le sorelle Macaluso – Uppfriskande sydeuropeisk attityd

24 april, 2015 by Mats Hallberg

Le sorelle Macaluso
av Emma Dante
Gästspel från Italien på Folkteatern i Göteborg
22 april 2015

Någon gång ska vara den första. Har aldrig tidigare sett vare sig internationella gästspel eller talteater som spelas på andra främmande språk än engelska. Av rädsla för att inte hänga med har jag undvikit att gå på den dans- och teaterfestival som årligen har arrangerats i Göteborg. Men denna gång, efter att ha jobbat tre långnätter, kände jag mig hågad att ta till mig ett i dubbel mening annat språk. Italienska Le sorelle Macaluso har vunnit prestigefylld utmärkelse i hemlandet. Föreställningen har jämte sin upphovskvinna Emma Dante prisats som årets bästa. Mångsysslaren Dante har dessutom fått pris på Göteborgs filmfestival. Här är hon ansvarig för manus, regi, scenografi och kostym; vilket sammantaget är en otrolig bedrift. Kompaniet som gästar på Folkteaterns stora scen heter Teatro Stabile med hemvist Neapel, en stad känd för sina sopberg, maffiakultur samt passion för fotboll. Gästspelet genomförs inom ramen för samarbetet Cities on stage, ett samarbete som tog ensemblen i Noréns Fragmente ut i Europa för några år sedan. I en flyer tipsas också om att sju unga svenska scenkonstnärer deltar i en workshop i Neapel.

Vad som kännetecknar gästspelet är en annorlunda estetik, ett idiom där alla nyanser har skalats av. Under sjuttio minuter är det fullt ös. Gester och tonfall levereras i tempo furioso. I varje moment görs motsatsen till det subtila. På så vis är publiken med om en överkörning av en ”organism” på scen som har orubbligt självförtroende. Det serveras således en helt annorlunda anrättning, vilket känns ganska exklusivt. För att låta publiken smälta alla intryck har Dante stoppat in ett antal utdragna dansscener, vilka konsekvent nog görs med maximal ansträngning. Om jag kommer ihåg rätt är det mammans solodans som både inleder och avslutar föreställningen. Tycker att långt ifrån alla piruetter tillför det dramatiska gestaltandet något, men det är sannerligen konsekvent genomfört.
Vad vi ser är brottstycken från minnen ur en familj med sju (!) döttrar. Intrigen kretsar kring tre dödsfall, inklusive en helt avgörande händelse när den stora syskonskaran får åka till havet. För de kinkiga bråkiga flickorna handlar mycket om att mäta sig med varandra, vilket i vattnet får fatala följder. Lika fatala, som när i ett tidssprång en av döttrarna, konfonteras med hur hon pushar sin fotbollstokige son trots hjärtfel. Två scener med en helt igenom fantastisk kroppskontroll av skådespelarna och makalös koreografi. Tyvärr har jag inte tillgång till de medverkandes namn. Kollektivet på scen får istället harangeras. När vi först stiftar bekantskap med familjen uppträder de just som ett taktfast unisont kollektiv, genom sitt marscherande, sina tvärvändningar och sitt fäktande. En tredje scen som inte kan förbigås är då pappan ger sin version. Han är en fåfäng man som maniskt kammar sig, men också en kärleksfull make och sedermera ensamstående far som inte kan försörja hela barnaskaran. Drabbar på ett hjärtskärande sätt när denne högst begåvade skådespelare, forcerat gestaltar en förnedrande situation som hantverkare på en nattklubb.

Genom textmaskinens försorg gick det bra att uppfatta replikerna. Som framgått ligger betoningen på det expressiva och drömska, snarare än på realism. I linje med uppsättningens enorma kaxighet exponeras mycket kroppar, kroppar av helt olika storlek, långt ifrån vad vi anser vara skönhetsideal. För att vara en uppsättning om död, förnedring och tillkortakommanden innehåller den osedvanligt mcket av bejakelse. Nyckelrepliken är för mig uppmaningen att dansa, skratta och sjunga i kombination med tipset att piffa upp tillvaron med lite extra läppstift. Självklart utbrister ensemblem i några kraftfulla sånger. Och deras kompromisslösa spel ackompanjeras av såväl cikusmusik som vemodiga stråkar.

Vildanden på Dramaten – en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden

23 april, 2015 by Rosemari Södergren

vildanden

Vildanden
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Videoprojektioner Max Marklund
Kostym Lisa Hjertén
Ljus Ellen Ruge
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg
Koreografi Hans Marklund
Premiär: 23 april 2015, Lilla scenen, Dramaten

Ibsens Vildanden är en av teaterhistoriens stora draman – det är 150 år gammalt men har mycket att säga nutidsmänniskan och kommer att ha mycket att säga människor i århundraden framåt, som alla stora draman. Det är ett naturalistiskt drama som skildrar det patriarkala samhället och hur maktlösa barn och kvinnor är, det är samtidigt ett starkt existentialistiskt drama om sanning och lögn – och vilka sanningar som kanske människor mår bäst av att inte rota i. Vissa livslögner kanske är ett sätt att överleva, utan livslögnerna kanske livet blir alltför mörkt. Dramat är trots att det på ett sätt är väldigt naturalistiskt ändå fyllt av symboler och talar till oss på flera plan. En fråga som förmodligen har många svar, beroende på vem som tolkar dramat, är vem som egentligen är vildanden.

Regissören Anna Petterssons uppsättning av Vildanden är en våldsam och visuell nytolkning, står det i ett pressmeddelande. Vad döljs bakom det välpolerade språket i Ibsens mästerverk? Genom vems blick ser vi händelseförloppet? Och vems sanning är det som styr våra liv? Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola. Hon undersöker bland annat. hur den traditionellt psykologisk-realistiska spelstilen påverkar tolkning och gestaltning av de klassiska dramerna. Det känns som att den här föreställningen av Vildanden ingår i hennes forskning, den är ett experiment där hon testar att bland en mängd olika sätt att uttrycka sig på scen.

Först och främst vill jag ge en eloge åt skådespelarna, som alla gör mycket bra ifrån sig, från Per Svensson i rollen som den självfixerade Hjalmar Ekdal, Lina Leandersson som det oskyldiga barnet Hedvig till Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner i alla biroller

Som jag tog upp inledningsvis är dramat i sig mångtydigt. När nu regissören väljer att låta spelet bli ett spel om spelet och blandar in flera olika sätt att berätta något på scen, då blir det för mycket, för rörigt och dessutom delvis svårt att förstå. Regissören har valt att ta bort de två äldre männen, de två fäderna. Grosshandlaren är endast med som en stor digitalt visad närbild på bakre delen av scenen, en stor digital projektion av ansiktet som sonen Gregers Werle protesterar emot. Den alkoholiserade fadern till Hjalmar Ekdal är endast med i form av en huvudlös docka. Regissören har också valt att ta bort flera av birollerna och ersätter dem med huvudlösa dockor som de tre som bär upp alla birollerna bär omkring på. Det är rätt kul och fungerar delvis mycket bra och blir suggestivt i de nummer som använder dans.
Men det blir lite för mycket sådant. Regissören låter också Hjalmar Ekdal vid flera tillfällen säga saker som: ”Jag skulle kunna ta av mig stövlarna själv, men nu står det i manus att ni ska göra det.” Det är ett slags verfremdungseffekt inspirerad av Bertolt Brecht, som menade att det är viktigt att publiken inte engagerar sig totalt utan känner ett avstånd mellan sig själva och scenen. Jag tycker det är synd att göra så med Vildanden, som är ett drama som redan består av flera olika scenspråk och som bär sig själv så bra.

Föreställningen var dock ändå sevärd och intressant men genom att hacka upp Vildanden i många olika teaterstilar försvinner grundberättelsen och den som inte kan Vildandens handling kan stå rätt förvirrad efteråt och undra vad som egentligen skedde.
Om en gymnasieklass håller på att läsa om Ibsen är det inte denna föreställning de ska gå på – men däremot om någon eller några specialstuderar just Vildanden kan de få ut mycket av föreställningen.

Den som kan Vildanden och har sett några mer traditionella uppsättningar tidigare får mest ut av den här föreställning, det är liksom en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden.

Medverkande:
Gregers Werle Hannes Meidal
Hjalmar Ekdal Per Svensson
Gina Ekdal Thérèse Brunnander
Hedvig Lina Leandersson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Magnus Ehrner
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pontus Gustafsson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pierre Wilkner
dessutom medverkar Hans Klinga i videoprojektioner

Blue Motell – briljant performanceteater

19 april, 2015 by Redaktionen

Blue Motell
Koncept och regi: Lisa Lie
I rollerna: Ivar Furre Åm, Kenneth Homstad, Helga KristineEdvindsen och Lisa Lie
Scen: Turteatern
Dramaturg: Elin Amundsen Grinaker
Musiker/kompositör: Espen Jørgensen
Premiär 17 april

Föreställningen Blue Motell l blev nominerad till Ibsenpriset år 2014 och gjorde succé när den spelades i Oslo. Det kan man förstå, det är en fantastisk föreställning. Jag känner mig både omtumlad och upplivad efter att ha sett den. Blue Motell är skapad av Lisa Lie i samarbete med inbjudna konstnärer under plattformen PONR/Pony of No Return.

Som gäst på Blue Motell tar man in på ett universum i full rörelse och kakafoni, befolkat av volangprydda shamaner, seriemördare, skrivande ödesgudinnor, sagofigurer som Hans och Greta, talande kråkor, satan, döda och odöda, häxor, universum, svart materia, mängder av musik, dans och mycket mera.. Det är ofta halsbrytande absurt och roligt, Monty pythonskt. Men även fyllt av våld och övergrepp. Det mördas och våldtas stup i kvarten. Men så ångrar man sig och så reser sig den skjutne upp igen. Fredag (Robinson Crusoe) visar sig vara synnerligen svår att ta ihjäl.

Det är fartfyllt och välspelat. Mimande till playback används ofta på ett kul sätt och den dramaturgiska texten är intressant och poetisk. De stiliga shamankostymerna är något för de fina salongerna och de tre nornorna är iklädda svarta, långa 1800-talsklänningar. Effektfullt. Ett parallellt universum i en vit spetsduk sjunger med Zarah Leander s röst. Och det är klart att man måste busringa satan genom en kopparkittel..! Befinner vi oss bland levande eller döda? I en saga eller i en skräckfilm? Det spelar ingen roll.

Det kan inte bli bättre teater än så här.

Foto: Vigdis Haugtrø

Text: Ulrika Bergman

Dödsdansen med Persbrandt, Endre och Hanzon – en föreställning som ingen kan se oberörd

19 april, 2015 by Rosemari Södergren

Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Stefan Larsson
Premiär på Maximteatern den 22 oktober 2014
Föreställning som recenserar: 18 april 2015

När Mikael Persbrandt ställer sig på en svensk scen och spelar mot Lena Endre och Thomas Hanzon i Strindbergs Dödsdansen blev det en succé som både fick lovord av teaterkritik och har gått för utsålda hus på Maximteater. Spelperioden har förlängts i flera omgångar och nu med ytterligare åtta föreställningar. Förmodligen blir det inte fler spelperioder efter Persbrandt ska spela in film snart, han har fått en storroll som Dag Hammarskjöld i en amerikanska filmproduktion.

Dödsdansen är ett mörkt drama om ett par i övre medelåldern, militären Edgar och hans fru Alice, som lever i ett bottenfruset äktenskap, de plågar varandra, de sårar varandra men kan inte bryta upp. Det går förstås inte att låta bli att se paralleller till Strindberg egna liv och erfarenhet. August Strindberg skrev Dödsdansen år 1900 på endast sex veckor och förberedde därefter uruppförandet av pjäsen i sin våning på Karlaplan 82 där han bodde med skådespelerskan Harriet Bosse, för övrigt bara ett stenkast från Maximteatern.

Dödsdansen är dock mycket mer än en skildring av ett tragiskt äktenskap. Den handlar om åldrandet, om döden, om kärlek och hat och den ställer frågor om vad äktenskapet är. När det spelas så bra och så gediget och starkt som med dessa tre duktiga skådespelare är det nog ingen som ser den utan att bli starkt påverkad.

Föreställningen börjar med en tom scen där all rekvisita som finns är en tom stol. Lena Endre sätter sig på den och Mikael Persbrandt, i rollen som artillerikaptenen Edgar, kliver in. De äger scenen från första stund. Visserligen märks det att de båda spelat föreställningen många gånger och några repliker i början får en dubbelmening då publiken skrattar då replikerna kan uppfattas som att de handlar om personen Mikael Persbrandt lika mycket som rollfiguren. Det bjuder Persbrandt på. Det kan han lugnt göra, han är så rutinerad och så säker på scen, han tar snabbt tillbaka rollkaraktären och han är denne åldrande militären på alla sätt, i gester, i sättet han rör sig på scen, allt stelare ju mer han drabbas av de anfall av hjärtattack eller små strokeanfall (osäkert vilket) som han förmodas dö av förr eller senare.

De hackar på varandra och det är otäckt hur de ändå inte kan slita sig från varandra, hur de mitt i alla bittra ord ändå är fästa vid varandra – och de konstaterar att de gånger de fått besök har det varit till glädje och bundit det fastare vid varandra. Och då händer de. Den avskyvärde grannen mitt emot, läkaren, har fest och alla är bjudna dit utom Edgar och Alice. De har också ryktesvägen hört att en viktig ungdomsvän till dem båda, Kurt, ska besöka grannen. Då ringer det på hos dem och Kurt besöker Edgar och Alice. De övertalar Kurt att stanna på middag.

Kurt har skilt sig för många år sedan och bott i USA där han blivit rik. Han förfäras snart över att upptäcka hur bottendjupt Edgar och Alice verkar hata varandra. Fast jag tänker: hatar de verkligen varandra? Är inte det en illusion att kärlek ska vara en dans på rosor varenda dag? Har de inte en förståelse för varandra, mitt i det som verkar så bittert. Att leva tillsammans i tjugofem år kanske innebär att det på ytan kan se hårdare ut än vad det är. Vad är sanning och vad är dramatik och överdrift från det åldrande paret? Kvinnan, Alice, är dock en före detta skådespelerska: hon kan spela en roll både i äktenskapet och för en betraktare, besökare, som Kurt. Hatar hon verkligen Edgar så och hur är det med Edgar: hatar han verkligen sin fru?

Det finns flera sätt att se och uppfatta det som händer mellan dessa tre. Är det ett cyniskt spel Edgar och Alice driver med Kurt eller är det ett bittert krig de utkämpar mot varandra?

Föreställningen är stark och samtidigt delvis komiskt lättsam. Chansen att se den finns nog inte så länge till, det är tre skickliga skådespelare som alla har andra uppdrag som väntar på dem. Föreställningen berör publiken, ingen kan se den oberörd.

Teaterkritik

Footer

Om oss