Teaterkritik

Performance Lecture: Muslim Ban
Regi America Vera-Zavala
Koreografi Paloma Madrid
Ljusdesign Mira Svanberg
Premiär 18 november 2017 på Dramaten, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme

Performance lecture är en pedagogisk och undervisande teaterform som ger aktörer eller skådespelare möjlighet att skapa debatt kring ett ämne som de själva upplevt, känner sig insatta i och har livserfaren av. Manuset brukar arbetas fram tillsammans med en regissör, men baseras mest på aktörernas val. I kvällens föreställning uppfattade man det som att de enbart var aktörernas val. Hur de valde att berätta om islamofobi, var ur ett mycket avklätt och personligt perspektiv. Deras skilda historier gav en viktig balans till islamofobins faktum. Två män berättade sina stores.

Aktörerna målar in sig i en fyrkant och i en cirkel, en begränsning som ger dem båda enbart en typ av utrymme på scen. Deras berättartekniker är mycket olika och ger därmed mer nyanserade inblickar än om de båda hade försökt att tala med en och samma röst. Amanj Aziz talar med stora generella politiska ord som förklarar allt från demokratins grunder, till den vite mannens förtryck, medan Carito låter mer som en modern ’rappar poet’. Båda har sin egen retorik och verkar genuina mot sig själva.

Det är aldrig lätt att förstå andra människors strider och bekymmer om man kulturellt och religiöst befinner sig långt bort ifrån varandra. I dagens Sverige är inte religiositet i sig alls något självklart , oavsett livsåskådning. Inlevelse och empati kan bära oss en bit, om man vill försöka förstå men självklart är det så att exempelvis inte en vit kvinna kan gå alla steg som en muslimsk man kan gå, i samma skor. Däremot finns det ständigt förtryck av kvinnor och/eller homosexuella oavsett religion/ras och det borde kunna jämförs med de förtryck religiösa minoriteter i vårt land ständigt utsätts för. Islamofobi är en i raden av fobier och förtryck som förekommer i en värld där den vite mannens normer har den största makten. Dock ska poängteras att inte alla vita män står för dessa normer, vilket man inte var speciellt noga med att betona i kvällens föreställning.

Att man inte ska dra alla över en kam är ett gott budskap, att inte alla muslimer är terrorister eller förtryckare är en ju för de flesta jag känner oerhört självklart. Naturligtvis var det en medveten provokation att i föreställningen jämföra alla vita människor som en typ och att vi alla skulle står för samma förtryckande tendenser. Däremot vet jag inte om det är den bästa metoden för att belysa det faktum att många bra människor som är muslimer, idag lider stor nöd för att de just är muslimer. Man vinner inte heller några extra sympatier eller förtroenden när man beklagar sig för att bli smutskastad, samtidigt som man är säger fördomsfulla saker om ”de andra”. Man får gärna tycka att vita kvinnor aldrig kan bli lika vackra som mörka, men man kanske ska hålla de för sig själv om man inte kan säga det på ett nyanserat eller födande sätt. Annars kan man upplevas som sexist. Jag tar mig därmed rätten att som ful vit kvinna luta mig mot kvällens bästa citat, ”Varje människa på jorden har rätt till självförsvar” när hen känner sig kränkt.

Vid flera tillfällen under kvällen återgår man till ”brun hud i en vit värld”. Jag förutsätter att det inte är helt bokstavligen. Till en början tar jag det dock bokstavligen och undrar varför denna ljusa man ser sig som brun. Jag skulle snarare se honom som härligt solbränd och funderar över var han och hans familj måste ha haft en härlig solskens semester. Själv är man på väg att bli så vit att man är ljusblå och inte kan det vara något att eftersträva direkt. Men poängen är dock, och jag stöder den, att vår värld styrs av en demokrati som inte är ett folkstyre utan av maktspel som gynnar vita män i västvärlden. Det är den maktstrukturen som ifrågasätter oss andra och gör oss mindre fria.

Jag gläds åt att två vuxna män har funderat över varför de vill sätta barn till världen. Det borde fler människor göra. Barn är ingen rättighet utan en skyldighet att ta hand om, om man väljer att blir mor eller far till dem. Det är självklart vackert när varje vuxen kan uppleva glädje, stolthet och beskyddarinstinkt gentemot det lilla livet man satt till världen. Däremot har jag oerhört svårt för den romantisering man skapar när män bara gör det som en fader ska göra för sitt barn. Det blir jobbigt och känns förminskande när det anses som gulligt. I kvällens undervisande föreställning tryckte man just det sistnämnda och ville visa på att hård, kalla och världsvana muslimska män också gärna vill rulla barnvagn och byta blöjor som riktiga pappor ju gör. Väldigt fördomsfullt att tro något annat, kan jag tycka.

Jag hade hoppats på att föreställningen skulle ge lite mer nyanserad form på islamofobin och dess uppkomster, beröringspunkter och lite tips på hur vi kan hjälpas åt att inte se varandra som hot enbart för att vi är olika. Föreställningen gjorde enbart den muslimska mannen till ett offer för sin egen machokultur av hårdhet, som alla vita gavs skulden för. Dock uppskattade jag mycket att man var modiga och påvisade hur extremhögern kommer undan med sin terrorism.

Kvällens mest intressanta ståndpunkt utgår från följande tankar: Var finns det utrymme för muslimer/människor att både vara emot terrorism och emot att man bombar sönder de länder där terrorister belägrar. Var finns andra svar på dessa frågor? I det här forumet hade jag gärna velat befinna mig mer i. Finns det något annat som skulle kunna göras istället ? För det är ju lokalbefolkningarna i dessa länder som offras och framförallt är det kvinnor och barn som lider.

Man skulle också vilja finna fler medel att motarbeta både islamofobi och terrorismen. Det borde verkligen få lov att finns fler bra böcker mot racism som aktörerna förespråkade. Varje vuxen måste ta ansvar för att nästa generation får lära sig bättre. Demokratin kräver det. Okunskap och dumhet kan enbart utrotas genom utbildning och en mer rättvis värld.