Teaterkritik

5/7 2017   spelas till och med 13/8

Gunnebo Slott i Mölndal

Originalmanus: Franz Arnold och Ernst Bach

Översättning: Algot Sandberg

Regi och koreografi: Anders Aldgård

Scenografi: Elna Bengtsson

Kostym: Ulrika Wassén

Mask och peruk: Tina Bengtsson

Musikarrangemang: Jan Boquist och Peter Berglund

Kapellmästare: Peter Berglund

 Foto Tommy Holl

Trots att jag bott åtskilliga decennier i Mölndal, har jag inte tidigare besökt Göteborgs största sommarteater. Sedan några år tillbaka sitter publiken under tak på stor läktare, fast premiärkvällen behövdes inget regnskydd. I år är det 15-års jubileum vilket firas med musikalisk anstruken fars från 1914 i en version tillverkad av Per Gerhard  i bearbetning av Anders Aldgård. Den mycket erfarna ensemblen har tunga cv:n och jag har sett flera av dem på Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göteborgs-Operan och privatteatrar.  Men sommarens upplaga har för många medverkande vars gedigna  karriärer för länge sedan nått zenit. Tyvärr saknas dessutom en fixstjärna som får oss att spontant gymnastisera skrattmusklerna, vilket nog bidrog till att premiären endast var halvbesatt. Tidigare succémannen Claes Malmberg eller någon likvärdig hade behövts. Antar att succéuppsättningar i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och på Poppes Fredriksdal haft just den nödvändiga ingrediensen.

I Gunnebo sommarteaters adaptering är skådeplatsen senapsfabrikör ( Sven Melander) Klinkers bostad i Örgryte några år före första världskrigets utbrott.   Missförstånd och förväxlingar driver handlingen i likhet med andra populära folklustspel. En scenografisk snygg lösning gör att husets fasad i första scenen öppnas genom att vikas isär, varvid vi hamnar i societetsfamiljens kombinerade vardagsrum och kontor. I detta vidsträckta utrymme tror sig fabrikören härska, fast egentligen styr hustrun ( veteranen Eva Roos)  med bistånd av husan spelad av Kattis Trollregn. Intrigen cirklar kring amorösa snedsteg i svunnen tid och två giftasvuxna väninnor utsatta för enträgna friare.  Dubbelmoral är lätt identifierbar som tacksam tematik när husets invånare ideligen tar emot anmälda och oannonserade besök. Storyn är bara som ett  skelett, något att hänga upp slagfärdigt agerande i.  Avgörande för framgång är inte replikernas innehåll utan hur de förmedlas, vilket ju är genomgående för flertalet farser.

Att jag skjutit på recensionen beror inte bara på tidsbrist. Hade Spanska Flugan fallit mig på läppen skulle jag skyndat mig att delge intresserad allmänhet vad jag sett.  Tyvärr gjorde inte föreställningen förväntat avtryck, lämnade mig ganska likgiltig.  Laddad underhållning till för att roa i stunden är en svår konst. Som framgått har jag INTE mycket att jämföra med, men årets produktion saknar glans och sting. Ingen äger scen, även om i princip varje skådespelare får sedvanliga applåder vid sin första entré. Samtliga har stor vana vid att sjunga på scen  – Björn Elmgren är till och med konstnärlig ledare för Smålandsoperan.  De tidlösa schlagerbetonade kupletterna levereras med ackuratess, särskilt den om kvinnorna som klarar sig bäst på egen hand.  Dock blir jag inte berörd!  Den fem man starka orkestern på blås, piano och kompinstrument är förinspelad.  Går kanske inte att göra mycket åt arrangemangen, som i mina öron lät tämligen slätstrukna.

Ulf Eklund och oldtimern Hans Josefsson gör på ett utmärkt sätt roller de verkar trivas med.  Sticker ut mest gör Reuben Sallmander i sitt avsiktliga överspel som spastisk tönt. Vad beträffar röst och utseende är han den som är svårast att känna igen, en styv prestation även om den inhöstar mer fniss än garv. Ewa Roos får lov att vara den frejdiga typen som med dygd ska upprätthålla  hemmets anständiga rykte. En penibel uppgift förstås för hennes rollfigur. Det är småkul, framför allt när det uppdagas för henne vilka som hoppat över skaklarna. Nina Hammarklev och Hanna Hedlund gör inte bort sig som behagfulla väninnor, å andra sidan lyckas de inte riktigt gjuta liv i sina naiva karaktärer. Sven Melander har ett tungt ansvar som orolig centralgestalt. Han gillar dräpande oneliners och fraser kryddade med egna(?) pålagda svärord. Insatsen från honom är godkänd, fast förhoppningarna om stark lyskraft uteblir. När han agerar ankare i Spanska Flugan, finns beklagligtvis inga inslag, som är i paritet med en milstolpe i svensk humor. Jag syftar på skrattorgien Werner & Werner i SVT för cirka trettio år sedan. Som sagt habilt hantverk som dessvärre inte fastnade hos undertecknad.

 

 

 

1/7 2017

Manus: Jonas Gardell

Regi: Bengt Larsson-Hempling

Scenografi, ljus och kostym: Beate Persdotter Löken

Ljud: Patrik Vörén

Spelas till och med 12/8

 Foton Viktor Parkrud

För åttonde året ges sommarteater i en magasinsbyggnad intill Tofta Herrgård. Trakten nära havet några mil ifrån Kungälv är otroligt naturskön, men  inte helt okomplicerad att hitta.  Bil krävs för att komma ända fram. Konstnärliga ledarna och grundarna heter Göran Parkrud och Susanna Helldén. Deras grundläggande idé att koncentrera sig på seriös dramatik – alltifrån Strindberg till nyskrivet – har gått hem hos tusentals besökare varje år, besökare som trängtar efter relativt utmanande teater istället för lättköpt buskis.  Premiären bjöd på mycket behagligt väder, vilket innebar att det blev uthärdligt kvavt. Den 140 personer stora publiken sitter på bänkar stoppade med kuddar, ganska inklämda  på kortsidorna i olika vinkel uppe på loftet. Konstigt nog fungerade det att se skådespelarna agera mitt i rummet eller på flankerna i profil. Tillåter mig att göra som Maria Fahl Vikanders Fru Sörensson, nämligen begagna mig av citat: ”Äktenskap knakar, kärlekar uppstår och strider utkämpas – på armlängds avstånd.”  Så  marknadsförs Jonas Gardells underliga drama skrivet 1997, fast ett antal färska uppdateringar är inlagda i manus.

En flerskiktad premiär för min del. Syftar på att det antagligen är första gången jag recenserar  vuxenteater under semestern, första gången jag ser pjäs av Jonas Gardell och Tofta Teater var jungfrulig mark för undertecknad.  Dessutom var det förmodligen idel nya ansikten för mig på scen.  En jämnstark ensemble med förmåga att tydligt uttala repliker utgjorde stor behållning, kommer förmodligen finnas kvar i mitt medvetande länge. Emellan de två aparta par som interagerar fanns mycket god teaterkemi, vilket regissören ska harangeras för. Bröt mönstret genom ett påtagligt teatralt tonfall med många deklamerande inlägg, gjorde Fahl Vikander i rollen som påflugen ständigt beredd gumma.  Varje individ skildrades med nervig hetta. Blev uppenbart att de alla hade sina bördor att bära, vilket skapade olika förhållningssätt till livet och dess förhoppningar. Föreställer mig att skådespelarna lustfyllt tagit sig an sina roller. Och det oavsett om det gällt cyniska missnöjda Siv (Lindholm), egotrippade charmknutten Svante ( Träff med sin mix av  omnipotens och osäkerhet  ypperlig som pjäsens  nav), asociala Stig uppfylld av härskarmentalitet (Wickström) eller den välmenande självutplånande  varelse Lisa Parkrud gestaltar.  Författaren har ju gjort sig känd för insikter i det kvinnliga psyket.  Naturligt då att vid några tillfällen bränner det till extra, när  Lindholm respektive Parkrud blottar sina karaktärers desperation.

Scenografin är av praktiska skäl minimalistisk. Dekorbyggen skulle skymma sikten. I en pjäs som varar cirka två och en halv timma (inklusive paus), befinner vi oss under ångestframkallande midsommarafton i en stugby intill mycket vacker havsstrand. I högtalarna hörs en snutt av What a Wonderful World, somrig dansbandsdänga och skvalpande vågor.  I öppningsscenen träffar vi ett lättklätt soldyrkande par, som intar sina positioner på campingstolar på behörigt avstånd från varandra. Hade det inte varit för deras trotsigt stumma son, hade de kunnat tas för vuxna vars tillvaro verkar vara mer än nöjaktig. Nu blir denna Simons drastiska anklagelseakt en påminnelse om att något gått väldigt fel. Ändå överträffas de med råge av paret i grannstugan.  Dramatiken tar fart när Svante får en impuls,  troligen förstärkt av en flörtig ingivelse, att bjuda in dessa för honom främmande personer till gemensamt midsommarfirande. Osökt tänker en på snarlika intrigen  i klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf, även om det då var bekanta som umgicks.  På den konstgräsgröna upphöjningen i mitten serveras mat och dryck. Ovanför dekoreras med vimplar och lampor. Som om inte Människor i solen hade tillräckligt med uppslag, introduceras som antytts en främmande fågel. Hon blir delvis ett alter ego, någon som de övriga valhänt tvingas förhålla sig till. Hon står för de  metafysiska aspekterna genom resonemang om Messias återkomst, skuld och lidande.

I paus uppgav jag för en journalist från lokalpressen att  karaktärerna var både realistiska och osannolika, vilket väl onekligen låter fascinerande?  Pjäsen som helhet är dock långtifrån helgjuten, istället överlastad av för många oförklarade trådar. Ska den rent av betecknas som en dystopisk thriller? Ibland träffar manus mitt i prick när icke greppbara ödesfrågor planteras i  konversationer, lika ofta blir det krystat.  Bättre lyckas Gardell beträffande balansen svart humor – förtvivlat allvar.  I umgänget inskrivna pinsamheter är självfallet en styrka, något regissör och skådespelare förvaltar väl när de uppstår.  Att slutet är öppet för tolkningar har jag inga invändningar emot, tvärtom. Hållningen överensstämmer med flera andra oförklarade gåtfulla inslag.

Har några böcker av den bibelsprängde författaren, läst ytterligare några. Kommer ihåg spelfilmen Pensionat Oskar och teveserien En komikers uppväxt. Efter att ha varit med om hans genombrott på ungdomskultur-festival i Göteborg sent 80-tal, har jag upplevt ett antal föreställningar/ shower i olika format. Men nu var det länge sedan jag gick i närkamp med något av honom, tycker han haft svårt att förnya sig. I en moderniserad variant av Människor i solen märks Jonas Gardells förkärlek för teman som sex, makt/ förtryck och inte minst spekulationer om Guds existens.

Rekommenderar ett besök på Tofta Teater nära kusten i södra Bohuslän.  Ansvariga för produktionen har med små resurser gjort ett utomordentligt jobb, vågar dra till med omdömet skådespelartriumf!

Skådespelare: Alexandra Lindholm, Daniel Träff, Lisa Parkrud, Carl-Marcus Wickström, Maria Fahl Vikander, Charlie Parkrud/ Viktor Werlenius