5/7 2017 spelas till och med 13/8
Gunnebo Slott i Mölndal
Originalmanus: Franz Arnold och Ernst Bach
Översättning: Algot Sandberg
Regi och koreografi: Anders Aldgård
Scenografi: Elna Bengtsson
Kostym: Ulrika Wassén
Mask och peruk: Tina Bengtsson
Musikarrangemang: Jan Boquist och Peter Berglund
Kapellmästare: Peter Berglund
Foto Tommy Holl
Trots att jag bott åtskilliga decennier i Mölndal, har jag inte tidigare besökt Göteborgs största sommarteater. Sedan några år tillbaka sitter publiken under tak på stor läktare, fast premiärkvällen behövdes inget regnskydd. I år är det 15-års jubileum vilket firas med musikalisk anstruken fars från 1914 i en version tillverkad av Per Gerhard i bearbetning av Anders Aldgård. Den mycket erfarna ensemblen har tunga cv:n och jag har sett flera av dem på Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göteborgs-Operan och privatteatrar. Men sommarens upplaga har för många medverkande vars gedigna karriärer för länge sedan nått zenit. Tyvärr saknas dessutom en fixstjärna som får oss att spontant gymnastisera skrattmusklerna, vilket nog bidrog till att premiären endast var halvbesatt. Tidigare succémannen Claes Malmberg eller någon likvärdig hade behövts. Antar att succéuppsättningar i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och på Poppes Fredriksdal haft just den nödvändiga ingrediensen.
I Gunnebo sommarteaters adaptering är skådeplatsen senapsfabrikör ( Sven Melander) Klinkers bostad i Örgryte några år före första världskrigets utbrott. Missförstånd och förväxlingar driver handlingen i likhet med andra populära folklustspel. En scenografisk snygg lösning gör att husets fasad i första scenen öppnas genom att vikas isär, varvid vi hamnar i societetsfamiljens kombinerade vardagsrum och kontor. I detta vidsträckta utrymme tror sig fabrikören härska, fast egentligen styr hustrun ( veteranen Eva Roos) med bistånd av husan spelad av Kattis Trollregn. Intrigen cirklar kring amorösa snedsteg i svunnen tid och två giftasvuxna väninnor utsatta för enträgna friare. Dubbelmoral är lätt identifierbar som tacksam tematik när husets invånare ideligen tar emot anmälda och oannonserade besök. Storyn är bara som ett skelett, något att hänga upp slagfärdigt agerande i. Avgörande för framgång är inte replikernas innehåll utan hur de förmedlas, vilket ju är genomgående för flertalet farser.
Att jag skjutit på recensionen beror inte bara på tidsbrist. Hade Spanska Flugan fallit mig på läppen skulle jag skyndat mig att delge intresserad allmänhet vad jag sett. Tyvärr gjorde inte föreställningen förväntat avtryck, lämnade mig ganska likgiltig. Laddad underhållning till för att roa i stunden är en svår konst. Som framgått har jag INTE mycket att jämföra med, men årets produktion saknar glans och sting. Ingen äger scen, även om i princip varje skådespelare får sedvanliga applåder vid sin första entré. Samtliga har stor vana vid att sjunga på scen – Björn Elmgren är till och med konstnärlig ledare för Smålandsoperan. De tidlösa schlagerbetonade kupletterna levereras med ackuratess, särskilt den om kvinnorna som klarar sig bäst på egen hand. Dock blir jag inte berörd! Den fem man starka orkestern på blås, piano och kompinstrument är förinspelad. Går kanske inte att göra mycket åt arrangemangen, som i mina öron lät tämligen slätstrukna.
Ulf Eklund och oldtimern Hans Josefsson gör på ett utmärkt sätt roller de verkar trivas med. Sticker ut mest gör Reuben Sallmander i sitt avsiktliga överspel som spastisk tönt. Vad beträffar röst och utseende är han den som är svårast att känna igen, en styv prestation även om den inhöstar mer fniss än garv. Ewa Roos får lov att vara den frejdiga typen som med dygd ska upprätthålla hemmets anständiga rykte. En penibel uppgift förstås för hennes rollfigur. Det är småkul, framför allt när det uppdagas för henne vilka som hoppat över skaklarna. Nina Hammarklev och Hanna Hedlund gör inte bort sig som behagfulla väninnor, å andra sidan lyckas de inte riktigt gjuta liv i sina naiva karaktärer. Sven Melander har ett tungt ansvar som orolig centralgestalt. Han gillar dräpande oneliners och fraser kryddade med egna(?) pålagda svärord. Insatsen från honom är godkänd, fast förhoppningarna om stark lyskraft uteblir. När han agerar ankare i Spanska Flugan, finns beklagligtvis inga inslag, som är i paritet med en milstolpe i svensk humor. Jag syftar på skrattorgien Werner & Werner i SVT för cirka trettio år sedan. Som sagt habilt hantverk som dessvärre inte fastnade hos undertecknad.