1/7 2017
Manus: Jonas Gardell
Regi: Bengt Larsson-Hempling
Scenografi, ljus och kostym: Beate Persdotter Löken
Ljud: Patrik Vörén
Spelas till och med 12/8
Foton Viktor Parkrud
För åttonde året ges sommarteater i en magasinsbyggnad intill Tofta Herrgård. Trakten nära havet några mil ifrån Kungälv är otroligt naturskön, men inte helt okomplicerad att hitta. Bil krävs för att komma ända fram. Konstnärliga ledarna och grundarna heter Göran Parkrud och Susanna Helldén. Deras grundläggande idé att koncentrera sig på seriös dramatik – alltifrån Strindberg till nyskrivet – har gått hem hos tusentals besökare varje år, besökare som trängtar efter relativt utmanande teater istället för lättköpt buskis. Premiären bjöd på mycket behagligt väder, vilket innebar att det blev uthärdligt kvavt. Den 140 personer stora publiken sitter på bänkar stoppade med kuddar, ganska inklämda på kortsidorna i olika vinkel uppe på loftet. Konstigt nog fungerade det att se skådespelarna agera mitt i rummet eller på flankerna i profil. Tillåter mig att göra som Maria Fahl Vikanders Fru Sörensson, nämligen begagna mig av citat: ”Äktenskap knakar, kärlekar uppstår och strider utkämpas – på armlängds avstånd.” Så marknadsförs Jonas Gardells underliga drama skrivet 1997, fast ett antal färska uppdateringar är inlagda i manus.
En flerskiktad premiär för min del. Syftar på att det antagligen är första gången jag recenserar vuxenteater under semestern, första gången jag ser pjäs av Jonas Gardell och Tofta Teater var jungfrulig mark för undertecknad. Dessutom var det förmodligen idel nya ansikten för mig på scen. En jämnstark ensemble med förmåga att tydligt uttala repliker utgjorde stor behållning, kommer förmodligen finnas kvar i mitt medvetande länge. Emellan de två aparta par som interagerar fanns mycket god teaterkemi, vilket regissören ska harangeras för. Bröt mönstret genom ett påtagligt teatralt tonfall med många deklamerande inlägg, gjorde Fahl Vikander i rollen som påflugen ständigt beredd gumma. Varje individ skildrades med nervig hetta. Blev uppenbart att de alla hade sina bördor att bära, vilket skapade olika förhållningssätt till livet och dess förhoppningar. Föreställer mig att skådespelarna lustfyllt tagit sig an sina roller. Och det oavsett om det gällt cyniska missnöjda Siv (Lindholm), egotrippade charmknutten Svante ( Träff med sin mix av omnipotens och osäkerhet ypperlig som pjäsens nav), asociala Stig uppfylld av härskarmentalitet (Wickström) eller den välmenande självutplånande varelse Lisa Parkrud gestaltar. Författaren har ju gjort sig känd för insikter i det kvinnliga psyket. Naturligt då att vid några tillfällen bränner det till extra, när Lindholm respektive Parkrud blottar sina karaktärers desperation.
Scenografin är av praktiska skäl minimalistisk. Dekorbyggen skulle skymma sikten. I en pjäs som varar cirka två och en halv timma (inklusive paus), befinner vi oss under ångestframkallande midsommarafton i en stugby intill mycket vacker havsstrand. I högtalarna hörs en snutt av What a Wonderful World, somrig dansbandsdänga och skvalpande vågor. I öppningsscenen träffar vi ett lättklätt soldyrkande par, som intar sina positioner på campingstolar på behörigt avstånd från varandra. Hade det inte varit för deras trotsigt stumma son, hade de kunnat tas för vuxna vars tillvaro verkar vara mer än nöjaktig. Nu blir denna Simons drastiska anklagelseakt en påminnelse om att något gått väldigt fel. Ändå överträffas de med råge av paret i grannstugan. Dramatiken tar fart när Svante får en impuls, troligen förstärkt av en flörtig ingivelse, att bjuda in dessa för honom främmande personer till gemensamt midsommarfirande. Osökt tänker en på snarlika intrigen i klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf, även om det då var bekanta som umgicks. På den konstgräsgröna upphöjningen i mitten serveras mat och dryck. Ovanför dekoreras med vimplar och lampor. Som om inte Människor i solen hade tillräckligt med uppslag, introduceras som antytts en främmande fågel. Hon blir delvis ett alter ego, någon som de övriga valhänt tvingas förhålla sig till. Hon står för de metafysiska aspekterna genom resonemang om Messias återkomst, skuld och lidande.
I paus uppgav jag för en journalist från lokalpressen att karaktärerna var både realistiska och osannolika, vilket väl onekligen låter fascinerande? Pjäsen som helhet är dock långtifrån helgjuten, istället överlastad av för många oförklarade trådar. Ska den rent av betecknas som en dystopisk thriller? Ibland träffar manus mitt i prick när icke greppbara ödesfrågor planteras i konversationer, lika ofta blir det krystat. Bättre lyckas Gardell beträffande balansen svart humor – förtvivlat allvar. I umgänget inskrivna pinsamheter är självfallet en styrka, något regissör och skådespelare förvaltar väl när de uppstår. Att slutet är öppet för tolkningar har jag inga invändningar emot, tvärtom. Hållningen överensstämmer med flera andra oförklarade gåtfulla inslag.
Har några böcker av den bibelsprängde författaren, läst ytterligare några. Kommer ihåg spelfilmen Pensionat Oskar och teveserien En komikers uppväxt. Efter att ha varit med om hans genombrott på ungdomskultur-festival i Göteborg sent 80-tal, har jag upplevt ett antal föreställningar/ shower i olika format. Men nu var det länge sedan jag gick i närkamp med något av honom, tycker han haft svårt att förnya sig. I en moderniserad variant av Människor i solen märks Jonas Gardells förkärlek för teman som sex, makt/ förtryck och inte minst spekulationer om Guds existens.
Rekommenderar ett besök på Tofta Teater nära kusten i södra Bohuslän. Ansvariga för produktionen har med små resurser gjort ett utomordentligt jobb, vågar dra till med omdömet skådespelartriumf!
Skådespelare: Alexandra Lindholm, Daniel Träff, Lisa Parkrud, Carl-Marcus Wickström, Maria Fahl Vikander, Charlie Parkrud/ Viktor Werlenius
