• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiär på "Hur långt når Alfons?" – på Boulevardteatern

4 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Vad är en människa? Hur mycket påverkar vi vår omvärld och människor vi möter?
Alfons pappa håller på att baka en kaka och ropar: ”Är du där Alfons?”
Det sätter igång funderingarna hos Alfons.
Det han andas ut, den luften och de dofter som kan följa med andedräkten när han ätit ett äpple, är det Alfons också?
Om han spottar och det gör marken mjukare, till glädje för något småkryp, är det Alfons?
Blåtiran han gav kompisen när de blev osams och slogs, är det också en del av Alfons?
När vi finns i andras minnen, är det vi?

Boulevardteatern hade premiär två gånger på lördagen den 4 december för ”Hur långt når Alfons?” – som regisserats av Ika Nord.
Föreställningen rekommenderas från fyra år. Det vimlade av barn på Boulevardteatern och själv hade jag med mig en åttaåring. Det var första gången han varit på teater och han tyckte den var bra.

Att ställa existentiella frågor i en föreställning för ganska små barn, det fungerar alldeles utmärkt. Att föreställningen går i land med det beror nog både på skådespelarna och att pjäsens regissör har bra koll på att kommunicera med mer än ord. Regissören Ika Nord är bland annat känd för att hon spelade katten Findus i Tomtemaskinen. Hon jobbar också som skådespelare, mimartist och clown. Med rörelser kan en skådespelare berätta mycket och både mim och clowneri var med.

Det är kul med Alfonsböckerna eftersom det alltid är pappan som är med och tar hand om Alfons. Att det inte alltid måste vara kvinnogöra att ta hand om barnen.
Föreställningen har behållit samma ärliga och mjuka sätt att berätta något på som böckerna har.
Pappan är så där lugn som han är och när han blir intrasslad snören inser han att det är bra att Alfons lärt sig knyta.
Det är kul att det bara är män som bakar och gör hushållsgörat i föreställningen.

Lite fakta om Ika Nord från Wikipedia:

Ika Nord arbetar och framträder som artist inom många olika områden – med Halmstads Teater-ensemble har hon gjort Puck i En midsommarnattsdröm, Olivia i Trettondagsafton och Claire i Jungfruleken, hon har framträtt i roller i Barcelona, Paris och Amsterdam, spelat gatuteater i ett flertal europeiska städer, undervisat på till exempel Rigas Nationalteater, Dockteatern Långa näsan vid Stockholms stadsteater, École Nationale de l’Art du Mime i Paris och Helsingborgs kulturgymnasium.

Som regissör och koreograf har Nord arbetat för bland annat SVT kanal 1 Drama och Berns Salonger, och exempel på helt egna produktioner är ”Every man and every woman is a star”, ”Teaterkalas med Ika och Åke” och ”Apan”. Hon har samarbetat med bland annat Göteborgssymfonikerna och Musik i Väst i olika musikföreställningar. 1993 fick hon svenska teaterkritikernas barn- och ungdomspris för rollen som katten Findus i TV:s julkalender ”Tomtemaskinen”. Mest känd är hon nog som den livliga och påhittiga tjejen ”Ika i rutan”.

År 2008 medverkade hon i Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in (film) i rollen som Virginia.

Föreställningen spelar fr o m 4 december, under jul & nyår samt våren 2011 på Boulevardteatern
Författare: Gunilla Bergström
Regi: Ika Nord
Musik: David Tallroth
Signaturmelodi: Georg Riedel
Scenograf/kostymör: Benita Bergfeldt-Löfgren
Medverkande Roger Westberg & David Tallroth

Mer om föreställningen på Boulevardteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Boulevardteatern, Alfons, Ika Nord, barn, barnteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alfons, barn, Barnteater, Boulevardteatern, Ika Nord, Recension, Teaterrecension

Från premiären på Trettondagsafton på Stockholms Stadsteater

4 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.

Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.

I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:

Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.

Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.

Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.

Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.

Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.

Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.

Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.

Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.

PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.

Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint

Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.

Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:

Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!

Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.

Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.

Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.

Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.

Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.

Läs även andra bloggares åsikter om Trettondagsafton, teater, recension, Stadsteatern, Pia Johansson, Peter Haber, Susan Taslimi

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Haber, Pia Johansson, Recension, Stadsteatern, Susan Taslimi, Teater, Trettondagsafton

Dead dogs don´t bark – absurd svart komedi från Lissabon

28 november, 2010 by Rosemari Södergren

Hur förödande det är att inte ta itu med problem – det handlar pjäsen ”Dead dogs don´t bark” som spelas av Companhia do Chapitô från Lissabon. Tre av den portugisiska teaterns skådespelare deltar i föreställningen som spelas i helgen 27-28 november på Stockholms Stadsteater. Föreställningen ingår i en serie av internationella gästspel. Om du är teaterintresserad och bor i Stockholm eller är där ibland: kolla in den serien av gästspel. Jag har sett ett par av dessa gästspel och det vidgar vyerna att se andra länders teatergrupper.

Döda hundar skäller inte är ju föreställningens titel, översatt till svenska. Det är smått absurd berättelse om en familj med en mamma, pappa och en son. Familjens hund har dött och mamman och pappan klarar inte att berätta det för sonen utan gömmer den döda hunden.
Den ena lögnen för med sig nästa lögn – och när sonen hittar sin döda hund bär han med sig den och skäller i dess ställe. Sonen har inte lärt sig att hantera livets svårigheter på ett friskt sätt, eftersom allt sopas under mattan.

Companhia do Chapitô spelar en fysisk teater där mycket av berättelsen förmedlas med mim och kroppsspråk.
Den är en komedi och samtidigt makaber och halsbrytande. Eftersom jag varit sysselsatt hela dagen före med kändes det jättebra att föreställningen bara var lite drygt en timme, det var lagom långt för mig just den kvällen.

Undrar om de ger fler föreställningar på engelska? Om jag kommer till Lissabon skulle jag vilja se mer av denna teater, jag gillar deras väldigt kroppsliga sätt att berätta.

Och döda människor dansar inte – eller?

Companhia do Chapitô som är baserade strax utanför Lissabon gjorde ett succéartat gästspel med The Tempest på c/o Stockholms stadsteater hösten 2009.

Foto: Filipe Saraiva
Bildtext: Jorge Cruz, Marta Cerqueira och Tiago Viegas i Dead dogs don´t bark från Companhia do Chapitô gästspelar på c/o Stockholms stadsteater 27-28 november.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Portugal, recension, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Portugal, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Teater Vild har fått exklusivt avtal med Lars Norén och spelar den svarta komedin Demoner

22 november, 2010 by Redaktionen


Den fjärde december har Lars Noréns svarta komedi Demoner nypremiär i Stockholm Teater Vild har tecknat ett exklusivt avtal med Norén och spelar pjäsen i samarbete med Teater Pseudo.

Teater Vild berättar i ett pressutskick:

Efter en långvarig korrespondens har dramatikern och författaren Lars Norén gett oss rättigheterna att spela hans pjäs Demoner under december 2010. Demoner sattes upp och blev tv-dramatisering då den skrevs på 80-talet, spelades av en frigrupp 1999 och under december 2010 är det vår tur att presentera en av Lars Noréns just nu mest eftertraktade pjäser.
PREMIÄR 4 DECEMBER
Spelas även 5, 6, 10, 11, 12, 13, 18, 19 och 20 december,

Teater Vild håller till på Västmannagatan 54, nära Odenplan.

DEMONER/HANDLING
Demoner handlar om två par från skilda världar. På ytan. Frank och Katarina är välbeställda, välekiperade och världsvana. Thomas och Jenna lever ett inrutat
småbarnsföräldraliv. Franks mamma har dött och i morgon ska hon jordfästas. När det visar sig att Franks bror och fru inte kommer och hälsar på, som tänkt, bestämmer sig Frank och Katarina för att istället bjuda upp grannarna.Thomas och Jenna tackar gladeligen ja, för att äntligen få en chans att umgås med andra vuxna. En lustiger dans tar sin början. Eller snarare en tragikomisk. Lars Norén väjer aldrig för det mörka och tunga, men han låter oss alltid få skratta befriande åt det. Stor humor i allt det svarta!
“Det här var pjäsen, som jag såg när jag var sjutton år gammal, som fick mig att falla för teater! Visst hade jag sett pjäser förut med skolan och på tv, men ingen
hade berört mig, som den här gjorde. Intelligent, vass, rolig, tragisk,bisarr och djupt allvarlig på en gång. Att nu, dryga tjugo år senare, själv få möjligheten att
sätta upp den, är både ett sant nöje och en stor utmaning !”
Urban Bergsten, regissör.

Mer om Teater Vild och föreställningen på deras ställe på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Norén, Demoner, komedi, scen, Teater Vild

Arkiverad under: Teater Taggad som: Demoner, Komedi, Lars Norén, Scen, Teater Vild

Från premiären på Darwins Kapten på Dramaten med Börje Ahlstedt

5 november, 2010 by Rosemari Södergren


Charles Darwin dröjde flera årtionden innan han publicerade boken ”Om arternas uppkomst*” med sin teori om evolutionen, de tankar som av många stämplades som hädiska. Varför dröjde han så länge? Var det av hänsyn till sin familj och hans fru Emma som var starkt troende?

Darwins Kapten hade premiär på Dramatens lilla scen i Lejonkulan på fredagskvällen 5 november. Den bygger på en nyskriven pjäs av Henning Mankell.

Börje Ahlstedt spelar Darwin och pjäsen börjar då han som gammal man lever ett ganska lugnt liv tillsammans med sin fru då han får ett brev som berättar att kapten FitzRoy tagit livet av sig. När Charles Darwin var ung reste han i fem år med FitzRoys skepp Beagle. Att vara kapten på ett skepp under sådana långresor var psykiskt påfrestande. FitzRoys företrädare på kaptensposten hade tagit livet av sig. För att inte bli sjuk av ensamhet lät FitzRoy Darwin följa med på skeppet som ett sällskap, som någon utanför manskapet att kunna prata och resonera med. Darwin och FitzRoy blev osams efter 14 dagar. Senare i livet när Darwin publicerat sin bok ”Om arternas uppkomst” och presenterat sin teori om evolutionen blev FitzRoy en svuren fiende till Darwins teorier. FitzRoy var en hängiven religiös kristen man och upprördes i sitt inre av Darwins tankar.

Första akten pendlar handlingen mellan den gamla Darwin i sitt hem med sin och den unge Darwin som är på den äventyrliga resan över haven. Det är fantastiskt att se hur Börje Ahlstedt kan växla i kroppsuttryck och tal mellan att vara den gamle mannen och den unge mannen som sprudlar av energi och nyfikenhet.

Henning Mankell skriver i programmet till föreställningen om varför han skrev pjäsen:

Sen såg jag oväntat ett fotografi på en flicka i Afganistan, taget förra året. Hon var tretton år gammal. Hennes namn känner jag inte. Hon hade tillsammans med skolkamrater – alla flickor – blivit utsatta för ett överfall där maskerade fundamentalistiska krigare hade kastat syra i deras ansikten eftersom dom menade att flickor inte hade något i en skola att göra. Kunskapstörstande småflickor kunde man i Guds namn vanställa ansiktena på, kanske förblinda.
Då insåg jag i loppet av några få sekunder hur pjäsen borde skrivas. Ty det som var Darwins stora upptäckt och det som blev den avgörande konflikten när hans evolutionslära presenterades för ungefär 150 år sen, var tvekampen mellan tro och vetande.

I föreställningen ser vi hur en gammal värld kolliderar med en ny värld, hur debatter förs och hur Darwins teori ger inspiration till nya tankar inom politik också. Fast Darwin själv inte ägnar sig åt sitt forskande av varken religiösa skäl eller politiska skäl utan bara för att han är så nyfiken och hela tiden vill veta och få svar på alla frågor.

Det är allvarliga ämnen och ingen lättsam pjäs – men den är tankeväckande och sätter igång många frågor och tankar. Fast jag tycke emellanåt att Mankell varit övertydlig i vissa delar och låter karaktärerna berätta samma sak någon gång för mycket ibland. Men det är en föreställning med flera bottnar. Henning Mankell skriver i programmet att han tillägnar pjäsen de flickor som på olika sätt kämpar för sin rätt till upplysning i världen idag.
Konflikten mellan tro och vetande är dock bara ett av spåren i pjäsen. Minst lika intressant tycker jag relationen mellan Darwin och hans fru är och likaså den ambivalens som finns i Darwins inre, han är varken hundra procent religiös eller ateist. De ber exempelvis bordsbön i hans hem. När han ställs inför faktum att hans teorier får politiska konsekvenser vill han inte ta ansvar för det. Hur mycket ansvar ska en forskare ha för vad hans teorier används till?
Darwin själv vill inte kännas vid något sådant ansvar. Han är bara vetenskapsman, eller rättare sagt: en nyfiken människa som ställer frågor och vill veta mer.
Om det kompromissar han aldrig. Nyfikenheten finns där, alltid, hela tiden och gör att han vaknar när något intressant sägs.

Pjäsen spelas i Lejonkulan. Det som är bra med det är att det är en sådan liten salong att var man än sitter är det nära till skådespelarna. Föreställningen vinner mycket på att den spelas i en intim teater. Fast å andra sidan gör det förstås att det bör bli ett enormt publiktryck och svårt att få biljetter.

I rollerna Börje Ahlstedt, My Holmsten, Johan Holmberg, Pierre Wilkner, Elin Klinga, Erik Magnusson
Regi AnnaLina Hertzberg

Om Darwins Kapten på Dramatens hemsida.

Bilden ovan: Börje Ahlstedt
Foto: Roger Stenberg

Bilderna nedan:
Börje Ahlstedt, Pierre Wilkner och Johan Holmberg

Elin Klinga och Börje Ahlstedt

Börje Ahlstedt och My Holmsten

Relaterat:
Svenska Dagbladet, SVD 2, Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, Börje Ahlstedt, Henning Mankell, FitzRoy, evolution, vetenskap, religion

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Börje Ahlstedt, Darwin, evolution, FitzRoy, Henning Mankell, Religion, vetenskap

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in