• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Debatt: Vill Ronneby kommun ha teater & revykonsten kvar?

21 november, 2022 by Martin Moberg

(Ulf Fembro, som fram tills nu varit konstnärlig ledare på Ronneby Folkteater, är mycket kritisk till Ronneby kommuns agerande gentemot Folkteatern – skärmdump: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Ja, den tillspetsade frågan kan man ställa efter att ha tagit del av nyhetsrapporteringen om Ronneby kommuns agerande gentemot Ronneby Folkteater och då specifikt det kommunala verksamhetsbidrag som Folkteatern får årligen. För se, Folkteatern får inte använda delar av detta årliga anslag från kommunen till att avlöna den personal som behövs för att driva verksamheten och därmed sätta upp t ex nyårsrevyer, sommarteaterföreställningar och erbjuda direktsända operaföreställningar via webben från bl a Kungliga Operan i Stockholm.

Och konsekvenserna av den minst sagt njugga inställningen från den eniga Teknik- Fritid- och Kulturnämnden (TFK), resulterar nu i att fem fast anställda får gå och drygt 30-tal frilansande kulturarbetare, från främst Blekinge län, blir av med delar av sin försörjning. Hur tänker nämndsordföranden Anders Bromée (M), som är ytterst ansvarig för nämnden och beslutet? Vill Ronneby kommun ha kvar en spirande teater- och revykonst i Ronneby eller vill man det inte? Uppenbart är det sistnämnda – trist i sådana fall när Ronneby definitivt kan bättre än så här.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: blepol, debatt, Kulturbloggen, kulturdebatt, Kulturpolitik, Politik, Ronneby, Ronneby folkteater, Ronneby kommun, Scenkonst, Teater, Ulf Fembro

Operarecension: Strandad – ett allkonstverk om sorgens väg

20 november, 2022 by Ulrika Sandhill

Strandad
Musik Karin Rehnqvist
Text Kerstin Perski
Dirigent Cathrine Winnes
Regi Natalie Ringler
Dramaturg Katarina Aronsson
Scenografi Anna Heymowska
Kostym och mask Moa Möller
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Koreografi Roger Lybeck
Premiär på Kungliga Operan 19 november 2022

Kungliga Operan uppför inte bara de gamla klassikerna utan beställer med jämna mellanrum också nyskriven opera – som kanske även de kan bli klassiker en dag. I lördags fick vi höra resultatet av en sådan beställning: uruppförandet av Karin Rehnqvists opera Strandad. Den är en ”rituell opera om sörjandets väg” där vi får följa huvudpersonens, Marias, bearbetning av sitt trauma. Som kanske är känt vid det här laget är det Karin Rehnquists upplevelse på plats av tsunamin i Thailand 2004 som ligger till grund för temat, men för att göra operan mer allmänmänsklig utgår den i stället från en ”urkatastrof”, nämligen vulkanutbrottet i Pompeji, men förlagd i modern tid.

Första akten utspelar sig till största delen på en badstrand, där kören är härligt utspridd som semesterfirande solbadare. Till stranden kommer Maria och stör stämningen med sin virriga och skärrade uppenbarelse. Är hon en uteliggare? En mentalpatient? En flykting? Så småningom förstår man att hon har varit med om en traumatisk händelse. Hon vill inte minnas, men hennes alter ego, ”Den Andra”, en skuggfigur som följer henne som ett ont samvete, tvingar henne att så småningom konfrontera sina minnen. Att hon faktiskt släppte taget om sin lilla dotter. Att hon bad sin man att gå in i elden för att leta efter henne. Varför gjorde hon inget själv? Kan hon någonsin bli förlåten? Hon ville ju bara leva. Vi får följa hennes sorgeprocess som så småningom ändå leder till försoning och möjlighet att gå vidare i livet.

Med undantag från inledningen, som jag tycker sitter lite löst, är första akten en stark upplevelse. Föreställningen är verkligen ett allkonstverk. Scenografin är raffinerad i sin enkelhet, parhästen Kerstin Perskis libretto är träffsäkert och poetiskt, musiken tät, ofta suggestiv och typiskt Rehnqvistsk, med allt från glittrande slagverksskurer, skimrande disharmonier, sordinerade trumpeter till dova toner av bland annat kontrabasklarinett. Körpartierna som är hennes signum är mäktiga. I stället för som i en traditionell opera, är musiken mer sömlös och fungerar som förstärkning av handlingen, eller kanske snarare av tillståndet som huvudpersonen befinner sig i. Jag tänker att Karin Rehnqvist under andra omständigheter kunde ha gjort en utmärkt alternativ karriär i Hollywood som filmmusikkompositör. Sångarna är kompetenta, kören mangnifik. Lena Willemark är perfekt som ”Den Andra”: loj i rörelserna, ständigt rökande, med en skarp blick som skär rakt in i Marias mörka hjärta, samtidigt som hon lyckas utstråla en subtil underton av humor. Sättet hon sjunger på, rakt och rått utan vibrato, är effektivt som kontrast till de skolade rösterna och den kontrollerat framförda musiken.

Den andra akten, som är mer mörk och där själva klimax i sorgearbetet egentligen nås, berör mig dock mindre. Oklart varför. Jag tror att det kan ha att göra med att den – trots att allt är lika kompetent och intressant utfört som i första akten – i längden blir lite statisk. Säga vad man vill om postmodernisterna, men så länge musiken ska komponeras i inom ett självpåtaget regelverk där inget får låta ”insmickrande” eller bli ”effektsökande”, skapas aldrig heller de där riktigt förlösande styckena som ett verk av det här slaget kanske behöver för att träffa själen på riktigt. Men det kanske bara är min själ som är så banal, vad vet jag. Och lägg förresten inte för stor vikt vid det sista jag skrev. Strandad är en mycket uttrycksfull, intressant, djup och vacker opera, som definitivt bör upplevas.

Den kungliga logen var förresten som vanligt tom. Varför? Här uruppförs en opera av en av våra stora svenska samtidskompositörer (en kvinna till på köpet om vi nu ska ha de glasögonen på oss). En unik och viktig händelse i kulturvärlden alltså. Är det någon gång man förväntar sig att kulturens beskyddare borde vara på plats är det väl just vid ett sådant tillfälle. När annars? Kanske ska Kungliga Operan fundera på att sälja ut de attraktiva platserna?

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Min vackra stjärna – Komplex och humoristisk roadmovie

20 november, 2022 by Petter Stjernstedt

Min vackra stjärna

Betyg 4

Svensk biopremiär 9 december

Regissör Hirokazu Kore-eda

Medverkande: Ji-Eun Lee, Lee Joo-young, Bae Doona, Gang Dong-won, Song Kang-ho

Kore-eda är tillbaks! Efter guldpalm-belönade Shoplifter har förväntningarna trissats upp rejält på den upphaussade sydkoreanske filmregissören Hirokazu Kore-eda. Och Min vackra stjärna lever upp till förväntningarna. I alla fall nästan. 

I Baby boxen kan ensamstående mödrar anonymt lämna in sina nyfödda barn utan att behöva registrera eller ta något eget ansvar för barnet. Koreanska ogifta kvinnor diskrimineras ofta på grund av rådande patriarkala normer. Det kan låta sympatiskt att dessa mödrar som inte har råd att försörja sitt barn kan få lämna in sitt barn i ett så kallat ”hål i väggen”. De slipper stigmatiseras och pastorn, som ofta driver verksamheten på andra sidan väggen, kan ta hand om babyn och se till att att hen hittar ett nytt hem. Men enligt FN bryter  Baby boxen mot barnkonventionen då alla barn har rätt att veta vilka deras biologiska föräldrar är och i den mån det går ha möjlighet att få växa upp med dem. Dessutom har pastorn inga krav på sig att dokumentera något rörande barnet. Korea är det land som överlägset adopterat bort flest barn till västvärlden. Det är ett problem då barnen kan sakna både personnummer och ha oklar bakgrund.  

I Min vackra stjärna finner de två vännerna Dong-soo och Sang-hyeon ett övergivet barn utanför en baby box. De bestämmer sig för att sälja hen på svarta marknaden. Kvällen efter ångrar sig mamman men hon hittar inte barnet. De två vännerna får skuldkänslor och förklarar för modern om deras plan att hitta ett bättre hem åt barnet. Hur svårsmält det än låter går hon med på att följa med dem i jakten efter en ny familj. Med tiden utvecklas relationen och en slags ömsesidighet växer successivt fram. Samtidigt är polisen dem hack i häl. 

Min vackra stjärna tematiserar det utbredda fenomenet med att föräldralösa barn säljs på den svarta marknaden. Vi följer fem olika personligheter, två poliser, två säljare och en moder. Alla involveras de på olika vis i barnets liv. 

Omsorgsfullt med stor empati skildrar Kore-eda sina huvudpersoner.  Ingen i Kore-edas universum tillåts vara banal eller platt. Utan alla är komplexa individer vars motivation och bakgrund redovisas. Dong-soo arbetar som volontär i kyrkans lokaler. Han blev själv som barn bortlämnad och rättfärdigar därmed sina handlingar med att han faktiskt ger det här barnet en ny familj, även om han tjänar miljoner på kuppen. Mamman So-Youngs enkla förklaringsmodell stavas bristen på pengar och det fakto att hon vill slippa samhälleliga reprimander av att vara ogift moder. Även poliserna har skrupler och går långt utanför sitt reglementet för att sätta dit barnsmugglarna. 

Inget är enkelspårigt i Kore-edas värld. Och med humorn som hjälp blir det enklare att ta in det oerhörda. Med ett viktigt ämne, hanterat med silkesvantar, ett skådespel av rang och en komplexitet i skeenden och karaktärsbeskrivningar ror Kore-eda i land sitt projekt även denna gång. Och det återkommande temat om alternativa familjer finns där men denna gång är symbiosen mellan So young, Ding-Soo och Sang-hyeon en omöjlighet då det finns förväntningar och barriärer som klass och kön som gör konstellationen omöjlig. Sällan har familjebildning skildrats på så kreativt vis som när Kore-edas står bakom kameran. Han lyckas med det omöjliga att skapa sympati för de långt ifrån felfria karaktärerna. Det är  i de komplexa karaktärsbyggen och i den humoristiska genreöverskridande berättelsen som styrkan ligger hos Min vackra stjärna. För varje barn förtjänar att få känna närhet och någon att hålla i handen, men så gör även de vuxna. 

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kore-eda, Shoplifters

Teaterkritik: Tid för glädje – en överraskande rolig föreställning om livslögner

18 november, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022

En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.

Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.

Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.

Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.

I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.

Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.

På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.

För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.

Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Arne Lygre, Dramaten, Lena Endre, Shanti Roney, Teaterkritik

Här är vinnarna på Stockholms filmfestival 2022

18 november, 2022 by Redaktionen

Foto: Press

Årets stora vinnare på Stockholms filmfestival 2022 är filmen Holy Spider av den svensk, dansk, iranska regissören Ali Abbasi som tar hem Bronshästen för Bästa film och där huvudrollsinnehavaren Mehdi Bajestani utses till Bästa manliga skådespelare för rollen som seriemördaren Saeed Hanaei, inspirerat av den verkliga ”SpiderKiller”. Frances O’Connor tilldelas pris Bästa regi för filmen Emily. Skådespelerskan Annabelle Lengronne utses till Bästa kvinnliga skådespelare för hennes roll i Mor och Son. Festivalens Isländska regissör Guðmundur Arnar Guðmundsson tilldelas pris i kategorin Bästa manus för sin film Beautiful Beings.

Ett pressmeddelande:
Juryns motivering till Bronshästen för bästa film:
– En banbrytande film som skapats med otroligt mod och ett mästerskap som lämnat oss andlösa.Vi blev både förstummade och fyllda med ett begär att skrika inombords på en och samma gång. En spark i ansiktet på ett förtryckande trossystem, en ögonöppnare och en emotionell cinematisk upplevelse som väcker en intern revolution i oss. För dess rörande uppträdanden, rå och kompromisslösa regi, briljanta och gripande manus så vill vi presentera en av de starkaste filmerna vi sett på länge med Bronshästen för bästa film: »Holy Spider« regisserad av Ali Abbasi.

Laura Poitras ALL THE BEAUTY AND THE BLOODSHED tilldelas Bronshästen för Bästa dokumentär.

Övriga priser, Bästa dokumentär, går till den Oscarsbelönade amerikanska regissören Laura Poitras för filmen All the Beauty and the Bloodshed. Bästa foto går till fotografen Andrés Ramírez Pulido för filmen La Jauria. Den internationella filmkritikerjuryn FIPRESCI har valt World War III av Houman Seyyedi till Bästa film.

Skådespelaren Sara Shirpey, senast sedd i SVT-serien En mot en, koras till årets Zalando Rising Star 2022. Regissören SaraKlara Hellström blir årets vinnare i talangtävlingen 1KM FILM och ett hedersomnämnande tilldelas regissören André Vaara.

Vinnarna på Stockholms internationella filmfestival 2022:

STOCKHOLM XXXIII COMPETITION
Bästa film: Holy Spider av Ali Abbasi
Bästa regi: Emily av Frances O’Connor
Bästa debut: Autobiografy av Makbul Mubarak
Bästa manus: Beautiful Beings av Guðmundur Arnar Guðmundsson
Bästa kvinnliga skådespelare: Mor och Son går till skådespelaren Annabelle Lengronne
Bästa manliga skådespelare: Holy Spider går till skådespelaren Mehdi Bajestani
Bästa foto: går till fotografen Balthazar Lab för La Jauria
Hedersomnämnande: Pilar Palomero för La Maternal

STOCKHOLM XXXIII DOCUMENTARY COMPETITION
Bästa dokumentär: All the Beauty and the Bloodshed av Laura Poitras

STOCKHOLM XXXIII SHORT FILM COMPETITION
Bästa kortfilm: File av Sonia K. Hadad

Det internationella filmkritikerpriset FIPRESCI
Bästa film: World War III av Houman Seyyedi

Zalando Rising Star Award 2022
Skådespelaren Sara Shirpey

1KM FILM
1KM FILM-stipendiat: SaraKlara Hellström
1KM FILM hedersomnämnande: André Vaara

NIKON SHORT FILM COMPETITION (60sek)
Trust av Mira Hilfon Liungman

Works in Progress
Pride is not available in your region – regi av Maksym Nachonechnyi

Wildcard
Simone Norberg för sin film Till Lydia
Tess Quatri för sin film Like There Is No Tomorrow
Vangelis Kollias för sin film How to Say Goodbye

Tidigare har priser delats ut så som Stockholm Visionary Award till stjärnregissören Sir Sam Mendes, Stockholm Achievement Award till FaresFares, Stockholm Lifetime Achievment Award till Sir Anthony Hopkins, Nikon Short Film Award till Mira Hilfon Liungman från Malmö och Stockholm Film Marathon gick till lärarstudenten Ida Kroner från Högdalen och filmälskaren Matilda Kanlén från Lindesberg. Sammanlagt delas 21 priser ut under Stockholms internationella filmfestival 2022.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmpriser, Holy Spider, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Sida 368
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in