• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

9 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Fly Me to th Moon, Månlandningen, Richard Nixon, Rilmrecension, Scarlett Johansson

Recension av tv-serie: Tom Clancy’s Jack Ryan 4 – spännande med nutidsanknytning

8 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Tom Clancy’s Jack Ryan 4
Betyg 4
Premiär 30 juni 2023
Finns bland annat på Amazon Prime

En spännande tv-serie som det inte går att slita sig ifrån. Jag vill hela tiden se ett avsnitt till. I centrum står Jack Ryan som räddat världen från stora hot i de tidigare tre säsongerna. Nu har han fått i uppgift att städa upp i CIA, att få bort projekt där CIA utför avskyvärda eller kriminella handlingar.

Om moral och vad som är rätt och fel och
Om konflikter världen över om underrättelsetjänster och

Tom Clancy’s Jack Ryan består av fyra säsonger där den första säsongen kom 2018 och den fjärde och sista kom 2023. Huvudpersonen Jack Ryan är visserligen tidigare soldat men har ett skrivbordsjobb som analytiker på CIA. Hans jobb är att granska ekonomiska överföringar i vissa länder. I första säsongen upptäcker Jack Ryan överföringar som han är säker på betyder att en ny, farlig terroristorganisation vuxit fram. Ingen av de högre uppsatta CIA-cheferna tror på hans tolkning. De flesta ser på Jack Ryan som en skrivbordsnisse som inte förstår ett dugg hur det går till att jobba för CIA ute på fältet. Givetvis hamnar han snabbt ute på fältet, i hetluften och han utvecklas mer och mer för varje säsong och får mer förtroende uppifrån och i den fjärde säsongen har han fått presidentens uppdrag att granska självaste CIA så att den organisationen inte längre ska kunna bli misstänkt för fulspel.

John Krasinski är mycket bra i rollen som Jack Ryan. I den första säsongen utstrålar han försiktighet men är ändå stark i sin tro på sig själv och vad han menar sig ha upptäckt. Ju mer han är ute på fältet desto mer får han utseendet och utstrålningen av en fysiskt vältränad agent. John Krasinski är en erfaren skådespelare med vana både av komedi och thriller och har tidigare medverkat i och dessutom regisserat A Quiet Place och A Quiet Place 2. I The Office har han varit med i 188 avsnitt i rollen som Jim Halpert.

I tv-serien Tom Clancy’s Jack Ryan har hjälten Jack som i många lyckade hjälteserier också några vänner som är intressanta karaktärer, James Greer (spelas av Wendell Pierce) och Mike November (spelas av Michael Kelly). Greer är den erfaren agenten som varit ute mycket på fältet, men storväxt och rätt överviktig medan Mike November är en kostymherre från ambassadjobb som tröttnar på att jobba på kontor. Mike November är mager som en maratonlöpare. Tillsammans bildar Jack, James och Mike en strålande trio. I tredje och fjärde säsongen dyker också en kvinna upp i kärntruppen, CIA-chefen Elizabeth Wright (spelas av Betty Gabriel). I fjärde säsong tillkommer Domingo Chavez (spelas av Michael Peña) som är ett charmigt tillskott och om det skulle bli en femte säsong hoppas jag att han är med. Fast jag tror inte det blir någon femte säsong, de fyra säsongerna bildar en bra helhet.

Det är bra att det blev en tv-serie och inte en filmserie eftersom det finns mer tid att fördjupa skildringen av karaktärea i en tv-serie med flera avsnitt. Det är inte hjältarnas förflutna och privatliv vi får en inblick i utan också i terroristernas och de kriminella karaktärernas liv får vi en insyn i och kan förstå vad som driver dem.

Inspelningen är påkostad. Handlingen utspelar runt om i världen på olika platser i bland annat Jemen, Burma/Myanmar, Kroatien, Mexico, Kalifornien, Washington, Ryssland, Tjeckien och i Thailand. I en filmad intervju berättar seriens producenter att allt är inspelat på den plats och det land som anges i handlingen. Är det Kroatien så är det inspelat där och är det i Burma/Myanmar så är det inspelat där.

Serien bygger på Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Tom Clancy, född 1847 i Baltimore avled 2013, vilket innebär att han inte fått se resultatet av inspelningen av tv-serien. Jag tycker de många manusförfattare som deltagit har förvaltat hans verk och karaktärer på ett bra sätt.

Fakta om Tom Clancy från Wikipedia:
Thomas Leo ”Tom” Clancy, Jr., född 12 april 1947 i Baltimore, Maryland, död 1 oktober 2013 i Baltimore, Maryland, var en amerikansk författare. Hans huvudsakliga produktion består av politiska och militära thrillers. Böckerna har tryckts i över 100 miljoner exemplar och 17 titlar har legat som nummer ett på New York Times bestsellerlista. Hans första bok var Jakten på Röd Oktober, som blev en överraskande bästsäljare, snabbt följd av flera.

Clancy ligger även bakom ett tiotal fackböcker rörande olika sidor av den amerikanska militären och dess utrustning, taktik och ledarskap. Även hans skönlitterära böcker är kända för sin realism och detaljrikedom, och han räknas som en av föregångarna inom genren teknologisk thriller.

Tom Clancy följer med sin tid och skildrar övergången från kalla krigets konflikt mellan supermakterna till det mer splittrade politiska läget i det tidiga 2000-talet, där kampen mot terrorism och narkotika får en alltmer framträdande roll.

Hans mest välkända figur är Jack Ryan, en marinkårssoldat som första gången dyker upp i Clancys första roman Jakten på Röd Oktober och som sedan avancerar inom CIA och den amerikanska politiken tills han i boken Presidentens order blir USA:s president.

TV-serien följer böckerna, till stor del, men inte helt. Det är en del andra vändningar i serien. Visst är det en del skjutande i tv-serien och jag brukar inte vara förtjust i underhållningsvåld, men jag uppfattar det skjutande som förekommer ändå är begripligt. Serien är spännande och ger en hel del att fundera kring vad som är rätt och fel och har intressant nutidsanknytning. För den som har Amazon Prime och vill ha en serie med fyra säsonger för att titta på under sommaren är detta ett bra val.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Amazon Prime, CIA, Jack Ryan, Tom Clancy, TV-serie

Filmrecension: Kinds of Kindness – genialisk berättarteknik

6 juli, 2024 by Elis Holmström

Kinds of Kindness
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som två av de absoluta bästa filmupplevelserna de senaste åren, fanns det en viss skepsis från undertecknad att göra ett så tidigt återbesök på biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att nästan ett halvt år passerat. Därför tycktes ytterligare ett projekt så pass nära inpå närmast förhastat – nästintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, för även om Kinds Of Kindness inte når upp till samma stratosfär som Lanthimos tidigare projekt så är det fortfarande ett stycke imponerade film.

Ett antal regissörer som gärna skrivs in i historieböcker och facklitteratur har nära till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats där det fullkomligt absurda, vulgära och ytterst tveksamma möts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss mån Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i mångt och mycket ses som en tangent för detta diaboliska vansinne. Alltifrån det bisarra bildspråket till det än mer ohämmade innehållet önskar skapa en surrealism och drömvärld som hanterar dramatik med stort allvar men också innehåller kolsvart ironi och humor.

Där föregående två projekt känts som syskon med ytterst säreget utseende och minst lika distinkt berättande, påminner Kinds Of Kindness snarare om de tillfällen då mästerregissörer önskar att skapa en sorts filmisk essä där inspirationskällorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos är förvisso ingen främling till – aningen, mer naturtrogna och dämpade projekt vad gäller det utseende- och innehållsmässiga, men aldrig tidigare har vördnaden för David Lynch och Stanley Kubrik varit såhär pass påtaglig. I mångt och mycket känns hela filmen som en sorts spirituell uppföljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan spänning, hårda livsöden och rena skräckmoment.

Kinds Of Kindness bär på ett ohyggligt obehag, det sätt Lanthimos bygger spänning och låter vardagliga miljöer kännas som skräckkabinett är som hämtat ur The Shining. Det finns ett långsamt krypande och fantastiskt påträngande sätt som filmen avancerar. Att låta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk miljö bidrar till denna effektiva känsla av olust, detta då Lanthimos fortfarande har nära till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.

Filmens inledning som påminner om en snillrik thriller, är så pass intensiv och fascinerande att det ännu en gång verkar som om att vi har något extraordinärt att vänta. Men hur skickligt det än må vara då det kommer till utförandet så finns det ett överhängande problem som inte går att undgå. I ett försök att tänja på de strukturella gränserna och maximera sina skådespelare till fullo väljer Lanthimos denna gång att inte bara göra en – utan tre filmer i en. Vad vi får är tre separata berättelser med övergripande tematik, med olika karaktärer som spelas av samma aktörer. Det hela är ytterst vågat men långtifrån lika lyckat som man kunde hoppats. Där den första episoden är snillrik börjar filmen att tappa orken då den träder in i sin mellanakt och tvingas att nollställa precis allt. Förutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom fönstret blir det tydligt att Lanthimos och hans författarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt för mycket. Förvisso får vi tre episoder som alla berättar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karaktärer och övergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.

Jesse Plemons som gått från klarhet till klarhet är fullkomligt lysande i filmens första del men trampar mest vatten i de andra två. Sedan har vi Emma Stone, en skådespelare som endast kan jämföras med sig själv och som skulle kunna få en text av Horace Engdahl att framstå dräglig. Efter att ha knäckt ryggraden på alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things är förväntningarna enorma, men det material Stone får att jobba med här är på sin höjd dugligt. Det känns som ett slöseri med resurser att nyttja en skådespelare av denna magnitud till karaktärer som mestadels är platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter från Poor Things.

Filmens ohyggliga speltid på nästan tre timmar gör det inte heller mycket lättare då de sista två segmenten känns utdragna och långt ifrån så tighta som de skulle behöva vara. Men även en Yorgos Lanthimos-film med stora brister är en upplevelse av oerhört hög klass. Det går inte att undkomma det faktum att vi har att göra med en regissör som besitter en berättarteknik som endast kan stämplas som genialisk, då kan man ha överseende med en och annan skönhetsfläck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Inspektören – nyskriven och modern fars i sin rätta Brunnsmiljö, Ronneby 2024

6 juli, 2024 by Martin Moberg

(Ronneby folkteaters sommarteater 2024 ”Inspektören” Foto: Ronneby folkteater

Betyg: 4

Regi: Johan Ringström

Manus och producent: Pontus Larsson

Medverkande: Emma Lundin, Daniel Gustavsson, Lotta Jansson, Pontus Larsson, Mia Österhof, Magnus Hjelm, Anette Gustavsson, Malin Holm, Johannes Persson, August Hylse, Christoffer Österhof och pomchi-hunden Egon.

Arrangör: Ronneby folkteater i samarbete med ABF Blekinge m fl

Premiär: Lördag 6 juli kl 19.00, Kvitterplatsen, Ronneby Brunn

Efter drygt åtta års väntan är det idag framåt tidiga kvällen dags att bege sig till Kvitterplatsen, Ronneby Brunn. Det blir en stärkande promenad genom den pittoreska Brunnsparksmiljön för att till sist ta sig upp för den korta branta backen, väl där möts man av den tilltalande scenografin på Kvitterplatsens scen som är platsen för årets sommarteater i Ronneby ”Inspektören”, som sätts upp av Ronneby folkteater. Den här gången är det en helt nyskriven fars signerad Pontus Larsson, som under 2,5 timme inklusive paus fått fram en handling som kommer att underhålla publiken, som sitter nära scen och utomhus alltsammans i en inspirerande och intagande miljö. Det är en vid första anblicken en klassisk fars man bjuds på med allt vad det innebär med panik, stress och förvecklingar men det blir också en del kärlek bland tjänstefolket på det anrika Brunnshotellet.

Det går vid åtta tillfällen i juli och augusti följa den fiktiva men ack så verkligt nervösa brunnshotelldirektören, Harald Bielke (Magnus Hjelm), som omkring 1920-talets mitt denna dag kommer att få besök av en ny hotellinspektör från föreningen Svenska Hotell. Hua, hur ska det gå? För vem av gästern kan det vara? För inspektionen sker inkognito. Kommer ens hotellet att få godkänt? Och hur mycket folk får det egentligen plats i Direktörsvillan? Men se svaren på frågorna, de håller jag på men helt klart är detta en nyskriven fars som lyckas få en att hänga med i svängarna för i en bra fars där öppnas och stängs dörrarna likt på en saloon.

Manusförfattaren och tillika skådespelaren Pontus Larsson har således lyckats med att få ihop det utan att tappa den klassiska förväxlingshumorn där man får följa någon som har panik och inte vet vem som är vem. Larssons manus, som tog ungefär åtta år att få färdigt, har klarat av att hantera skillnaderna i t ex tidsandan och synen på könsroller, som tacksamt nog inte är likadan som 1920-talet som hade ett lite förlegat synsätt på hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra. Till det att få munnen att skratta och le ofta i publikraderna utomhus under två akter samtidigt som vi just nu dras med ett minst sagt lynnigt väder med regn och sol om vartannat ger ett plus i kanten på slutomdömet som blir det näst högsta på skalan 1 – 5.

Ett litet oväntat och gulligt inslag utgörs av den lilla pomchi-hunden Egon, som är med på scen i årets sommarteater. Egon gör det med den äran och på det rätta stället i föreställningen. Han styr upp handlingen genom att helt enkelt försvinna ut i den gröna Brunnsskogen och hotelldirektören, ja han behöver hitta honom för att gästerna ska ju må bra. Tala om att vara före sin tid, då vi idag vet om genom forskning och beprövad erfarenhet att den nära samvaron med bl a mindre husdjur påtagligt befrämjar folkhälsan. Skådespelarinsatserna håller bra nivå, en blandning av glada amatörer och proffs. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja åtta år tills nästa sommarteater sätts upp i den idylliska och centrum nära Brunnsskogen i Ronneby. Föreställningen sätts utöver ikväll upp sju gånger till i sommar, rekommenderas varmt att du går och se den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, fars, Inspektören, Komedi, Ronneby, Ronneby folkteater, Sommarteater, Teaterkritik, Teaterrecension

Göran Hugo Olssons nya dokumentär Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 får premiär i höst

2 juli, 2024 by Redaktionen

Göran Hugo Olssons nya dokumentär Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 får premiär 4 oktober 2024, berättar ett pressmeddelande:

Det finns inget ämne som ger så många träffar i SVT:s arkiv som Israel/Palestina. Inget annat enskilt ämne har svensk tv lagt så mycket resurser på. Regissören Göran Hugo Olsson har i arbetet med sin nya dokumentär fått en unik tillgång till en skatt. Filmen Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 har svensk premiär ett år efter Hamas-attacken och krigsutbrottet.

Genom att blicka tillbaka i historien försöker filmen förstå en av vår tids värsta konflikter. Under åren 1958-1989 rådde public service-monopol i Sverige och SVT:s rapportering från Israel och Palestina var unik. Deras reportrar var ständigt på plats i det krigsdrabbade området och dokumenterade allt från vardagsberättelser till internationella storkriser. Detta omfattande material ligger till grund för arkivmästaren Göran Hugo Olssons (Black Power Mixtape 1967-1975, Om våld/Concerning Violence) senaste film där bilder av den israeliska statens uppkomst varvas med Palestinas frihetskamp. Reportage med Yasser

Förbereder för skolan efter utegångsförbud, Gaza 1984, Foto: PeÅ Holmquist Film

Arafat och intervjuer med Israels utrikesminister Abba Eban under ett Sverigebesök är delar av ett exklusivt material som inte visats sedan det sändes. Tillsammans berättar de om vår tids kanske sårigaste konflikt och ger oss verktyg att förstå historien som så starkt påverkat vår samtid. Drabbande och hjärtskärande aktuell.

– Jag älskar tv. Hela mitt liv har jag velat jobba på public service, en distributör av bilder i allmännyttans tjänst. Men tyvärr har jag fått höra att det är omöjligt. Det är en sorg och saknad som jag bär. Men jag har fått göra filmer i stället, och det är också bra och fint. Och det här materialet i Israel Palestina är kanske det finaste som SVT gjort, säger Göran Hugo Olsson.

Filmen börjar i svenska televisionens barndom 1958. Sveriges Television följer med när statsminister Tage Erlander och Olof Palme åker på stort statsbesök till Israel 1963. Det skapas starka band mellan Sverige och Israel. Tage Erlander bjuder på sig själv och badar i Röda havet. Snart bjuder Sverige tillbaka med stora banketter i Stockholm stadshus och besök på kungens sommarresidens. Även barnprogrammen knöt band mellan de två länderna. Från och med nu kommer tiotusentals svenska ungdomar att åka till Israel för att arbeta som volontärer på kibbutz. Men det är också nu i debattprogrammet Duellen som man för första gången i svensk television diskuterar de hundratusentals palestinier som blivit flyktingar sedan staten Israels
tillblivelse.

– Folk frågar om projektet eller jag har förändrats efter den 7 oktober. Men det har det
inte alls gjort. Jag tycker lika illa om både Hamas och Netanyahu idag som för ett år
sedan, säger Göran Hugo Olsson.

Filmen är en samproduktion mellan Story, SVT och Film i Väst, Tekele och Ström Pictures och distribueras av Folkets Bio.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Dokumentär, Folket Bio, Israel-Palestina, Sven Hugo Olsson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in