Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scarlett Johansson

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

by

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Filmrecension: Ghost in the Shell – snygg, spännande, fascinerande och ställer viktiga existentiella frågor

by

Ghost in the Shell
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 mars 2017

”Ghost in the Shell” som långfilm med Scarlett Johansson i huvudrollen som robot-människan Major är spännande, välgjord med fantastiska bilder och med djup i berättelsen. Jag tror att både den som är ett stort fan av denna japanska berättelse kommer att gå ut nöjd från biosalongen och den som för första gången gör bekantskap med denna fascinerande, tankeväckande fantasy.

”Ghost in the Shell” är en av de mest kultförklarade japanska manga-serierna (tecknade serier i japansk stil) – och serien har också gjorts till en tv-serie, en anime. Många svenska ungdomar var och är väl fortfarande oerhört intresserade av denna kulturform. Japansk manga och anime skiljer sig på många sätt från de betydligt mer barnvänliga Disneyserierna. Som mangaserie av Masamune Shirow släpptes ”Ghost in the Shell” första gången 1989. Som nimerad science fiction-film kom den i en japansk version 1995. Mamoru Oshii var regissör. Berättelsen har förstås också hamnat i spelversioner.

För många manga- och animefans är det förmodligen med blandade känslor de ser fram emot en amerikansk version. När Hollywood tar tag i traditionella japanska berättelser blir det inte alltid så lyckad. De existentiella dimensionerna i dramat försvinner ofta och ersätts av ett mer ytligt och förutsägbart amerikanskt berättande. Jag har själv bara läst några avsnitt av mangaserien och sett några avsnitt av den som anime, så jag kan avgjort inte räknas till den stora skaran av hängivna fans. Jag fastnade helt för filmen. Den är snygg, mörk, skrämmande, spännande och tar upp flera viktiga existentiella frågor.

Handlingen kretsar kring Major, som är en hjärna från en människa som transplanterats in i en robotkropp. Denna kropp är som ett vapen och kan både kampsporter och kan göra sig osynlig och kan se genom väggar och höra och kommunicera med varelser på avstånd. Major ingår i en avancerad militär styrka och är specialtränad för att kriga mot terrorister.

Miljön det utspelas i är i en framtid där människan kan byta ut alla sina organ och också få organen mer utvecklade. Den som förlorar sina ögon kan få nya med röntgenblick, exempelvis. Vad är en robot och vad är en människa? I berättelsen förutsätts att det är i hjärnan människans själ och ande finns, det som ger människan självständigt tänkande och gör henne unik. Det är något som inte är vetenskapligt fastslaget. Räcker det att transplantera hjärnan för att få med människans själ och ande? Det är frågor som filmen ställer och låter oss fundera vidare kring. Major störs av minnen som dyker upp, som hennes utvecklare förklarar är störningar som måste tas bort. Men vad är detta? Vad är minnen och vad definierar oss som människor?

Filmen ställer också frågor om vad ett liv är och kan vi sägas ha flera liv om hjärnan med själ och ande kan planteras in i nya kroppar om och om igen? Det är många intressanta frågor filmen sätter igång.

Japan är ett samhälle som börjar få problem med ålderstrappan. Det finns inte tillräckligt många unga människor för att kunna ta hand om alla äldre. Det är nog ett skäl till att Japan ligger så långt framme inom utveckling av robot-teknik där robotar ska kunna hjälpa äldre människor med städning och andra uppgifter. Det är intressant att det just inom japansk kultur finns så många olika manga- och animeserier som skildrar robotar och människor och deras förhållanden.

Filmen har redan före premiären fått en del kritik för att huvudrollen som människo-roboten, cyborgen, Major spelas av en västerländsk skådespelare, Scarlett Johansson. Kritiken har kretsat kring att amerikansk och västerländsk film har en tendens att låta vita skådespelare göra roller som i originalberättelsen är färgade karaktärer. DN berättar om kritiken:
Rollbesättningen har fått kritik eftersom Scarlett Johansson är ännu en i raden av vita skådespelare som spelar ickevita karaktärer, och eftersom det finns en särskild historia av att vita skådespelare parodierar asiater på film.

DN citerar IGN som talat med regissören till originalfilmen från 1995, Mamoru Oshii, som inte ser några problem med skådespelerskan i rollen som den japanska cyborgmajoren Motoko Kusanagi.
– Vad skulle kunna vara problemet? Majoren är en cyborg och hennes fysiska form är helt och hållet påtagen. Namnet Motoko Kusanagi och hennes nuvarande kropp är varken hennes ursprungliga namn eller kropp, så det finns inget som pekar på att en asiatisk skådespelerska måste porträttera henne, säger Mamoru Oshii i en intervju med IGN.

Jag vill inte förminska problemet med whitewashing, men i den här filmen tycker jag inte heller att kritiken är helt relevant. Även om originalberättelsen utspelar sig i ett slags framtida Japan är handlingen universell och handlar om för hela mänskligheten viktiga frågor.

Se Scarlett Johansson som robot/människa i Ghost in the Shell

by

Scarlett Johansson plays The Major in Ghost in the Shell from Paramount Pictures and DreamWorks Pictures in theaters March 31, 2017.
Scarlett Johansson plays The Major in Ghost in the Shell from Paramount Pictures and DreamWorks Pictures in theaters March 31, 2017.

Nu har de första trailarna filmatiseringen av Manga-succén, GHOST IN THE SHELL släppts. Detta firades med ett stort event i Tokyo, där filmen utspelas och huvudrollsinnehavarna Scarlett Johansson och Takeshi Kitano samt regissören Rupers Sanders var på plats och mötte fans från hela världen. De fick även närvara på en utställning av filmens spektakulära kostymer och rekvisita.

I GHOST IN THE SHELL får vi möta Major (Scarlett Johansson), en elitsoldat till hälften människa, till hälften robot. Major leder specialstyrkan Section 9, var uppdrag är att sätta stopp för de allra farligaste brottslingarna och extremisterna. Förutom Scarlett Johansson och Kitano, medverkar även Michael Pitt, Juliette Binoche, Michael Wincott m.fl.

Första bilden på Scarlett Johansson i mangaklassikern ”Ghost in the Shell”

by

Scarlett Johansson plays the Major in Ghost in the Shell from Paramount Pictures and DreamWorks Pictures in theaters March 31, 2017.
Scarlett Johansson plays the Major in Ghost in the Shell from Paramount Pictures and DreamWorks Pictures in theaters March 31, 2017.

Manga-klassikern ”Ghost in the Shell” håller på att bli film med Scarlett Johansson ihuvudrollen som cyborg-polis. Filmer regisseras av Rupert Sanders och har biopremiär i mars 2017.

Filmrecension: Lucy

by

lucy

Lucy
Betyg: 1
Biopremiär: 22 augusti 2014

Vad som börjar som ett någorlunda intressant actiondrama, med poetiska bilder av djur och natur inblandade lite till och från under ett tal av Morgan Freeman, smälter snart samman till en radioaktiv smörja av löjliga händelseförlopp och patetiska logiker. Inte för att en film nödvändigtvis behöver erbjuda diskbänksrealism eller dokumentära skildringar för att hålla formmässigt och dessutom bibehålla en logisk röd tråd — se bara Terry Gilliams mästerverk Brazil från 1985 som levererar en alternativ sci-fi-värld med bitter eftersmak av George Orwell, som trots sin absurda samtidsskildring ändå innehar en röd tråd som håller samman visionen och berättandet och därför fungerar och klarar sig från att drunkna i tidens flod — men Lucy (både filmen och karaktären, spelad av Scarlett Johansson) saknar fullständigt de elementen. Den utspelar sig i nutiden, men känns inte som någonting som någonsin skulle ta plats i någon slags verklighet. Även om upptakten till handlingsutvecklingen, där Lucy av misstag överdoserar en ny syntetisk drog och därmed blir jättesmart, påminner om en medelmåttig superhjältefilm så gäller samma sak där: Spindelmannen, som exempel, innehar en logik som läsaren — och tittaren — kan köpa och gå med på, varvid serietidningarna och filmerna (även om de senare avvikit något) håller som underhållning och en accepterad alternativ verklighet.

Inte nog med att intrigen är urfånig, hela bildspråket och gestaltningen är det också. Vilket i sin tur förtar känslan av power och lämnar tittaren med såriga ögon som frätt av irritationens tårar. Hela manuset är så platt och urbota korkat att jag har svårt att förstå att Luc Besson — som gav oss klassiker som Leon och Det femte elementet — har skrivit och regisserat denna smörja. Å andra sidan står han bakom smörjan till Taken-trilogin (ja, det är en tredje film på gång 2015) och står i startgroparna för både Transporter 5 och 6. Det står klart och tydligt att Luc har tappat gnistan både gällande att skriva manus och att förverkliga dem till filmer, och nu satsar på säkra kort och häftiga specialeffekter. Ytterligare ett problem för Lucy är väl just att de i hennes fall inte är så coola som regissören själv verkar vilja tro.

Det faktum att Scarlett Johansson ens tackade ja till denna roll, speciellt som hon sagt att hon bara vill göra starka och intressanta karaktärer i flertalet intervjuer, är för mig ett mysterium. Hon går från en svag ”vanlig person” till övermänniska utan att egentligen bli varken starkare eller smartare — bara flummigare. Vilket gäller för hela handlingen faktiskt. Mot slutet hänger flera frågor obesvarade i luften. En av dem är ”varför gjordes den ens?”.