Ghost in the Shell
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 mars 2017
”Ghost in the Shell” som långfilm med Scarlett Johansson i huvudrollen som robot-människan Major är spännande, välgjord med fantastiska bilder och med djup i berättelsen. Jag tror att både den som är ett stort fan av denna japanska berättelse kommer att gå ut nöjd från biosalongen och den som för första gången gör bekantskap med denna fascinerande, tankeväckande fantasy.
”Ghost in the Shell” är en av de mest kultförklarade japanska manga-serierna (tecknade serier i japansk stil) – och serien har också gjorts till en tv-serie, en anime. Många svenska ungdomar var och är väl fortfarande oerhört intresserade av denna kulturform. Japansk manga och anime skiljer sig på många sätt från de betydligt mer barnvänliga Disneyserierna. Som mangaserie av Masamune Shirow släpptes ”Ghost in the Shell” första gången 1989. Som nimerad science fiction-film kom den i en japansk version 1995. Mamoru Oshii var regissör. Berättelsen har förstås också hamnat i spelversioner.
För många manga- och animefans är det förmodligen med blandade känslor de ser fram emot en amerikansk version. När Hollywood tar tag i traditionella japanska berättelser blir det inte alltid så lyckad. De existentiella dimensionerna i dramat försvinner ofta och ersätts av ett mer ytligt och förutsägbart amerikanskt berättande. Jag har själv bara läst några avsnitt av mangaserien och sett några avsnitt av den som anime, så jag kan avgjort inte räknas till den stora skaran av hängivna fans. Jag fastnade helt för filmen. Den är snygg, mörk, skrämmande, spännande och tar upp flera viktiga existentiella frågor.
Handlingen kretsar kring Major, som är en hjärna från en människa som transplanterats in i en robotkropp. Denna kropp är som ett vapen och kan både kampsporter och kan göra sig osynlig och kan se genom väggar och höra och kommunicera med varelser på avstånd. Major ingår i en avancerad militär styrka och är specialtränad för att kriga mot terrorister.
Miljön det utspelas i är i en framtid där människan kan byta ut alla sina organ och också få organen mer utvecklade. Den som förlorar sina ögon kan få nya med röntgenblick, exempelvis. Vad är en robot och vad är en människa? I berättelsen förutsätts att det är i hjärnan människans själ och ande finns, det som ger människan självständigt tänkande och gör henne unik. Det är något som inte är vetenskapligt fastslaget. Räcker det att transplantera hjärnan för att få med människans själ och ande? Det är frågor som filmen ställer och låter oss fundera vidare kring. Major störs av minnen som dyker upp, som hennes utvecklare förklarar är störningar som måste tas bort. Men vad är detta? Vad är minnen och vad definierar oss som människor?
Filmen ställer också frågor om vad ett liv är och kan vi sägas ha flera liv om hjärnan med själ och ande kan planteras in i nya kroppar om och om igen? Det är många intressanta frågor filmen sätter igång.
Japan är ett samhälle som börjar få problem med ålderstrappan. Det finns inte tillräckligt många unga människor för att kunna ta hand om alla äldre. Det är nog ett skäl till att Japan ligger så långt framme inom utveckling av robot-teknik där robotar ska kunna hjälpa äldre människor med städning och andra uppgifter. Det är intressant att det just inom japansk kultur finns så många olika manga- och animeserier som skildrar robotar och människor och deras förhållanden.
Filmen har redan före premiären fått en del kritik för att huvudrollen som människo-roboten, cyborgen, Major spelas av en västerländsk skådespelare, Scarlett Johansson. Kritiken har kretsat kring att amerikansk och västerländsk film har en tendens att låta vita skådespelare göra roller som i originalberättelsen är färgade karaktärer. DN berättar om kritiken:
Rollbesättningen har fått kritik eftersom Scarlett Johansson är ännu en i raden av vita skådespelare som spelar ickevita karaktärer, och eftersom det finns en särskild historia av att vita skådespelare parodierar asiater på film.
DN citerar IGN som talat med regissören till originalfilmen från 1995, Mamoru Oshii, som inte ser några problem med skådespelerskan i rollen som den japanska cyborgmajoren Motoko Kusanagi.
– Vad skulle kunna vara problemet? Majoren är en cyborg och hennes fysiska form är helt och hållet påtagen. Namnet Motoko Kusanagi och hennes nuvarande kropp är varken hennes ursprungliga namn eller kropp, så det finns inget som pekar på att en asiatisk skådespelerska måste porträttera henne, säger Mamoru Oshii i en intervju med IGN.
Jag vill inte förminska problemet med whitewashing, men i den här filmen tycker jag inte heller att kritiken är helt relevant. Även om originalberättelsen utspelar sig i ett slags framtida Japan är handlingen universell och handlar om för hela mänskligheten viktiga frågor.
