Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia
Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.
Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.
Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.
Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.
Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.
Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.
Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.
Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.
Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.