• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

11 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Daniel Craig, Filmkritik, Filmrecension, Luca Guadagnino, Queer

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

11 mars, 2025 by Ulf Olsson

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bonhoeffer, Filmkritik, Filmrecension, Nazism, Politik, Religion

Provocerande haveri – Europa efter regnet på Folkteatern

11 mars, 2025 by Mats Hallberg

föreställningsbilder Björn Hellström

Av KONSTAB

Manus och regi: Filip Aladdin, Anton Hellström och Ossian Melin

Scenografi, kostym, ljus, sensualism: KONSTAB Helheltslösningar inom kultursektorn

Scenografi: Jenny Palén

Ljud och musik: Arom McFaul

Maskkonsulter/ Perukmakare: Ellen Holmström, Suz Åberg

Medverkande: Asta Kamma August, Adam Axelsson, Anton Hellström, Sanna Hultman, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin

Urpremiär: 1/3 2025 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 5/4 – Med stöd av Stenastiftelsen

Medlemmarna i KONSTAB presenteras i de hophäftade blad som utgör pressmaterial. Håller det dock för sannolikt att somligt i respektive cv bör tas med ett par nypor salt, skulle kunna vara en alternativ rekonstruktion av fakta. Underrubriken på deras nya megalomaniska projekt lyder ”introvert flummeri utan förankring i samhället”, vilket stämmer in på första akten. Minns att tvillingtornen är en av referenserna i andra halvan. Titeln Europa efter regnet ska vara hämtad från och inspirerad av en målning av pionjären Max Ernst, ett surrealistiskt landskap av en dystopisk kontinent efter andra världskriget förödelse. Projektet ska enligt uppgift bli en trestegsraket. Scenkonstverket kommer omvandlas till en långfilm. vilket vi såg prov på (work in progress?) på gigantisk duk. Nervig förfilm i oländig terräng med en fältmässigt utrustad, jagande Asta Kamma August i huvudrollen. Vilken överraskning att på teatern se trailers och därpå dramatisk film som inledning på detta spektakel.

Vill nämna att en positiv föraning fanns etablerad. 2021 satte de på Stadsteatern upp en lika galen som fräck happening mycket löst baserad på Shakespeares Stormen, vars hejdlösa drift med diverse tidsfenomen och kändisar i en video-parad jag till övervägande del omfamnade. Den gången accepterades hämningslösa estetiken hos KONSTAB, gör icke så denna gång. Bergmans Såsom i en spegel togs som förevändning i ett annat projekt jag aldrig såg. Att döma av recension i AB blev upptågen den gången tämligen intetsägande. Vidare har filmen Vernissage hos Gud gjorts.

Normalt sett avstår jag från att ödsla tid på att recensera verk lika tomma som en uppsvälld sufflé. Vill nu göra ett undantag och försöka motivera min likgiltighet, varför jag landar i ett nästan entydigt avfärdande. Eftersom tidsandan är mer polariserad än någonsin, ett antal akuta problem upptar våra tankar och samhällskontraktet enligt många sansade bedömare brutits, framstår de obegripligt lösliga lager som konstituerar Europa efter regnet, som ett närmast groteskt slöseri med resurser. Frågade alldeles efteråt när larmig hård musik fortfarande basunerades ut i högtalarna, en av Folkteaterns trotjänare som suttit i publiken, om han kunde begripa vad man ville ha sagt. Hans svarade att han inte hade en j-a aning.

Nu med avsevärd distans till upphaussade premiären inser jag, att till sitt försvar kan KONSTAB anföra att de inte utlovade någon färdig produkt, utan istället tog udden av förväntade anspråk. I avsiktsdeklaration meddelas att man velat förhålla sig naiva och oskolade, ställa sig i jämnhöjd med publiken i sin medvetet förvirrade approach. Helt respektlöst bjuds det in till en kaotisk uppsättning bortom kvalitetstänkande och klart formulerade visioner. Högtravande slås ändå fast att projektet drivs av frågeställningen ”vad det är att vara människa”. KONSTAB jämför med musik, konstarten vi reagerar känslomässigt på. Anses att kulturkonsumenter ställer orimliga krav på att förstå, få förklaringar av andra konstarter. Efter att ha låtit deras arbetshypotes sjunka in är jag inte fullt lika upprörd längre, över det nonsens-bygge teamet konstruerat i vad som kallats deras magnum opus.

Scenografin är minst sagt maffig. När den stora duken tas bort likt en ridå befinner vi oss på ett bageri där innehållet i uppstaplade mjölsäckar yr omkring. Fonden utgörs av kartonger. Scenen är extremt belamrad med pinaler varför Jenny Palén och hennes många medarbetare ska harangeras för det visuellt stimulerande upplägget.. Medges att fram till paus ler jag åt en del repliker och scener, hare roligt åt utkavlade excesser. Likt ett dadaistiskt manifest utan logisk förankring staplas fritt svävande utgjutelser på varann. Till en viss gräns blir det underhållande när det görs narr av vår bildningstradition i allmänhet och teaterhistoria i synnerhet. I ett lokalt förankrat tema gycklas det specifikt med präktiga invånare i hippa stadsdelen Majorna. Detta inslag kulminerar när några av skådespelarna sätter sig på golvet med djembetrumma i famnen och det trummas taktfast på kommando.

Att blottlägga de pretentiösa drag vilka utmärker hycklande godhetsposörer, var den lilla behållning jag, åtminstone ett tag hade. Men när vi till slut efter massvis av turer får reda på att rollfigurerna (ofta tilltalade med sina civila förnamn) bildat två fraktioner som planerar för att sätta upp två olika pjäser, har jag tappat intresset för länge sedan. Satiriker av diffus art måste inte lansera något alternativt narrativ. Men genom att strunta i sådana ambitioner framstår ansträngningarna som tämligen menlösa. Det finns inget bestående att ta med sig. Jag minns effektsökeri och vill hävda att kejsaren är naken, trots att teamet bakom maskerna och bakom scen (många medarbetare har krävts för att ro uppsättningen i hamn) inte erbjuder en ”påklädd” skildring av samtiden. Apropå effekter måste korta ljudinfernot som återkommer i omgångar nämnas, liksom innanmätet i det ägg Elin Skarin föder fram och som äckligt nog skickas vidare från mun till mun innan den når ensemblens mest explosive aktris som sväljer vätskan. Denna scen torde vara den mest omtalade KONST AB iscensatt någonsin.

Den storväxte Anton Hellström och den slanka Adam Axelsson representerar KONST AB i ensemblen. Den förstnämnde framstår som en guru, katalysator och något av en filosof medan Axelsson med sitt lustiga tonfall agerar likt en narr. Egendomliga resonerande varelser, ofta maktlösa, gestaltas begåvat av Jonas Sjöqvist. Fast i motsats till hur lysande han porträtterade läkaren i Onkel Vanja förblir han fullkomligt konturlös.

Den andra halvan består av tre heterogena kvinnliga skådespelare. Sanna Hultman introduceras först efter paus i en utförlig monolog. Båda hon och Sjöqvist har varit verksamma på Folkteatern i ungefär tjugo år. Inte utan att man undrar vad de egentligen tycker om detta spektakel och om förändringarna teatern genomgått på senare år. Arbetarrörelseprofilen är ett minne blott. Elin Skarin har en gedigen meritlista och jag såg henne i Kikkiland på Göteborgs Stadsteater. Märkligt nog hade jag missat att hennes varumärke blivit att vara en viral nakenskådis, något kroppsaktivisten väckte stor uppståndelse med genom nakna soloprojektet Skådis i bur organiserat av den frigrupp där hon tillhör en av konstnärliga ledarna. Nu exponeras hennes kropp i flera sekvenser och i en vågad scen simuleras till och med sex med lesbiska förtecken. Regissör Ossian Melin tyckts ha gett krutpaketet Asta Kamma August fria tyglar, noll begränsningar. Hon som jobbat med stora namn både i Danmark och Sverige är väl för oss mest känd genom huvudroller i filmerna Hypnos och Bränn alla mina brev och tv-serien Händelser vid vatten. Härom året utsågs hon till en av Europas tio shooting stars. Hennes kringvandrande energi, hennes lidelsefulla utbrott är på samma gång beundransvärda som tröttsamt onyanserade.

Hade initialt inte tänkt ägna så här mycket tid i efterhand åt vad jag betraktat som nära nog värdelöst trams. Ska påpekas att det rådde euforisk stämning på Folkteatern. Dagen till ära öppnade en ny bar döpt till Palmes Pentry. Kändes som om hippa branschen inom konst, drama och film bjudits in till fest och därför ville fira. Så fort ensemblen och huvudansvariga tackade för sig utbröt ihållande stående ovationer. Jag var en av ytterst få som inte inte förmådde jubla, eftersom det jag bevittnat blev en enorm anti-klimax. Kanske du har fått lust att se föreställningen för att bilda dig en egen uppfattning.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

10 mars, 2025 by Elis Holmström

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Iran, Mohammad Rasoulof

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

9 mars, 2025 by Pernilla Wiechel

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Teater Giljotin, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in