Av KONSTAB
Manus och regi: Filip Aladdin, Anton Hellström och Ossian Melin
Scenografi, kostym, ljus, sensualism: KONSTAB Helheltslösningar inom kultursektorn
Scenografi: Jenny Palén
Ljud och musik: Arom McFaul
Maskkonsulter/ Perukmakare: Ellen Holmström, Suz Åberg
Medverkande: Asta Kamma August, Adam Axelsson, Anton Hellström, Sanna Hultman, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin
Urpremiär: 1/3 2025 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 5/4 – Med stöd av Stenastiftelsen
Medlemmarna i KONSTAB presenteras i de hophäftade blad som utgör pressmaterial. Håller det dock för sannolikt att somligt i respektive cv bör tas med ett par nypor salt, skulle kunna vara en alternativ rekonstruktion av fakta. Underrubriken på deras nya megalomaniska projekt lyder ”introvert flummeri utan förankring i samhället”, vilket stämmer in på första akten. Minns att tvillingtornen är en av referenserna i andra halvan. Titeln Europa efter regnet ska vara hämtad från och inspirerad av en målning av pionjären Max Ernst, ett surrealistiskt landskap av en dystopisk kontinent efter andra världskriget förödelse. Projektet ska enligt uppgift bli en trestegsraket. Scenkonstverket kommer omvandlas till en långfilm. vilket vi såg prov på (work in progress?) på gigantisk duk. Nervig förfilm i oländig terräng med en fältmässigt utrustad, jagande Asta Kamma August i huvudrollen. Vilken överraskning att på teatern se trailers och därpå dramatisk film som inledning på detta spektakel.
Vill nämna att en positiv föraning fanns etablerad. 2021 satte de på Stadsteatern upp en lika galen som fräck happening mycket löst baserad på Shakespeares Stormen, vars hejdlösa drift med diverse tidsfenomen och kändisar i en video-parad jag till övervägande del omfamnade. Den gången accepterades hämningslösa estetiken hos KONSTAB, gör icke så denna gång. Bergmans Såsom i en spegel togs som förevändning i ett annat projekt jag aldrig såg. Att döma av recension i AB blev upptågen den gången tämligen intetsägande. Vidare har filmen Vernissage hos Gud gjorts.
Normalt sett avstår jag från att ödsla tid på att recensera verk lika tomma som en uppsvälld sufflé. Vill nu göra ett undantag och försöka motivera min likgiltighet, varför jag landar i ett nästan entydigt avfärdande. Eftersom tidsandan är mer polariserad än någonsin, ett antal akuta problem upptar våra tankar och samhällskontraktet enligt många sansade bedömare brutits, framstår de obegripligt lösliga lager som konstituerar Europa efter regnet, som ett närmast groteskt slöseri med resurser. Frågade alldeles efteråt när larmig hård musik fortfarande basunerades ut i högtalarna, en av Folkteaterns trotjänare som suttit i publiken, om han kunde begripa vad man ville ha sagt. Hans svarade att han inte hade en j-a aning.
Nu med avsevärd distans till upphaussade premiären inser jag, att till sitt försvar kan KONSTAB anföra att de inte utlovade någon färdig produkt, utan istället tog udden av förväntade anspråk. I avsiktsdeklaration meddelas att man velat förhålla sig naiva och oskolade, ställa sig i jämnhöjd med publiken i sin medvetet förvirrade approach. Helt respektlöst bjuds det in till en kaotisk uppsättning bortom kvalitetstänkande och klart formulerade visioner. Högtravande slås ändå fast att projektet drivs av frågeställningen ”vad det är att vara människa”. KONSTAB jämför med musik, konstarten vi reagerar känslomässigt på. Anses att kulturkonsumenter ställer orimliga krav på att förstå, få förklaringar av andra konstarter. Efter att ha låtit deras arbetshypotes sjunka in är jag inte fullt lika upprörd längre, över det nonsens-bygge teamet konstruerat i vad som kallats deras magnum opus.
Scenografin är minst sagt maffig. När den stora duken tas bort likt en ridå befinner vi oss på ett bageri där innehållet i uppstaplade mjölsäckar yr omkring. Fonden utgörs av kartonger. Scenen är extremt belamrad med pinaler varför Jenny Palén och hennes många medarbetare ska harangeras för det visuellt stimulerande upplägget.. Medges att fram till paus ler jag åt en del repliker och scener, hare roligt åt utkavlade excesser. Likt ett dadaistiskt manifest utan logisk förankring staplas fritt svävande utgjutelser på varann. Till en viss gräns blir det underhållande när det görs narr av vår bildningstradition i allmänhet och teaterhistoria i synnerhet. I ett lokalt förankrat tema gycklas det specifikt med präktiga invånare i hippa stadsdelen Majorna. Detta inslag kulminerar när några av skådespelarna sätter sig på golvet med djembetrumma i famnen och det trummas taktfast på kommando.
Att blottlägga de pretentiösa drag vilka utmärker hycklande godhetsposörer, var den lilla behållning jag, åtminstone ett tag hade. Men när vi till slut efter massvis av turer får reda på att rollfigurerna (ofta tilltalade med sina civila förnamn) bildat två fraktioner som planerar för att sätta upp två olika pjäser, har jag tappat intresset för länge sedan. Satiriker av diffus art måste inte lansera något alternativt narrativ. Men genom att strunta i sådana ambitioner framstår ansträngningarna som tämligen menlösa. Det finns inget bestående att ta med sig. Jag minns effektsökeri och vill hävda att kejsaren är naken, trots att teamet bakom maskerna och bakom scen (många medarbetare har krävts för att ro uppsättningen i hamn) inte erbjuder en ”påklädd” skildring av samtiden. Apropå effekter måste korta ljudinfernot som återkommer i omgångar nämnas, liksom innanmätet i det ägg Elin Skarin föder fram och som äckligt nog skickas vidare från mun till mun innan den når ensemblens mest explosive aktris som sväljer vätskan. Denna scen torde vara den mest omtalade KONST AB iscensatt någonsin.
Den storväxte Anton Hellström och den slanka Adam Axelsson representerar KONST AB i ensemblen. Den förstnämnde framstår som en guru, katalysator och något av en filosof medan Axelsson med sitt lustiga tonfall agerar likt en narr. Egendomliga resonerande varelser, ofta maktlösa, gestaltas begåvat av Jonas Sjöqvist. Fast i motsats till hur lysande han porträtterade läkaren i Onkel Vanja förblir han fullkomligt konturlös.
Den andra halvan består av tre heterogena kvinnliga skådespelare. Sanna Hultman introduceras först efter paus i en utförlig monolog. Båda hon och Sjöqvist har varit verksamma på Folkteatern i ungefär tjugo år. Inte utan att man undrar vad de egentligen tycker om detta spektakel och om förändringarna teatern genomgått på senare år. Arbetarrörelseprofilen är ett minne blott. Elin Skarin har en gedigen meritlista och jag såg henne i Kikkiland på Göteborgs Stadsteater. Märkligt nog hade jag missat att hennes varumärke blivit att vara en viral nakenskådis, något kroppsaktivisten väckte stor uppståndelse med genom nakna soloprojektet Skådis i bur organiserat av den frigrupp där hon tillhör en av konstnärliga ledarna. Nu exponeras hennes kropp i flera sekvenser och i en vågad scen simuleras till och med sex med lesbiska förtecken. Regissör Ossian Melin tyckts ha gett krutpaketet Asta Kamma August fria tyglar, noll begränsningar. Hon som jobbat med stora namn både i Danmark och Sverige är väl för oss mest känd genom huvudroller i filmerna Hypnos och Bränn alla mina brev och tv-serien Händelser vid vatten. Härom året utsågs hon till en av Europas tio shooting stars. Hennes kringvandrande energi, hennes lidelsefulla utbrott är på samma gång beundransvärda som tröttsamt onyanserade.
Hade initialt inte tänkt ägna så här mycket tid i efterhand åt vad jag betraktat som nära nog värdelöst trams. Ska påpekas att det rådde euforisk stämning på Folkteatern. Dagen till ära öppnade en ny bar döpt till Palmes Pentry. Kändes som om hippa branschen inom konst, drama och film bjudits in till fest och därför ville fira. Så fort ensemblen och huvudansvariga tackade för sig utbröt ihållande stående ovationer. Jag var en av ytterst få som inte inte förmådde jubla, eftersom det jag bevittnat blev en enorm anti-klimax. Kanske du har fått lust att se föreställningen för att bilda dig en egen uppfattning.