• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Nord – vackert och magiskt

8 november, 2025 by Rosemari Södergren

Nord
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 november 2025
Regi Bente Lohne

Vackert, magiskt och en för årstiden suveränt passande snöig och isig berättelse. En berättelse om att den sanna skönheten är den som kommer inifrån och bygger på medkänsla och förmåga till kärlek och har inget med ålder att göra. Det spelar ingen roll hur många rynkor någon har, skönheten sitter inte i det yttre. Ett budskap som är högaktuellt i dagens utseende-fixerade tidsålder.

H.C. Andersens klassiska saga om Snödrottningen har fått en utformning som är både spännande och vacker och är väl värd att se för hela familjen, för alla åldrar. Som med alla stora familjefilmer har den något att säga både de yngsta och de äldsta.

Huvudpersonen Gerda är en duktig flicka. Hennes bästa vän är snickarens pojke Kai. Julafton närmar sig och Kai smyger in i pappans verkstad och hittar sin julklapp, en fin släde. Han bestämmer sig för att provåka och ger sig ut i den snöiga natten. Där möter Kai den onda Snödrottningen som lurar med honom till sitt palats långt upp i norr. Snödrottningen behöver Kai för att kunna ympa in föryngrande blod i sin kropp. Snödrottningen är totalt fixerad vid sin idé att vara ung för alltid. Hon inbillar sig att hon ska bli världens mest berömda och hyllade person och rent av någon slags härskare.

Stadens poliser och de flesta tror att Kai trillat i vattnet när han åkte släde och att han är död. Gerda är dock helt säker på att Kai är vid liv och hon hittar tecken som stärker hennes idé att Kai är fångad hos Snödrottningen. Gerda ger sig av, över vatten och genom snö och förtrollade skogar för att ta sig till allra nordligaste nord och Snödrottningens isiga palats.

Längs vägen möter Gerda, förstås, både luriga och vänliga karaktärer. Hon får en skyddsängel, hon får hjälp av fåglar och hon möter en lurig häxa, hon får vänner och hon möter farligheter. Visst är det en form av berättelse som många av oss som är vuxna sett många variationer av. Ett barn ger sig ut på ett farligt uppdrag, upplever ett äventyr där hon möter olika sagofigurer, djur och både hjälpsamma och farliga personer. Det som är gör denna bra är hur kylan och isen känns ända in i märgen och att berättelsen både talar till barn och vuxna, att den är spännande och samtidigt har intressanta detaljer.

Sveriges Drag-drottning @Admira gör rösten till Snödrottningen vilket ger en spännande vidd på karaktären. @Admiras röst med en hel del bastoner ger en fördjupning av tolkningen av Snödrottningen och tar henne vidare långt från Snövits elaka, ganska ensidigt skildrade styvmor. Men sin djupa röst förmedlar Snödrottningen både dagens utseende-fixerade Tictoc-värderingar och krigshetsande våta drömmar hos presidenter.

Det enda jag stör mig på är de dockliknande karaktärerna. Filmen är skapad med en animationsteknik där människorna ser ut att ha helt rynkfria ansikten skapade av finaste persikor. Ungefär som om de fått ansiktslyft. Men få filmer är perfekta och Nord är väl värd att se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad familjefilm, HC Andersen, Nord

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

7 november, 2025 by Elis Holmström

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bugonia, Filmkritik, Filmrecension, Yorgos Lanthimos

Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

7 november, 2025 by Mats Hallberg

Göteborg Jazz Orchestra och Nils Landgren

A Letter To Eje Thelin

5

Inspelad 7-9/6 2024

Producent: Mats Eklund

Prophone

Releasedatum: 7/11 2025 (vinyl)

Har ni läst mig vet ni sannolikt att det blivit ett antal texter om Göteborg Jazz Orchestra. Har följt dem nästan sedan starten med deras Monday Night Big Band-evenemang som varit enormt stimulerande att hänga med på. Och när jag ursprungligen tillfrågades stiftade jag kontakt med Johnny Olsson och Johan Borgström vilka intervjuades. Deras månatliga spelningar och andra projekt värdesätter jag högt. I praktiken har en vänskap uppstått vars konsekvens bland annat inneburit att jag självfallet skulle ha avstått att skriva om ett mått av besvikelse infunnit sig. Nu motsvarar de på sin tredje skivutgivning till den grad uppskruvade förväntningar, med ett slags uruppförande av Eje Thelins sista storstilade verk Raggruppamento, att betyg något längre ner på skalan hade känts missvisande. Ni få lita på mig när jag hävdar att det inte är frågan om fjäsk, utan helt enkelt ett välgrundat omdöme. Upprinnelsen till projektet är att GJO i en av konserterna med tema svenska jazzhjältar lirade musik av Eje Thelin. Om fortsatta arbetet med att sjösätta ett betydande verk så som det var tänkt att framföras, kan läsas om när man viker ut dubbel-vinylen jämte en introduktion av Eje Thelin, plus rörande betraktelse av hans son närvarande vid inspelningen.

Sviten släpptes postumt året efter att trombonisten, bandledaren och kompositören gått bort i cancer. Har en P2:s inspelning på kassett från inspelningen med Radiojazzgruppen 1989 då Landgren var med. Kompositörens hälsa satte stopp för medverkan varför han originellt nog lät Göran Klinghagen på syntgitarr spela de solon som var ämnade för Thelin. Om denna omständighet jämte Eje Thelins status och estetik upplyses om på denna dubbel-vinyls fjärde sida som helt ägnas åt ett samtal lett av Mats Eklund mellan Nils Landgren och John Eje Thelin, Ejes son. Där understryks vilket avtryck Thelin gjort. Från att ha ha varit omsusad i ungdomen genom att ha lirat tradjazz, till att bli en innovatör och het på festivaler i Europa under 60-talet och följande decennium till att skriva för större sättningar såsom Radiojazzgruppen. Gyllene Skivan omröstningar vanns två gånger. 1973 utsågs han av Down Beat till bäst i världen på sitt instrument.

Minns att jag såg E.T Project på Skeppsholmsfestivalen 1986 och då hade införskaffat Polyglot på lp. Dyrgripen finns kvar i välbevarat skick Apropå Raggruppamento (omgruppering på italienska) som enligt sonen summerar en livsgärning, har GJO vid skilda tillfällen framfört ett par av kompositionerna och hela sviten för cirka ett och ett halvt år sedan på Park Lane. Då med duktiga Lisa Bodelius i solistrollen. Albumets titel har hämtats från en komposition av Georg Riedel (1934-2024) skriven under hans sista år för storband och han komponerade för GJO.

bild från 1986 av berömde fotografen Christer Landergren

Innan mina intryck från att ha lyssnat i hörlurar redovisas, kan det vara på sin plats att lista fakta om inspelningen. Framgår inte i vilken studio inspelningen skett, däremot talas det om att Per Sjössten fungerat som ljudtekniker, medproducent och ansvarat för mastring. Ralph Soovik från Bohuslän Big Band har tjänstgjort som dirigent, tillika medproducent också han. Den smått legendariske ljuddesignern Åke Linton ansvarar för stereomixning. Ska tilläggas att de två som kompletterar skaran av medproducenter, nämligen Olli Rantala och Gustaf Wiklund. Akustiken är inte oväntat perfekt.

Flera av de välmeriterade som här spelar med GJO har också engagerats av Bohuslän Big Band och Martin Bjurek Svanström i träblåset är till och med anställd hos BBB. Han omges av Björn Cedergren, Andreas Hall, Pontis Pohl samt Andreas Thurfjell. Trombonsektionen består av Jakob Sollerman (syns ofta med BBB), Ella Wennerberg, Fredrik Wiklund samt Anders Carlsson. GJO är känd för sin eminenta trumpetsektion. I studion formade verksamhetsledaren Mats Eklund en kvartett med Patrik Jansson, Robin Rydqvist och Jonathan Kronevik. Kompet utgörs av pianist Simon Westman, gitarrist Erik Weisglass och dess rytmsektion med Olli Rantala på bas, Vanja Holm percussion samt bakom trummorna Adam Ross.

fotograf troligen Magnus Bergström

Lyssnare tillförs okuvlig energi och livsmod genom spänstigt klangrika kompositioner. Blir rörd av hur strålande synkade GJO maximalt utvinner kompositörens musikaliska bokslut. I likhet med Polyglot fångas jag av framsvepande harmonikens stämmor, rytmiska finesser och extraordinära solon. Vitala musiken känns tidlös, med omdöme kombineras storbandets traditionella sound med införlivandet av modernt tonspråk.

Så här långt skrivet har det blivit hög tid att ösa lovord över trombonsolist Nils Landgren vars spel enligt sonen John har något av Eje Thelins DNA över sig, kommer så nära det är möjligt dennes sound utan att imitera. Och när han ger sig i kast med undersköna beklagande vemodskänslan i Gloomy fixar inte sonen att sitta kvar och lyssna, berättar om den gripande anledningen. Landgrens första solo i Vision sätter standarden, betyder något extra för honom får vi veta. Det följs upp med ypperliga insatser i en handfull omväxlande kompositioner, alla med djupverkande substans.

design K-G Gyllensvärd

Pulserande soundet kryddat med flera utomordentliga solister – Landgren, Olli Rantala på bas och Erik Weisglass gitarrspel – gör Things till en av höjdpunkterna utöver nämnda betagande Gloomy som etsar sig fast i en. Upptakten med titelstyckets första del tar tag i en med sin riviga introduktion. Tekniken hos samspelt enhet och hantverkskunnandet hos visionär kompositör i all ära. Vad som rör vid ens innersta är den emotionella kvalitet melodierna besitter. I vidunderlig senast nämnd ballad tycker jag mig höra fragment från Gil Evans, dennes episka orkestreringar av Porgy And Bess och Sketches of Spain. Associationen faller sig naturlig då sonen upplyser om att hyllade faderns ideal var att kunna låta som Miles Davis, göra motsvarande avtryck.

Den oerhört vackra låten man ryser av övergår i en fas med anstrykning av Thad Jones / Mel Lewis Orchestra till ett fantastiskt fyrverkeri av synkoper. Det på sin tid världsledande storbandet, var ju initiativtagare till högklassig storbandsmusik under måndagskvällar och en storhet som GJO gjort tribut till. I titelstyckets andra del, logiskt nog placerat sist i sviten, triumferar rytmläggarna Ross och Holm i en maffig dialog. Som ett ljuvligt appendix hörs Georg Riedels brev till en av svensk jazz stjärnor som döden så grymt tog ifrån oss i förtid. Uppseendeväckande att maestro skrivit en finurlig, optimistiskt hållen dänga till Thelin. Osäker på om de musicerade tillsammans, kan däremot med säkerhet slå fast att verket och dess utförande av GJO och berömd gäst förtjänar sina superlativ.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

7 november, 2025 by Mats Hallberg

5/10 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

1973 kom albumet Headhunters av Herbie Hancock, kanske första gången en numera ikonisk klaviaturspelare och kompositör som härom belönades med Polarpris, på allvar ändrade musikalisk inriktning. Sättningen med rytmsektionen Harvey Mason (trummor), Bill Summers (percussion) och Paul Jackson (elbas) tillsammans med Bennie Maupin och kapellmästarens kreativa sound fortsatte att göra fler plattor innan de splittrades. Två år efter den uppmärksammade debuten ersatte Mike Clark Mason bakom trummorna. Skivorna gavs ut i Herbie Hancocks namn, fortfarande verksam och med stjärnstatus. Såg honom på Kåren under hans electro-funk period sent 80-tal och recenserade honom för ett par år sedan på WOW. Headhunters blev sedermera namnet på ett betydande jazzfunkigt band med en stil dedikerade musikälskare kan relatera till.

På 2000-talet har originalmedlemmen Summers och kompanjonen som anslöt till kvintetten ett par år senare släppt ett halvdussin plattor, antingen studioproduktioner eller liveinspelningar, med nya medlemmar. Och de turnerar flitigt. Jag recenserade Headhunters när Fasching besöktes i fjol under stadens jazzfestival. Och för ett par år sedan befann de sig på Nef, vilket kan ha varit en anledning till att det långt ifrån var utsålt på Valand.

Veteranerna omges på scen av vikarierande Craig Handy på tenorsax, Chris Severin på elbas samt Kyle Roussel på klaviaturer (keyboard/ flygel/ synt). Hos de yngre musikerna finns tunga meriter. Saxofonisten från Kalifornien är medlem i Mingus Dynasty och spelade rollen som Coleman Hawkins i filmen Kansas City , spelat in med Betty Carter, Freddie Hubbard, Joe Henderson och gett ut en handfull plattor i eget namn. Producenten, arrangören, bandledaren, kompositören, pedagogen och skådespelaren Kyle Roussel har samarbetat med Dave Matthews Band, Pete Townsend, medlemmar ur Neville Brothers, Beck, Preservation Hall Jazz Band och många fler. Chris Severin ska ha jobbat med både Elvis Costello och Wynton Marsalis, ingått i Windjammer och senaste åren släppt egna album. Också ackompanjerat Lou Rawls, Dianne Reeves, Irma Thomas och ingått i Alan Toussaints band. Således representerar de svindlande kompetens och en enorm erfarenhet ihopsamlad från vitt skilda håll.

Spelningen avslutade pågående turné. Antagligen därför genuin spelglädje kunde registreras, trots den klena publiktillströmningen som medförde att eufori på väg mot extas inte riktigt uppstod i lokalen, blev en flödande inspiration trevligt nog uppenbar. Förutsättningar för partystämning saknades således, men beundransvärt nog var det ändå (för att använda talspråk) kanon.

För mig kändes det som pusselbitarna föll på plats vid återseendet. Nya Headhunters estetik, medryckande ensemblespelet och hur varje medlem exponeras i raffinerade features, ofta genom möten i dialogform. Som lyssnare dras vi in i vindlande rytmer och melodier, vilka stundtals tycktes så jam-betonade att det förmodligen improviserades en hel del i utsträckta låtar. Enbart åldermännen för ordet och talesman för jazzfunkiga storheterna är i första hand kepsprydde Bill Summers.

Konserten uppdelad i två halvor på cirka 55 minuter vardera öppnar med Four String Drive av Mike Clark. Fräckt suggestiv slinga övergår i olika faser. Efter diverse utflykter från främst hovrande saxofonist återgår man till grooviga tongångar. Sitter i den bakre delen, konstaterar att ljudet är utomordentligt finfördelat och volymen på en nivå där man ibland kan vara utan öronproppar. Fokus förflyttas kontinuerligt på scen och efter ett par blixtsnabba vändningar svänger det kopiöst. Strålande bas-feature leder in dem i en funkig klassiker jag borde kunna titeln på. Mike Clark dominerar ett tag med skickliga manövrar, lämnar över stafettpinnen till Summers.

En komposition det inte räder någon ovisshet om är E.S.P, förtäljs att den är signerad en av av deras hjältar, nämligen förnämlige låtskrivaren Wayne Shorter vars alster utgjorde titellåt på album 1965 med Miles Davis berömda kvintett. Olika stämmor möts och korsas i vindlande melodi som stretchas. Efter fint spel på flygeln utvecklas tolkningen till slagsverksdialog kompletterat med chant från percussionist som sprider gemyt. Efter denna händelserika sak följer Butterfly (H. Hancock), mysig ballad som sveper fram tassandes där Handy anför. Fast den beskrivningen måste kraftigt korrigeras eftersom infernalisk urladdning uppstår mitt i. När man drastiskt går ner i tempo är basist och pianistens löpningar i framkant. Konstaterar i pausen som nämnts att de levererar avsevärt mer jazziga tongångar än den svängiga funk de främst förknippas med.

Andra set innehåller standard med mycket välkänt tema som passar som i handsken. Syftar på A Night In Tunisia som kompletteras med de två största hits Herbie Hancock skrev tillsammans med flera eller adapterade för den omtalade debuten. Tänker förstås på Watermelon Man och obligatoriska finalnumret Chameleon vilka på plattan har en speltid på drygt 22 minuter. på Valand är de ännu längre. Låtarna fylls av sidohandlingar, publiken erövras med kul sidosprång och solon. Basisten går loss, nestorn bakom trummorna likaså. En energisk up tempo-sekvens liknar skalövning.

Summers tar över, ställer sig vid mikrofonen nära scenkanten och hedrar sina förfäder genom att sjunga och ha med sig ett rytminstrument, möjligen en guiro. Tillför en andlig dimension och inkluderar oss, vårt deltagande krävs för att inslaget ska funka. Och tillräckligt många är med på noterna. Tenoristen träder fram i rampljuset, för musiken framåt när den omvandlas till ett oemotståndligt beat. Roussels längsta solo kommer när han i sällskap av rytmsektionen utvinner melodin ur Donny Hathaways supersvängiga The Ghetto. Och finalen som man aldrig riktigt räkna ut hur länge den i intervaller pågår, är som nämnts det hypnotiskt släpiga beat som förändrade afrikansk-amerikansk musikhistoria. Vi serveras en underbart lössläppt lätt oorganiserad Chameleon vars oberäkneligt sugande, vandrande fokus tillför extra spänning.

Arkiverad under: Musik, Recension

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

6 november, 2025 by Anastasia Bark

Titel: En bok om hösten

Text, bild och form: Lena Sjöberg

Utgivningsdatum: 2025-08-29

Förlag: rabén&sjögren

ISBN: 9789129747676

Det är dags att recensera den här guldpärlan innan det blir vinter. Vilket höstmys! En bok om hösten fick jag i min koreanska brevlåda denna morgon, tillsammans med choklad och svenskt kaffe. Direkt öppnade jag boken och började läsa.

Trots att En bok om hösten är en barnbok är den så pass mysig att den även blir rolig att läsa som vuxen. Det är en aning pinsamt att erkänna, men mycket av den fakta som ingår i boken lärde jag mig först nu. En bok om hösten är dock inte tung med fakta. Det är en lagom balans mellan fakta, stämning och dikter. Man får lära sig om de fina svamparna som dyker upp i skogen varje höst, om djuren som byter färg på sin päls, och om fåglarna som flyger i väg söderut. Man får även följa med till parken och stranden, bland annat. Dikterna är också riktigt stämningsfyllda. Jag tänker mig att särskilt om man har barn kan det vara mysigt att läsa högt för dem, framför en brasa, eller möjligen hemma, medan man är invirade i yllefiltar. Även för de som inte har barn kan det vara mysigt att sätta sig i en fåtölj och läsa En bok om hösten, dricka varm choklad, kanske tända ljus.

Illustrationerna i den här boken är underbara. Jag har lust att titta på dem om och om igen. Varje sida är en ny stämning. Denna bok är även färgglad, men i stället för att sticka i ögonen är färgerna en aning dämpade. Det påminner lite om oktobermörkret, kanske även början av november. 

Jag uppskattar särskilt detaljerna i boken. Just därför kan man hitta någonting nytt varje gång man läser om boken. Samtidigt är det inte för många detaljer heller. Bakgrunderna i illustrationerna är relativt minimalistiska, med fokus för detaljerna – såsom djur, löv och svamp – i förgrunden.

Allt som allt får En bok om hösten mig att vilja ta mig ut och titta noggrant på hur naturen omkring mig byter kläder, hälsa farväl till fjärilarna, och ta en kopp kaffe på en brygga, medan jag tittar på hösthavet.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: En bok om hösten, Lena Sjöberg, Raben&sjögren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in