Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Releasekonsert i egenartad jazzviseton går hem hos road publik – Dina Grundberg sextett på Valand Playhouse

by

8/2 2025

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Dina Grundberg från Ljungskile släppte uppföljaren till sin debut (recenserad av undertecknad i Orkesterjournalen), genom att stå på scen hos Playhouse med sin sextett. 25 -åriga sångerskan och kompositören har gått den gängse långa vägen för aspirerande artister. Efter studier på musiklinje på Hvitfeldtska Gymnasiet och Fridhems folkhögskola blev det examen på Musikhögskolan. Pappa är musiker och lärare vid Ljungskile fhs. Nappade på erbjudandet från huvudpersonen att få ”friplåt” för att skriva om tilldragelsen. Kunde föreställa mig i grova drag hur det skulle låta då jag varit på två tidigare konserter plus då hon lanserade arr till Jag är sur för Bohuslän Big Band ingående i deras projekt Up & Coming. Kan tipsa om hennes proffsiga hemsida. Inte bara skivan fanns till försäljning (cd/ vinyl), utan också merch såsom kepsar och dylikt.

Nya albumet Otäckt överkänslig utgivet på Kakafon Records innehåller nio karaktäristiska egenskrivna låtar, av vilka alla plöjs på Valand för att använda Dinas lite okänsliga terminologi. På ett par spår medverkar den numera etablerade trumpetaren Linnea Jonsson (recenserat också hennes debut) som inte kunde närvara, vars stämma sjöngs av Maja Sundell i första låten efter paus. Sextettens medlemmar är Jakob Ulmestrand på kontrabas, trumslagare Filip Öhman, sittandes på pianopallen David Stener samt en naggande god blåssektion i form av Felicia Roos på altsax jämte trombonisten Hannes Falk Junestav. Vi får veta varifrån de kommer och i vilket sammanhang deras arbetsgivare upptäckte dem. Av dessa instrumentalister har jag hört Roos i renommerade storband medan Falk Junestav gjort avtryck i exempelvis Mainland Jazz Collective. Han driver dessutom en kvartett. David Stener prisades härom året och leder en pianotrio jag inte hört.

omslag Eveline Johnsson

Gitarristen Agnes Persson hade tillfrågats att vara öppninsakt, vilket hon uttryckte påtaglig glädje över. Framförde ett knippe kompositioner från sitt senaste album tillsammans med kontrabasisten Hannes Falk Junestav, en musiker ur hennes trio. Persson skivdebuterade 2021 och har slipat fram en egen distinkt stil, möjligen med influenser från storheter som Bill Frisell. Första minuterna förvånade mig genom att vara föga tillgängliga, påminde om introverta skalövningar. Man kunde stundtals få intrycket att det jammades i löst sammanfogade improvisationer. Efter hand förbyttes lyckligtvis mönstret varvid fängslande melodier växte fram. Mig veterligen första gången jag hör henne live, överhuvudtaget får en inblick i hennes musicerande.

Duons vägvinnande dynamiska, lite torra sound attraherar. Uppskattar interaktionen dem emellan. Osäker på om Persson alls använder pedaler, förmodligen reverb eller något år det hållet för att få fram den dova klangen. På sluttampen riffas det friskt. Tippar att man förhåller sig avsevärt friare till hennes original i detta liveformat. Sättningen får anses vara udda i en jazzig kontext. Tänker spontant på ett par svensk-danska samarbeten: NHÖP med Rune Gustafsson från vinyl jag äger och konsert under YSJF med Jakob Fischer/ Hans Backenroth. Gitarristen återkommer i Dina Grundbergs extranummer.

Att konserten pågick samtidigt som den stora publiken inklusive journalistiska smakdomare av populärmusik befann sig på Mello en kilometer bort på Scandinavium eller följde upphaussad tv-sändning nämndes inte. Ställer mig tveksam till om spektaklet påverkade det förhållandevis skrala publika utfallet. Dina Grundberg förtjänar ett genombrott, då hon på ett oemotståndligt sätt bjuder på sig själv. Finns uppenbara beröringspunkter med tvåfaldigt Grammis-belönade Amanda Ginsburg (som jag recenserat ett flertal gånger live och på skiva). Unga kvinnan från Västkusten sjunger i ett snarlikt visjazz-idiom, skriver också genomgående självcentrerade låtar på svenska. En avgörande skillnad är dock att Dina arrangerar musiken och komponerar för sextett, i motsats då till Amandas samarbeten med Filip Ekestubbe för pianotrio plus samarbetet med Any Fite.

Bägge kvinnorna kan förefalla något anakronistiskt lagda, eftersom de får oss att referera till en svunnen tid, artister och uttolkare som Monica Z, Monica Nielsen, geniet Barbro Hörberg med flera. Pianisten/ körsångaren vid bordet där jag satt associerade häpnadsväckande till Olle Adolphson. Det är således inte den ljusa rösten man i första hand blir betagen av. Välbehaget ( en konst att kunna förmedla sådant i denna oerhört polariserande och ofattbart dystra tid) uppstår istället, tack vare helheten hon och hennes medarbetare utformar. Min andra bordsdam (indirekt tillhörande arrangören) fascinerades och förundrades över mellansnacket. I dessa förklaras upphovet till titlar och texters bakgrund

. Låtordningen visar sig skilja sig från skivan. Efter pigg, varm och ljuv inledning där det ges generöst utrymme för solister att färga utsökta melodier framförda i en försynt anda, bränner det till på allvar med senaste singeln. Vi tas med till Hemligheter, tillståndet Glad och drabbas därpå av detta singelsläpp döpt till Dags att flytta ut. En ömsint vemodig ballad vars kvalitet gör den till ett fett utropstecken. Vad som kompositören betecknar jazzig tango följs av Ekar i mig, en duett utan blås tillsammans med Maja Sundell. Fäster mig vid utmärkt trumspel och kvinnornas scat övergår snarare i ordlös sång. Ska jag vara uppriktig var scatsång det inslag jag var minst förtjust i. Mönstret bryts i sista låt före paus. I Min Ekonomi hörs kanske kvällens mest boppiga trakter. Låter härligt uppsluppet kryddat med härligt feature på trombon.

Får det bekräftat att Grundberg med sin framtoning och sitt sätt att frasera äger ett förunderligt självständigt uttryck. Besläktat med ovan nämnda och jämbördigt med Amanda Arnborg. Utgår från att hon tidigare och under utbildning tolkat ur American Songbook, men bestämt sig för att gå en annan väg, rikta in sig på reflekterande texter på svenska draperade i jazzvisans form. Betydligt oftare uppstår tendenser till kammarjazz än rytmiskt pulserande bopp, vilket också för med sig ett spännande spektrum av kontraster.

Ska sägas att ljudet var ypperligt med välbalanserad akustik. Grundbergs ofta fyndiga rim nådde fram. Vad hände då i andra set? Vilka var höjdpunkterna? Inledningsvis sker vad som upplysts om tidigare, nämligen att studiekamraten, väninnan och kollegan Sundell bistår vokalt med trumpetstämman i Lugnt. Den avlöses av ett sprudlande tidlöst arr med blås i framkant på Jag ser rött. Felicia Roos står för ett snyggt solo på sin altsax. Vokalt sker i motsats till studioversionen en hängiven satsning på ymnig scat. Grundberg ska ha beröm för handlaget med rytmiken i verserna. Avslutande set toppas av en sorgsen, berörande ballad där låtskrivaren kliver ur sin egen boning och det genomtänkta ”terapiarbetet”. Text och samverkar optimalt i En osynlig pojke vars stämning fördjupas av basintro jämte strålande feature på trombon.

Publiken som borde varit större ger påtaglig respons efter att slutet signalerats. Sextetten plus de båda gästerna hade förberett ett extranummer. Artisten passar på att sjunga ut extra mycket i den melodi hon framfört på samma scen tillsammans med formidabla Bohuslän Big Band. Syftar på introspektiva up tempo-numret Jag är sur vars intro jag nu förknippar med klassiska Moondance av Van Morrison.

(misslyckades tyvärr att få med trumslagaren på någon bild)

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

by

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

by


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Recension av tv-serie: Mordet på ön

by


Foto Graeme Hunter Pictures ©All3media

Mordet på ön
Betyg 3
Premiär på SVT 5 februari 2025
Regi Tom Sullivan

Mordet på ön är en engagerande mordhistoria, en miniserie med fyra avsnitt, som utspelas på ön Lewis and Harris, en del av Yttre Hebriderna, utanför Skottland. Det är en intressant miljö med mycket hav och höga klippor och till stor del av dialogen är på gaeliska.

Huvudpersonen är den unga polisen Kat Crichton (spelas av Sorcha Groundsell) som får uppdraget att följa med på utredningen av ett mord på Mary Maclean, matriarken för den förmögna familjen Maclean på ön Lewis and Harris. Kat Chrichton ska framför allt jobba som anhörigpolis under fallet. Anledningen till att hon får uppdraget trots att hon är ganska ny i jobbet är att hon är från ön Lewis and Harris och hon talar gaeliska.

Innan de åker iväg frågar hennes chef om hon har något outrett med några som är berörda av fallet. Hon svarar nej, förstås. Kat vill förstås få chansen att vara med på en mordutredning. Givetvis talar hon inte sanning när hon nekar. Det var tio år sedan hon satte sin fot på ön men det finns fortfarande konflikter och annat som bubblar mellan henne och en del av öns invånare.

Handlingen pendlar mellan olika tidsperioder, dels nutiden och dels vad som hände tio år tidigare på en fest med händelser som gjorde att Kat lämnade ön och händelser som påverkar nutiden.

Mordhistorien är klurig och som i många kriminalserier pendlar det mellan vem som utredarna och som vi tittare misstänker. Mordoffret, Mary Maclean, har fyra vuxna barn, som tillhör de misstänkta och Kat misstänker också Mary Macleans make, trots att han också blev skjuten i samband med mordet som först verkar vara ett rån.

Det är en mordgåta som framför allt skildrar psykologiska processer, hur människor känner och reagerar på sina känslor. Det är bra att det inte är fler avsnitt, det hade blivit segt då. Den unga polisen Kat Crichton är en intressant person. Hon ger intrycket av att vara lite blyg och försiktig men när det kommer till kritan är hon både framåt och bestämd och envis. Hon lurar nog många med sitt oskuldsfulla utseende. Jag hoppas hon dyker upp i fler tv-serier. Karaktären håller för fler säsonger.