8/2 2025
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Dina Grundberg från Ljungskile släppte uppföljaren till sin debut (recenserad av undertecknad i Orkesterjournalen), genom att stå på scen hos Playhouse med sin sextett. 25 -åriga sångerskan och kompositören har gått den gängse långa vägen för aspirerande artister. Efter studier på musiklinje på Hvitfeldtska Gymnasiet och Fridhems folkhögskola blev det examen på Musikhögskolan. Pappa är musiker och lärare vid Ljungskile fhs. Nappade på erbjudandet från huvudpersonen att få ”friplåt” för att skriva om tilldragelsen. Kunde föreställa mig i grova drag hur det skulle låta då jag varit på två tidigare konserter plus då hon lanserade arr till Jag är sur för Bohuslän Big Band ingående i deras projekt Up & Coming. Kan tipsa om hennes proffsiga hemsida. Inte bara skivan fanns till försäljning (cd/ vinyl), utan också merch såsom kepsar och dylikt.
Nya albumet Otäckt överkänslig utgivet på Kakafon Records innehåller nio karaktäristiska egenskrivna låtar, av vilka alla plöjs på Valand för att använda Dinas lite okänsliga terminologi. På ett par spår medverkar den numera etablerade trumpetaren Linnea Jonsson (recenserat också hennes debut) som inte kunde närvara, vars stämma sjöngs av Maja Sundell i första låten efter paus. Sextettens medlemmar är Jakob Ulmestrand på kontrabas, trumslagare Filip Öhman, sittandes på pianopallen David Stener samt en naggande god blåssektion i form av Felicia Roos på altsax jämte trombonisten Hannes Falk Junestav. Vi får veta varifrån de kommer och i vilket sammanhang deras arbetsgivare upptäckte dem. Av dessa instrumentalister har jag hört Roos i renommerade storband medan Falk Junestav gjort avtryck i exempelvis Mainland Jazz Collective. Han driver dessutom en kvartett. David Stener prisades härom året och leder en pianotrio jag inte hört.
Gitarristen Agnes Persson hade tillfrågats att vara öppninsakt, vilket hon uttryckte påtaglig glädje över. Framförde ett knippe kompositioner från sitt senaste album tillsammans med kontrabasisten Hannes Falk Junestav, en musiker ur hennes trio. Persson skivdebuterade 2021 och har slipat fram en egen distinkt stil, möjligen med influenser från storheter som Bill Frisell. Första minuterna förvånade mig genom att vara föga tillgängliga, påminde om introverta skalövningar. Man kunde stundtals få intrycket att det jammades i löst sammanfogade improvisationer. Efter hand förbyttes lyckligtvis mönstret varvid fängslande melodier växte fram. Mig veterligen första gången jag hör henne live, överhuvudtaget får en inblick i hennes musicerande.
Duons vägvinnande dynamiska, lite torra sound attraherar. Uppskattar interaktionen dem emellan. Osäker på om Persson alls använder pedaler, förmodligen reverb eller något år det hållet för att få fram den dova klangen. På sluttampen riffas det friskt. Tippar att man förhåller sig avsevärt friare till hennes original i detta liveformat. Sättningen får anses vara udda i en jazzig kontext. Tänker spontant på ett par svensk-danska samarbeten: NHÖP med Rune Gustafsson från vinyl jag äger och konsert under YSJF med Jakob Fischer/ Hans Backenroth. Gitarristen återkommer i Dina Grundbergs extranummer.
Att konserten pågick samtidigt som den stora publiken inklusive journalistiska smakdomare av populärmusik befann sig på Mello en kilometer bort på Scandinavium eller följde upphaussad tv-sändning nämndes inte. Ställer mig tveksam till om spektaklet påverkade det förhållandevis skrala publika utfallet. Dina Grundberg förtjänar ett genombrott, då hon på ett oemotståndligt sätt bjuder på sig själv. Finns uppenbara beröringspunkter med tvåfaldigt Grammis-belönade Amanda Ginsburg (som jag recenserat ett flertal gånger live och på skiva). Unga kvinnan från Västkusten sjunger i ett snarlikt visjazz-idiom, skriver också genomgående självcentrerade låtar på svenska. En avgörande skillnad är dock att Dina arrangerar musiken och komponerar för sextett, i motsats då till Amandas samarbeten med Filip Ekestubbe för pianotrio plus samarbetet med Any Fite.
Bägge kvinnorna kan förefalla något anakronistiskt lagda, eftersom de får oss att referera till en svunnen tid, artister och uttolkare som Monica Z, Monica Nielsen, geniet Barbro Hörberg med flera. Pianisten/ körsångaren vid bordet där jag satt associerade häpnadsväckande till Olle Adolphson. Det är således inte den ljusa rösten man i första hand blir betagen av. Välbehaget ( en konst att kunna förmedla sådant i denna oerhört polariserande och ofattbart dystra tid) uppstår istället, tack vare helheten hon och hennes medarbetare utformar. Min andra bordsdam (indirekt tillhörande arrangören) fascinerades och förundrades över mellansnacket. I dessa förklaras upphovet till titlar och texters bakgrund
. Låtordningen visar sig skilja sig från skivan. Efter pigg, varm och ljuv inledning där det ges generöst utrymme för solister att färga utsökta melodier framförda i en försynt anda, bränner det till på allvar med senaste singeln. Vi tas med till Hemligheter, tillståndet Glad och drabbas därpå av detta singelsläpp döpt till Dags att flytta ut. En ömsint vemodig ballad vars kvalitet gör den till ett fett utropstecken. Vad som kompositören betecknar jazzig tango följs av Ekar i mig, en duett utan blås tillsammans med Maja Sundell. Fäster mig vid utmärkt trumspel och kvinnornas scat övergår snarare i ordlös sång. Ska jag vara uppriktig var scatsång det inslag jag var minst förtjust i. Mönstret bryts i sista låt före paus. I Min Ekonomi hörs kanske kvällens mest boppiga trakter. Låter härligt uppsluppet kryddat med härligt feature på trombon.
Får det bekräftat att Grundberg med sin framtoning och sitt sätt att frasera äger ett förunderligt självständigt uttryck. Besläktat med ovan nämnda och jämbördigt med Amanda Arnborg. Utgår från att hon tidigare och under utbildning tolkat ur American Songbook, men bestämt sig för att gå en annan väg, rikta in sig på reflekterande texter på svenska draperade i jazzvisans form. Betydligt oftare uppstår tendenser till kammarjazz än rytmiskt pulserande bopp, vilket också för med sig ett spännande spektrum av kontraster.
Ska sägas att ljudet var ypperligt med välbalanserad akustik. Grundbergs ofta fyndiga rim nådde fram. Vad hände då i andra set? Vilka var höjdpunkterna? Inledningsvis sker vad som upplysts om tidigare, nämligen att studiekamraten, väninnan och kollegan Sundell bistår vokalt med trumpetstämman i Lugnt. Den avlöses av ett sprudlande tidlöst arr med blås i framkant på Jag ser rött. Felicia Roos står för ett snyggt solo på sin altsax. Vokalt sker i motsats till studioversionen en hängiven satsning på ymnig scat. Grundberg ska ha beröm för handlaget med rytmiken i verserna. Avslutande set toppas av en sorgsen, berörande ballad där låtskrivaren kliver ur sin egen boning och det genomtänkta ”terapiarbetet”. Text och samverkar optimalt i En osynlig pojke vars stämning fördjupas av basintro jämte strålande feature på trombon.
Publiken som borde varit större ger påtaglig respons efter att slutet signalerats. Sextetten plus de båda gästerna hade förberett ett extranummer. Artisten passar på att sjunga ut extra mycket i den melodi hon framfört på samma scen tillsammans med formidabla Bohuslän Big Band. Syftar på introspektiva up tempo-numret Jag är sur vars intro jag nu förknippar med klassiska Moondance av Van Morrison.
