• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Upprymt gestaltad föreläsning om vad som förenar och skiljer världsreligioner – Abrahams barn på Göteborgs Stadsteater

17 november, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Jonas Kündig

Av Svein Tindberg (översättning Sofia Fredén)

Bearbetning: Johan Gry

Regi, scenografi och kostymdesign: Johan Gry

Registöd: Fredrik Evers

Ljusdesign: Coppelia Bondesson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Medverkande: Johan Gry

Premiär lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/11 2025

Spelas till och med 3/1 2026

Får en dèjá vu-upplevelse av denna monolog pågående i cirka åttio minuter. Känns som om jag sett Johan Gry i enmansföreställning tidigare utan att kunna erinra mig när så skulle ha skett. Har beskådat skådespelaren som ingått i Stadsteaterns fasta ensemble sedan 1996 i fler än tjugo roller, varav åtskilliga recenserats. För en bredare publik blev mannen vars far ingick i kärnan av Hem till byn-aktörer, ett känt ansikte i och med tv-serien om kommissarie Winter. Trots att han är några år yngre än undertecknad tillhör Gry tack och lov den gamla stammen av skådespelare vad gäller diktion och pauser, vilket resulterat i att han flitigt anlitats i egenskap av uppläsare, bland annat i radio. Han har skrivit och regisserat dramatik, inte minst för Radioteatern och undervisat på Högskolan på scen och musik. Han brukar vara med i eller arrangera sammankomster såsom samtal och seminarier på Stadsteatern.

Abrahams barn tycks ha varit hans skötebarn även om ursprungligt manus hämtats från Norge. Lusten att sätta tänderna i Svein Tindbergs patosfyllda religionshistoria från 2011 verkar ha grott länge. Noterar att den 72-årige norrmannen gjort ytterligare tre monologer utifrån aspekter på kristen tro, botaniserat i förhållandet tro-vetenskap och medverkat som uppläsare i livsåskådningsprogram i norskt tv. Hans föreställning skapades för Det Norske Teatret i Oslo och har spelats över trehundra gånger.

Hans ”föreläsning” och Grys bearbetning handlar om tron på de heliga skrifter som i Mellanöstern skiljer judendom och kristendom åt och hur dessa läror i sin tur skiljer sig från islam. Betoningen ligger dock på vad som förenar när berättaren guidas runt i exempelvis Jerusalem. Monologen går från att redovisa gemensamt ursprung till att peka på hur skillnader utvecklades, för att i ett konkluderande resonemang framhålla likheter. Om Tindberg eller den lika vetgirige förkunnaren Gry gjort dessa resor, eller om det endast är rollfiguren som gjort dem, ivrande efter att sprida sin inhämtade kunskap, svävar publiken i ovisshet om. Man blir heller inte riktigt klar över vilka, föreläsaren i ljus kostym som tar upp böckerna han docerar om ur en brun lärarportfölj, det är tänkt att han vänder sig till. Smart att låta osäkerhetsfaktorer löpa parallellt med de handfasta upplysningar vi bombarderas med. Det påtalas visserligen att Gry förvaltar berättelsen utifrån personliga erfarenheter.

Att Tanach (judarnas heliga skriftsamling, hebreisk bibel), Nya testamentet och koranen är nedtecknade berättelser, myter och sägner som inte ska förväxlas med sanning eller vetenskap, blir uppenbart när viktiga figurer åldersbestäms. Hur betraktelsen kring Abrahams barn hänger ihop utgör själva startpunkten. Ekumenisk strävan finns ju i praktiserad kristendom. Abrahams barn speglar en utvidgad variant bortom religioners skiljelinjer. Lovvärt och säkerligen till viss del trovärdigt. Tyvärr är ju historien fullproppad med krigiska erövringar och bestialitet i religioners namn.

Är en konst att kunna engagera oss som inte tror på någon av de tre religionerna. Mannen som regisserat sig själv och står för scenografin i vinrött med projiceringar i form av kartor och dylikt, bygger sitt koncept på ett vitalt inkluderande tilltal. Repliker levereras tydligt med espri. Hans röst känns igen oavsett om den är upphetsad eller eftertänksamt fastslår en utsaga. Krångliga begrepp och dito resonemang undviks, till förmån för det konkreta, oväntade sammanträffanden.

Att han under premiären tvingade sufflören till räddningsaktioner ett par gånger hade ingen negativ påverkan. Publiken tas med på en resa där historieberättande blandas med reflektion och till och med humor. Roligast blir det när guides knaggliga engelska imiteras. Ljuddesignen antyder emellanåt myllret av folk och vi får flera anekdoter om hur olika grupper lever tätt sammanpackade, exempel på till synes olösliga konflikter. Klagomuren och dess beteckningar blir en startpunkt för vår föreläsare som i sin betraktelse belyser eviga frågan om en förlåtande eller straffande Gud. Minns inte att han tog upp extrema riktningar inom kristendomen: Jehovas vittnen, mormoner, leastadianer, Schartau etc. Vidare spekuleras över vad som är sanning, tradition eller myt.

Har nu gått nästan fyra dagar sedan premiär, vilket återigen är ett tecken på förödande skrivkramp. Snappade upp att recensent i GP menade att insatsen var modig. Gry lämnar oss med en rapsodisk nulägesbeskrivning medveten om att minerad mark beträds. Mitt i monologen poängteras vådan av brist på kommunikation och hur Gud i bibeln straffade människor för Babels torn genom att ge dem olika språk. Att olika kulturer inte förmått kommunicera sägs ha orsakat inte bara förvirring utan kaos och krig. Gry introducerar sin orientering i samtiden genom att hävda det självklara, nämligen att religion använts av makthavare i alla tider, ett sätt att fostra och tukta medborgare och uppväxande släktet också historiskt sett i vårt land. Korstågen nämns.

På väg ner till premiären träffar jag en judisk dramatiker som har en diametralt motsatt syn på kriget i Gaza och vad som föranledde det jämfört med en prisad aktivist med judiskt påbrå som satt framför mig. Gry uttalar sig med avsikt att inte göra endera sidan upprörd och lyckas så där. Antisemitism fördöms för att i nästa andetag likställas med islamofobi. Då ska man ha i bakhuvudet att han regisserade och var en av manusförfattarna till Jihadisten som spelades under en våg av islamistisk terror i Europa, inklusive attentatet på Drottninggatan. De som skildrades då förvarades INTE, men målet var att de IS-anslutna trots sina illdåd inte skulle ses som avhumaniserade monster. En av de som anonymiserats ovan hade säkerligen önskat att Gry skulle tala om folkmord , medan den andre torde ha varit förkrossad över att Hamas massaker 7/10 exkluderades i harangen jämte enorma eskaleringen av hatbrott. Trots att Trump och SD för en gångs skull inte hamnar i blickfånget som hatobjekt, sipprar tendentiös hållning igenom. Istället fördömdes i generella termer perverterad terror. Hade varit befogat med en vidgad analys av vilken religiös ideologi som hotar feministisk, liberal västerländsk demokrati och sprider skräck. Hur den sänt budskap som renderade i förhöjt säkerhetsläge, också på Stadsteatern.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Skruvat och ironiskt när väninnors relation belyses – En jättehärlig dag på Folkteatern

15 november, 2025 by Mats Hallberg

pressfoto Jenny Baumgartner

Av Maria Maunsbach

Regi: Nina Haber

Scenografi & kostymdesign: Anders Östergren

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Suz Åberg

Kompositör: Ellen Olaison

Skådespelare: Malin Morgan, Tove Wiréen, Ludvig Stynsberg, Ana Stanisic, Daniel Adolfsson (understudy)

Premiär 15/11 2025 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 3/1 2026

Har inte tidigare tagit del av verk från Maria Maunsbach, däremot läst några av hennes likasinnade kollegor. Eftersom jag inte kände till författaren, kulturskribenten, dramatikern och före detta programledaren född för trettiofem år sedan i Skåne tog mig för att göra lite research. Kikade på hemsida och läste ett par recensioner. Sedan debuten 2018 har Maunsbach som fått såväl kulturstipendium som författarpris varit produktiv. Efter fyra romaner sätts nu hennes andra pjäs upp i Göteborg.

Hennes frispråkiga skildringar av uppdiktade personer kan antas utgå från författarens fatabur. Tristess kontra och lycka tycks vara ett centralt motiv. Lästa recensioner ger sken av att njutning i form av god mat och bra sex är en sådan stark drivkraft att det påminner om det lilla barnets begär efter omedelbar behovstillfredsställelse. Hennes intima prosa beskrivs som köttslig i sitt utforskande av skam och kvinnlig identitet. I programbladet till En jättehärlig dag upplyses om att hon haft framgång både kommersiellt och hos kritiker, att hon skriver spalt i SvD, driver debutantscen i Malmö, haft humorklubb och vunnit SM i Poetry Slam. Apropå sist nämnda underhållande evenemang kan inflikas att jag utgjort jurygrupp på åtskilliga tävlingar inklusive ett par SM och en handfull inbjudna slampoeter framträdde på mitt 50-års kalas.

Ska sägas att jag såg enaktaren vars längd uppgår till halvannan timme föreställningen efter urpremiären. Läktaren var då nästan fullsatt. Tror inte jag tidigare sett scenkonst där regisysslan skötts av Nina Haber, möjligen sådant hon utfört i samarbete. Däremot bevittnat vad hon gjort på scen ett antal gånger, oftast på Folkteatern. Skrattat åt hennes aktioner och repliker i Gruppen, fick nya perspektiv i monolog som spelades på Trixter och recenserat en handfull av uppsättningar hon medverkat i på Folkteatern. Hon verkar ha förkärlek för utflippade scener, att bre på genom att ta fram det otyglade, förevisa hur absurt livet kan vara.

Pjäsen handlar om hållfastheten i två väninnors relationer. De gestaltas av Malin Morgan och Tove Wiréen, två garvade skådespelare varav jag sett den förstnämnda åtskilliga gånger på scener i Göteborg. Snappat upp att pjäsen berömts av båda manlig och kvinnliga kritiker. För egen del behöver jag anstränga mig för att få till en recension . Har ett kluvet förhållande till En jättehärlig dag vars fantasifulla skapelse har både fåniga och fyndiga delar i sig.

Originellt nog utspelas berättelsen på ett interaktivt museum där Mette och Mary går på guidad konstutställning. Eftersom endast väninnorna med sitt tillval extra upplevelse guidas av den strikte kostymklädde guiden, blir presentationen av sex installationer/ konstverk under titeln Den lilla, lilla människan samtidigt en introspektiv resa. Vi får en rad anmärkningsvärda anekdoter vilka format deras genuina vänskap. Om dessa och spektakulära installationerna engagerar eller bara känns tramsiga (ett ord som faktiskt förekommer i presentationen) beror på rådande humör. Beundransvärt dock hur manusförfattaren lyckats kopplat bort vår polariserande samtid, knappt några omvärldsmarkörer dyker upp. Idén till storyn härrör från när Mausbach med väninna lyckades bli portade på livstid från Vasamuseet. Författaren bearbetade den uppseendeväckande händelsen genom att bli sin egen curator.

Scenografin går som synes i vitt och bortsett från de konstverk man stöter på i rundvandringen finns knappt någon rekvisita. Baktill i mitten har en scen byggts, flankeras av två dörrar vilka skyltar med personalutrymme respektive toalett. I konsthallen ledsagas Mette och Mary av guiden och möter sex verk, ofta i skepnad av provokativ performance för att besökaren ska skåda bråddjup inom sig själv. Mimskådespelaren Ana Stanisic och Daniel Adolfsson turas om att förkroppsliga verken. Adolfssons Eros 2.0 är roligast medan mimskådespelaren i sin tillbedjande dyrkan av Maradona plus tvetydig modersgestalt i folkdräkt, flätor och falukorv runt halsen hämningslöst accentuerar pjäsens hysteriska dimension.

Hysterikan i olika varianter får en renässans, visas upp för att konfrontera besökare, få dem att reflektera över sig själva. Allt kulminerar i komiskt drastisk knorr med det sista verket. Hur ska inte avslöjas här. Ett av konstnärernas verk är så subtilt att det inte upptäcks, utan guiden (Ludvig Stynsberg i en dråpligt tillknäppt roll konstant på väg att implodera) behöver berätta, vilket får Mary att filosofera. Hon kan känna sig som ett konstverk ingen lägger märke till. Vidare kan väninnorna inte låta bli att testa gränser och av någon oförklarlig anledning symboliserar rävsvansar förbjuden lockelse.

Finns inget att anmärka på vad beträffar rollprestationer, tvärtom. Ska betonas att Morgan och Wiréen i högre grad berättar om sig själva och varann än gestaltar, vilket i längden blir en smula tradigt. Möjligen är jag inte rätt målgrupp. Medan huvudrollsinnehavarna kan agera naturligt bortsett från ett tillfälle när de visar att de en gången tappade tålamodet med varandra, är Stynsberg, ny i yrket, en stor behållning med motsatt manér. I sin tvåsamhet är kvinnorna beroende av sin slitstarka vänskap där Morgan agerar attraktiv manslukerska och Wiréen författarens runda alter ego.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

14 november, 2025 by Rosemari Södergren

Eagles of the Republic
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi och manus Tarik Saleh

En skrämmande thriller om ett samhälle där kulturen tvingas gå i makthavarnas ledband. Handlingen utspelar sig i ett glamoröst film-älskande Egypten som är styrt av diktatoriska militärer. Det är dock inte svårt att se paralleller till många olika nationer världen över.

Fares Fares spelar Egyptens mest älskade skådespelare, George Fahmy som pressas
att spela huvudrollen i en film beställd av högsta ort. George Fahmy håller fanan för friheten för kulturen högt. Men de styrande i en militärdiktatur vet hur de ska tvinga in någon i dess ledband.

Fares Fares visar vilken otrolig talang han är som skådespelare. Samtidigt som denna film går upp på svenska biografer spelar han en av huvudrollerna i tv-serien Vi kommer i fred som utspelas sig i en fiktiv framtid i Stockholm. Ett enormt, manetliknande föremål dyker upp över Stockholm och utlöser global panik. Vill de oss illa – eller kommer de i fred?
Där spelar Fares Fares en helt annan typ av karaktär. Han får stående ovationer av mig för sina stora förmåga att ta på sig och gestalta olika slags roller.

En av de viktigaste generalernas fruar börjar dessutom flörta grovt med honom och försöker inleda ett förhållande. Denna film är en pärla bland årets filmer. Fares Fares karaktär dras in i en virvel av bedrägeri, korruption och propaganda.

Filmen är Välspelad och har flera oväntade skruvar i handlingen. Starka insatser av flera skådespelare, Fares Fares som jag redan nämnt och den franska stjärnan Lyna Khoudri, den prisade fransk-marockanska Zineb Triki, egyptiska Hollywoodstjärnan Amr Waked, hyllade amerikansk-palestinska Cherien Dabis och kritikerrosade finsk-syriska skådespelaren Sherwan Haji.

Filmen är långt ifrån förutsägbar och den kryper under skinnet. Det är verkligen Iinte långsökt satt se filmens handling som en symbol för vad som sker i nutid i nationer som vill kalla sig demokratier. Inte ens lilla Sverige ligger utanför riskzonen.

Fakta om filmen:
Eagles of the Republic hade världspremiär i huvudsektionen i Cannes filmfestival tidigare i år och var uttagen i sektionen Centrepiece vid årets upplaga av Toronto filmfestival, bland många andra festivaler världen över.

Eagles of the Republic är sista filmen i Tarik Salehs Kairo-trilogi efter framgångarna med The Nile Hilton Incident (Grand Jury Prize award, Sundance 2017) och Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy (bästa manus, Cannes 2022).

Musiken i filmen komponeras av Oscarsvinnaren Alexandre Desplat (Asteroid City, 2023, Guillermo del Toros Pinocchio, 2022, Little Women, 2019, The Shape of Water, 2017, The Imitation Game, 2014).

Filmen spelades in våren och sommaren 2024 i Istanbul och avslutades i Göteborg.

Fakta om Tarik Saleh – regissör och manusförfattare
Tarik Saleh var en av 80-talets mest tongivande grafitti-konstnärer i Europa. Hans långfilmsdebut kom med Metropia (2009), en animerad dystopi med bland andra Stellan Skarsgård, Juliette Lewis, Vincent Gallo och Udo Kier i röstrollerna. Filmen visades som öppningsfilm för Critic’s Week och prisbelönades vid filmfestivalen i Venedig. Han regisserade och skrev manus till The Nile Hilton Incident som vann ”The Grand Jury Prize” vid Sundance 2017, fick en Guldbagge för ”Bästa film” 2018, nominerades till ”Bästa utländska film” vid franska César Awards och sålde över 400 000 biobiljetter i Frankrike. Tarik Saleh vann Prix du scénario för ”Bästa manus” vid filmfestivalen i Cannes 2022 för Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy som även utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2023, fick en César-nominering för ”Bästa utländska film” och uppnådde över 500 000 biobesök i Frankrike. Han regisserade The Contractor (2022) med Chris Pine, Ben Foster och Kiefer Sutherland, flera avsnitt av den futuristiska HBO-serien Westworld (2018), Ray Donovan för Showtime och thrillern Tommy (2014). Dessförinnan regisserade Tarik Saleh dokumentärerna Gitmo: Krigets nya spelregler (2005) och Sacrificio: Who Betrayed Che Guevara (2001) tillsammans med Erik Gandini. Tarik är även känd för sitt samarbete med artisten Lykke Li. Musikvideon ”I Follow Rivers” har över 60 miljoner visningar på YouTube.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Fares Fares, Filmkritik, Filmrecension, Tarik Saleh

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

13 november, 2025 by Elis Holmström

The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright

Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.

Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.

Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.

Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.

Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.

Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.

Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.

The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, The Running Man

Ambitiös ytterst gedigen debut vad gäller eget material – Resurrection Game av Emma Swift

12 november, 2025 by Mats Hallberg

Emma Swift

Resurrection Game

4

Inspelad på Isle of Wight och i Nashville

Producent: Jordan Lehning (också ljudtekniker)

Tiny Ghost Records (egen utgivning)

Releasedatum: 12/9 2025

Har saknat Emma Swift på WOW under de cirka tio jag haft pressackreditering. Att jag fått recensionsex av hennes nya och föregående cd beror på att de skickats av hennes distributör och A & R person i Sverige. 2021 skrevs en 4+ recension av Bob Dylan-tolkningarna Blonde On The Tracks. Utan att överdriva kan hävdas att Swift fick ett succéartat genombrott. Denna vecka lyfts singer songwriterns album, fullängdsdebut vad beträffar egenkomponerat material, fram som veckans album på Hemifråns hemsida. Och det är en mycket mogen och genomarbetad sådan under ledning av lyhörde producenten Jordan Lehning som spelat in australiensiska kvinnans låtar i en påkostad produktion där sannolikt inga identiska instrumenteringar förekommer, utan både sättning och stil skiftar på de tio låtarna på Resurrection Game vars upprinnelse sägs ha varit ett nervöst sammanbrott. Ett års rehabilitering med exempelvis terapi fordrades för att komma i fas. Producentens rekryterade stab av sofistikerat spelande musiker framhäver ypperligt melodiernas kännetecken. Man har varit fantasifulla i kreerandet av sound, kompositioner har därför skrudats smakfullt i differentierad dräkt.

bild från artistens hemsida – okänd fotograf

Finns ett koppel av kvinnliga singer songwriters inom samma vida fält eller verksamma i snarlik genre. Live med Alice Howe & Freebo jämte 29 & Gone av Hat Check Girl från samma utgivande källa, tillhör de plattor som borde ha recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad om jag haft mer energi. Min poäng är att Swift förmått odla fram ett eget sound, en personlig röst som engagerar. För den intresserade ska framhållas att texthäfte medföljer. Jag som lyssnat med ett halvt öra på dem noterar att de är omsorgsfullt konstruerade, bottnar i upphovspersonen och kryddats med tänkvärda rader. En svensk kollega ägnar sig nästan uteslutande åt texternas ämnen, vilket ter sig minst sagt futtigt med tanke på utsökta musikaliska hantverket. Har i hörlurar lyssnat uppmärksamt på snygga arren, musikernas insatser och hur solister skiner. I centrum finns förstås Emma Swift och hennes bevekande röst. Den låter definitivt bärkraftig fast den tycks komma ur en fragil själ. 44-åringen boende i Nashville sägs vara influerad av Sandy Denny, Marianne Faithful och Joni Mitchell.

från artistens hemsida – fotograf okänd

Vem spelar vad? Jo trumslagare/ percussionist Dom Billet och basist Eli Beaird utgör rytmsektion. På For You And Oblibion byts de ut till Ross McReynolds respektive Calvin Knowles. Gitarristerna heter Juan Soloranzo och Sam Hunter (två spår) medan pedal steel trakteras av Spencer Cullum. Producent Jordan Lehning har många järn i elden, dubbelarbetar genom att lira klaviaturer: piano, synt, orgel, vibrafon, klockspel. På enstaka låtar förekommer blås av Jenny Kummer och saxofon (baryton o tenor) från David Williford. Lydia Luce agerar vokal bakgrund i några låtar och Grace Woodsworh på oboe får en framträdande roll i Impossible Air. Som om denna rikliga uppställning inte vore nog präglas majoriteten låtar av svepande sound från en stråkkvartett.

Enstaka alster kan låta förhållandevis ordinära men flertalet förnöjer, varav en handfull äger styrkan att omfamna och till och med få lyssnaren att känna sig drabbad. Sättet att sjunga ut förför i till exempel i pampigt anlagd titellåt med drivande rytm understödd av svepande stråkar. En annan favorit är Going Where The Lonely Go vars vibrato hos Juan Soloranzo andas kringströvande gitarrist typ Neil Young. Uppskattar hur text och musik sammanflätats på smått pompösa Catholic Girls Are Easy och verkligen i rimpar som confuse -amuse. Registrerar att det i sammanhanget ovanliga instrumentet oboe ligger i framkant jämte stråkar i Impossible Air. Särskilt i How To Be Small gifter sig elgitarrens ton med framför allt orgel (om jag uppfattar rätt). Och här och i andra sekvenser sköljer svepande stråkar över lyssnaren. Romantiska förstärkningen kan stundtals tyckas onödig, men man får acceptera att kompositören vill frammana starka känslor. Först i finalen märks på allvar att Swift bor i Nashville, då låter hon det dofta av behaglig alt country. Albumet attraherar genom att framstå som en enhet trots den expressiva mosaik det består av.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in