A Complete Unknown
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 februari 2025
Regi James Mangold
Om A Complete Unknown hade kommit för tio år sedan hade den med största sannolikhet hyllats som en kolossal triumf. Ett stycke utsökt film som med fantastiskt hantverk gestaltar Bob Dylans mest kreativa år. Men filmer om musikaliska storstjärnor och deras snåriga liv är nu förtjänta av samma kritik som filmer om män och kvinnor i färgglada dräkter fått utstå.
Med filmer som Bohemian Rhapsody, Rocket Man och Bob Marley: One Love är det som på engelska kallas för musical biopic en utstuderat förutsägbar och ofta totalt ointressant premiss för en film. En stor del av problemet är att filmerna vägrar att ändra profil eller struktur. Oavsett om det är Ray Charles eller Amy Winehouse som får sitt liv presenterat på film återkommer numera förutsägbara sekvenser och lika uppenbar tematik. Det är uppgång och fall, resan tillbaka från botten till toppen och kändisskapets höga pris.
Regissören James Mangold var själv delaktig i att starta denna genre i och med sin biografi om Johnny Cash döpt efter sångarens legendariska låt Walk The Line. En film som – trots flera inslag som idag skulle kunna klassas som genreklyschor, hör till det bästa genren gett oss. Trots en simpel berättelse demonstrerade Mangold en fantastiskt hängivenhet och en oväntad uppriktighet som fick filmen att framstå genuin men framförallt varm.
Och nästan 20 år senare vill Mangold återskapa magin som ledde till det stora genombrottet. Denna gång höjs insatserna genom att ta sig an Bob Dylan, en musiker som går bortom det normala på de flesta sätt och vis. Mangold vill ännu en gång skapa en bred, öppen och lättillgänglig film som skildrar en specifik period i Dylans liv.
Men tillskillnad mot skildringen av Johnny Cash och dennes liv och evighetslånga kärlek till hustrun June är A Complete Unknown splittrad, ofärdig men framförallt alltför ordinär.
Dock är det svårt att helt och hållet kritisera Mangold för att slutresultatet är långtifrån så magiskt som det kunde ha varit. Bob Dylan är en av historiens mest enigmatiska, komplicerade, för att inte säga svåraste personer, vad gäller hans kameleontiska artisteri för att inte tala om personligheten. Detta i kombination med hans historiska gärningar där han skapt album och låtar som – för att uttrycka det milt, har förändrat historiens gång, har gett Dylan en sorts oförstörbar aura där hans absurda och många gånger motbjudande beteende ursäktats till rent perversa nivåer.
Denna ovilja att faktiskt komma till slutsatsen att Dylan är långtifrån sympatisk som människa blir också djupt problematisk för filmen då porträttet av Dylan blir oerhört vagt och klent. Flera gånger presenteras sekvenser där Dylan lever rövare och demonstrerar en megalomani som får vår egen Börje Ahlstedt att framstå lika ödmjuk som en försynt liten skogsmus. Det finns inget fundamentalt fel med att visa upp historiska personer som djupt problematiska vad gäller deras person, men Mangold och manusförfattaren Jay Cocks vågar inte ens tillkännage att deras subjekt inte är guds bästa son vad gäller mänskliga kvalitéer. Istället framstår filmens narrativ som snedvridet apologetiskt där Dylans ofta frånstötande beteende skall förklaras med än mer diffusa och oklara förklaringar. Berättelsen hade istället mått bra av att skildras mer som Dylans memorerar. Där väljer Dylan att berätta de många episoderna ur sitt liv på ett oväntat distanserat och jordnära sätt, det finns inget överdådigt eller storslaget över någonting, istället är det små anekdoter och diskussioner med diverse personer – kända som okända, som förklarar och ger en mikroskopisk insikt i personen.
James Mangold väljer istället en traditionell struktur som aldrig är abstrakt eller vidare djup. Sättet genombrottet skildras är lika självklart som det är kusligt bekant. Vi får montage som dränks i Dylans musik där korta ögonblick summerar framgångssagan. Och som i så många andra musikaliska biografier görs det ingen ansträngning att förklara varför Dylans musik briljerar i sin historiska kontext. Det förekommer dock en rad tafatta sekvenser som försöker koppla samman de mest dramatiska händelserna under 1960-talet med Dylans artisteri, sekvenser som mest känns som utfyllnad. Att filmen är traditionell i form och utförande är förståeligt då en mer snäv och abstrakt historia knappast hade kunnat skaffa sig åtta Oscarsnomineringar, något filmen i huvudsak är intresserad av. Detta är i mångt och mycket exemplariskt lockbete för just priser och utmärkelser, alla bitar finns på plats och om det inte vore för ett antal styrkor hade det hela varit en av de mer cyniska filmerna på länge.
För det finns också fantastiska höjdpunkter som är rent euforiska. Först och främst Timothée Chalamet i rollen som Dylan själv, detta kan vara det absolut bästa porträttet av en musiklegend som någonsin skådats. Även om Chalamet inte får någon vidare hjälp av manuskriptet skapar han en version av Bob Dylan som är skrämmande lik, det är inte bara rösten och utseendet utan hela kroppsspråket ned till de minsta gesterna. Sättet Chalamet kopierar Dylans nasala sångröst är minst lika imponerande och inte sedan Joaquin Phoenix spelade Johnny Cash i Mangolds Walk The Line har ett porträtt av en musiker framstått såhär pass genuint och autentiskt. Det är så pass bra att man kan glömma att det i grund och botten är en imitation. Nästan lika bra är Monica Barbaro i rollen som Joan Baez, Barbaro besitter en fantastisk sångröst och skapar en Baez som är självständig och minst lika bestämd.
Mangold lyckas också skildra extasen och förundran kring själv musiken, precis som den fantastiska Live Aid-sekvensen från Bohemian Rhapsody. Scenerna då vi får se Dylan spela in mästerverket Highway 61 Revisted är fullkomligt makalösa, detsamma gäller då Chalamet och Barbaro sjunger Blowin In The Wind ihop. I dessa stunder är extasen så pass extrem att man kan förlåta att helhetsintrycket av A Complete Unknown är så pass ordinärt och vardagligt att den tangerar att vara medioker.