• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Pelicot-rättgången – teatern som vägrar låta världen titta bort

10 december, 2025 by Marja Koivisto


Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Measures for a Funderal – visuellt storslagen historia om de existentiella frågorna som kryper under huden

9 december, 2025 by Rosemari Södergren

Measures for a Funderal
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 december 2025
Regi Sofia Bohdanowicz

En djupdykning i de existentiella frågorna, om liv och död, om sorg, om att få vara den man är, om musik och att hitta mening med sitt liv, att våga stå upp för sig själv, för sin väg. En vacker film som samtidigt är sorglig och hoppfull, som sätter igång många, många tankar och känslor och aha-upplevelser och igenkännande över livets alla frågor. Bitvis ett mästerverk men lite för lång (drygt 144 minuter) och det tar ner helhetsintrycket ett steg.

Två berättelser, två livsöden från olika tidsepoker, vävs samman, en från nutid och en från 1900-talets början. Sammanvävningen fungerar ovanligt bra. Audrey Benac är en ung kvinna som har svårt att få fart på sin akademiska forskning men blir helt absorberad och fascinerad av violinisten Kathleen Parlow som under 1900-talets första hälft fick spela på scenerna i världens metropoler. Kathleen Parlow var en av världens främsta violinister, något som inte många kvinnor kunde bli under den tiden. Kathleen Parlows talang kunde utvecklas mycket på grund av att hon aldrig gifte sig.

Audrey Benac har en mamma som var violinist som ung med fick ge upp sin karriär då hon blev mamma till Audrey. Denna bitterhet över att förlora sin karriär har mamman strött över Audrey under hela uppväxten. Audreys pappa däremot kunde fortsätta spela fiol. Audreys farfar var också violinist och det han var en gång elev till Kathleen Parlow. Audreys mamma är bitter över sitt öde och svårt sjuk. Då Audreys pappa redan är död vill mamman att Audrey ska lova att begrava henne tillsammans med pappans fiol.

Forskningen och undersökningen av Kathleen Parlows liv för Audrey från Toronto till både London och Oslo. Kathleen Parlow, eller hennes ande, kryper ibland under skinnet på Audrey som av och till blir som om hon vore Kathleen. Resan och fördjupningen i Kathleen Parlows liv och talang öppnar Audrey ögon på många sätt och hon börjar också förstå sig själv och kunna hitta ett sätt att förstå sin relation till sin mamma och ta ansvar för det.

Arkivfynden blandas sig med minnen från familjens förflutna, i visuellt storslagen film med enorma, fantastiska bilder och fotovyer som talar till många sinnen. Allt kryddat med dialoger och samtal om livets svåra frågor som känns som att vi är med och lyssnar och kan ta till oss en hel del av vad som sägs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Beck – Ur askan, undviker ännu en gång nutidens samhällsproblem

8 december, 2025 by Rosemari Södergren

Beck – Ur askan
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 5 december 2025
Regi Lisa Farzaneh
Manus Annika Sandahl och Fredrik Agetoft

En gång i tiden var Beck-filmerna bra på att sätta fingret på samhället och problem i tiden. De senaste omgångarna har tyvärr fegat ur och tappar den gnistan. Att det alls finns problem i det svenska samhället med gängkriminalitet är helt nedtystat. Det nämns inte med ett enda knyst. Fokus i denna nya Beckfilm, nummer 53 i ordningen, är en kristen frikyrka. Av poliserna är det Alex som får stå i centrum den här gången.

En pastor omkommer i en mordbrand på en gård till en frikyrka. Pastorn som dött i branden är en tidigare känd rockmusiker som blivit frälst och omvänd och frikyrko-kristen under stor mediabevakning. Kvar i församlingen finns en kvinna som är barnbarn till den pastor som en gång startade församlingen. Denna kvinna var barndomsvän till Alex. Det är lite svårt att tro på den situationen. Det passar inte in i den karaktär Alex varit under seriens gång.

Delvis har deckargåtan Knutby-vibbar. Det är inte en direkt kopia av Knutby-morden men skildringen av de inblandade karaktärerna påminner en del av hur de inblandade i Knutby skildrats i svenska medier.

Överlag tycker jag alla karaktärer i denna senaste Beckfilm blir karikatyrer av sina roller. Alla i polisgruppen, både Valter Skarsgårds karaktär, Martin Wallströms och Jennie Silverhjelms och Nina Zanjanins polischef. Till och med Peter Habers Beck följer mallen till hundra procent och blir inte spännande på något sätt.

Kriminalgåtan är för förutsägbar och aldrig direkt överraskande heller. Jag är lite besviken på denna liksom de senaste Beckfilmerna. Varför är det så svårt att lyfta dagens samhällsproblem?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Dj Ahmet – en charmig och unik film

8 december, 2025 by Rosemari Södergren

Dj Ahmet
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Georgi M. Unkovski

En fascinerande och fängslande berättelse som skildrar livet för unga människor i Nordmakedonien som är fångade mellan modern tid med Tiktok, Facebook, Internet och ett traditionellt konservativt samhälle och en hyllning till kraften i musik. Huvudpersonen Ahmet är en tonåring som älskar klubbmusik.

Det går inte upp så många filmer på svenska biografer från Nordmakedonien. Landet Nordmakedonien, officiellt Republiken Nordmakedonien, är en republik i Sydeuropa och ligger på Balkanhalvön och gränsar i väst till Albanien, i norr till Serbien och Kosovo, i öst till Bulgarien och i söder till Grekland. Nordmakedoniens huvudstad heter Skopje. Landet hade 2024 en befolkning på 1,792 miljoner, enligt Världsbanken.

Huvudpersonen Ahmet bor i en liten by tillsammans med sin lillebror Naim (cirka fem år) och deras pappa. Deras mamma har dött och pappan har svårt att hantera sorgen. Lillebrodern har slutat att prata, vilket verkar vara efter att mamman gått bort. En dag dyker pappan upp i skolan och hämtar hem Ahmet som tvingas sluta skolan för att ta hand om familjens får medan pappa åker till en magiker dagligen som ska göra att den lille Naim börjar prata. Healingen som bland annat består av att iglar sätts på halsen eller i mun hjälper inte ett dugg, förstås.

Ahmet slits mellan sin kärlek till klubbmusik och disco och det gammeldags livet i byn. Hans stora dröm är att bli Dj. En dag dyker en ung kvinna upp i byn. Hon har bott i Tyskland och levt ett friare liv. Hon har kommit hem till byn för att bli bortgift och bli hemmafru i den lilla byn. Det är ett liv hon verkligen inte vill ha. Hon och Ahmet blir nära vänner.

Ahmet är uppskattad av byns imam. Ahmet hjälper imamen med inloggning till Facebook bland annat och en del annat som har med Internet att göra. Det är fascinerande att se hur unga människor i byar som denna lever i ett slags mellanläge, mellan det uppkopplade samhället och det traditionella konservativa.

Det är en charmig film med bra klubbmusik och unika situationer. En film som sticker ut och skiljer sig från den stora mängden av filmer som går upp på biograferna i vinter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nordmakedonien

Gediget, omväxlande och emellanåt magiskt – TRUST med Trio X of Sweden

7 december, 2025 by Mats Hallberg

Trio X of Sweden

TRUST

4

Inspelad 2025 i Uppsala

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Trio X of Sweden

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 7/11 2025

Pianotrion från Uppsala bildades 2002 och har under sin flitiga verksamhet blivit kända för ett otal samarbeten. Jag har senaste åren recenserat ett par av deras finurligt sammanställda album och tog chansen att träffa dem på Musikaliska i fjol, efter deras succéspelning tillsammans med cellisten Svante Henrysson och sopranen Jeanette Khön under Stockholm Jazzfestival. Trio X of Sweden består av Lennart Simonsson vid flygeln, kontrabasist Per V Johansson samt Joakim Ekberg bakom trummorna. Alla tre undervisar och utför gemensamt uppdrag för Musik i Uppland. Ekberg har för övrigt senaste somrarna ingått i husbandet i Jazz på Skansen.

Lyssnaren får stifta bekantskap med tretton kompositioner, varav stora flertalet skrivits av någon av medlemmarna. Titellåten av Simonsson utgör öppningsspår medan vi hör Some Other Time (L. Bernstein) som finalnummer. Rutinerade trion kännetecknas av sin gränslöshet, sin kemi och anmärkningsvärd dynamik. Musiken är ofta innerlig, ibland svalt svängig och i somliga sekvenser euforisk. Kompositionerna sägs ha skapats i såväl svåra stunder som i kärlek. Ett par inkännande hyllningar levereras. De magnifika instrumentalisterna håller hög klass som kompositörer, inte bara pianisten vars uppenbara talang för att mejsla fram bärkraftiga melodier vi får ett flertal exempel på.

Var inte beredd på att jag skulle falla pladask för första halvan av albumet. Den effekten har deras kompositioner och samspel på mig. Emotionella laddningen klingar av en smula någonstans mitt i. Antar att jag inte är den ende recensent som uppfattar att stunder av magi infann sig häpnadsväckande ofta i studion. TRUST passar musikälskare oavsett ålder som önskar ryckas med, men kanske främst försättas i meditativa tillstånd av hisnande skönhet.

foto Urban Jörén från Per Simonssons hemsida

Tycker mycket om förtröstansfulla temat som inleder albumet. Det avlöses av en självständig version av psalm 173 Den signade dag vars accentuerade rytmik och flexibla basgång färgar soundet. Psalmen tillhör således skivans mest spännande inslag. TRUST definieras med parollen ”is the first step to love” och genomsyras av ett berörande känslosvall, vars återhållsamt balanseras av en glädjerik bubblande ådra. Simonsson och den ödmjuka auktoritet denne utstrålar är naturligt nog navet. I vissa låtar och somliga sekvenser intar Per V Johanssons kontrabas en framskjuten position, vilket genererar välbehövlig variation.

Man är inte någon trio som ägnar sig åt virtuosa krusiduller utan är genomgående trogna sina melodier och märkbara, med något undantag ändå försynta improvisationer. Samtidigt ska poängteras att tempo och temperament drivs upp påtagligt här och var. I några kompositioner och i ett par passager dristar man sig verkligen till att bryta mönstret. Intensiteten i exempelvis Beloving blir nästan för mycket, känns i denna kontext apart när rytmsektionen varvar upp genom att vara på tårna. Är i denna komposition Ekberg som mest hamnar i framkant. Pulsen blir högre än i andra up tempo bitar. Apropå lusten att addera tillägg är det en smaksak om lyssnaren roas av att vackra visan Så skimrande var aldrig havet skrudas i delvis annan dräkt.

Med tanke på att jag skrivit om föreställningen ”Livet är mer än bara musik” är det på sin plats att skjuta in att både Georg Jojje Wadenius (som trion samarbetat med) och Stefan Nilsson hedras med fina hyllningar. Att avrunda med Some Other Time (L. Bernstein) visar sig vara en god idé fast inriktningen är en annan än det gripande framförandet som skedde i Bill Evans-tribut på Ystad Jazzfestival i år under Jan Lundgrens ledning. Hade kanske inte ett dylikt anspråk. Uppskattar ljudkvalitén. Underbart att trion fått teknisk assistans av Lars Nilsson på Nilento. Framgår av lyssning i Sony hörlurar hur superb akustiken är.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in