Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

by

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.

Filmrecension: Lyckans ost – lite för många lösa trådar

by

Lyckans ost
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Louise Courvoisier

En hyllad fransk dramakomedi men jag har svårt att sjunga med i hyllningskören. Filmen är söt och har duktiga unga skådespelare men den känns halvklar. Filmen är för mig något liknande som när en granne berättar något och det är hopp i berättelser, det fattas för mycket för att jag ska få en helhet, för många lösa trådar som hänger i luften. Delvis är filmen väldigt orealistisk.

Totone bor i en mindre ort på den franska landsbygden. Han går omkring i kortbyxor och tillbringar den mesta tiden med att festa och dricka med sina kompisar. Han bor med sin pappa och sjuåriga lillasyster. Om pappan ber om någon hjälp har Totone aldrig tid att hjälpa till, han vill bara dricka öl och hänga med kompisarna. Pappan har också svårt med alkohol. En kväll hänger Totone på dansbanan med kompisar och pappan är också där och är stupfull. Totone ser till att pappan kommer till sin bil för att kunna köra hem. Att sätta en stupfull person att köra hem kan inte sluta på annat sätt än i en tragedi. Pappan kör in i ett träd och dör.

Totone blir ensam med sin lillasyster. Det är en av filmens obegripliga förutsättningar. Hur gammal är Totone? Eftersom han går runt i kortbyxor och har ett ansikte som ser mycket ungt ut skulle jag vilja gissa på att han är 15-16 år. Men hans ålder nämns aldrig och eftersom han tydligen får ta hela ansvaret ensam för sin lillasyster bör han vara myndig i alla fall. Det är obegripligt. Ingen släkt syns till och samhället verkar tycka det är helt i sin ordning att han tar hand om sin lillasyster utan någon hjälp.

För att försöjra sig och sin syster tar han jobb hos ett företag som gör ost, samma företag som hans pappa arbetade för. Men på jobbet finns unga män som inte tycker om Totone och det blir bråk, handgripligen. Mycket bråk. Totone får dock en idé när han får reda på att varje år delas det ut ett pris på 30.000 euro till den som får fram regionens bästa Comté-ost. Då bestämmer sig Totone att vinna det priset. Hur göra ost när man inte har en ko som kan ge mjölk? Man stjäl mjölk förstås.

Visst kan det vara intressant med filmer som bryter mot traditionell dramaturgi, vilket denna gör på flera sätt men det blir lite för rörigt, för många lösa trådar och för hoppigt med tidsperspektiven. Ett plus dock till Clément Faveau som gör en bra roll som Totone.

Filmen hade världspremiär i tävlan i Cannes (Un certain regard), och hade svensk festivalpremiär på Göteborg Filmfestival. Över en miljon i publik i Frankrike, och vinnare av två César: Bästa debutfilm samt Årets kvinnliga upptäck.

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

by

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

by

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Provocerande haveri – Europa efter regnet på Folkteatern

by

föreställningsbilder Björn Hellström

Av KONSTAB

Manus och regi: Filip Aladdin, Anton Hellström och Ossian Melin

Scenografi, kostym, ljus, sensualism: KONSTAB Helheltslösningar inom kultursektorn

Scenografi: Jenny Palén

Ljud och musik: Arom McFaul

Maskkonsulter/ Perukmakare: Ellen Holmström, Suz Åberg

Medverkande: Asta Kamma August, Adam Axelsson, Anton Hellström, Sanna Hultman, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin

Urpremiär: 1/3 2025 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 5/4 – Med stöd av Stenastiftelsen

Medlemmarna i KONSTAB presenteras i de hophäftade blad som utgör pressmaterial. Håller det dock för sannolikt att somligt i respektive cv bör tas med ett par nypor salt, skulle kunna vara en alternativ rekonstruktion av fakta. Underrubriken på deras nya megalomaniska projekt lyder ”introvert flummeri utan förankring i samhället”, vilket stämmer in på första akten. Minns att tvillingtornen är en av referenserna i andra halvan. Titeln Europa efter regnet ska vara hämtad från och inspirerad av en målning av pionjären Max Ernst, ett surrealistiskt landskap av en dystopisk kontinent efter andra världskriget förödelse. Projektet ska enligt uppgift bli en trestegsraket. Scenkonstverket kommer omvandlas till en långfilm. vilket vi såg prov på (work in progress?) på gigantisk duk. Nervig förfilm i oländig terräng med en fältmässigt utrustad, jagande Asta Kamma August i huvudrollen. Vilken överraskning att på teatern se trailers och därpå dramatisk film som inledning på detta spektakel.

Vill nämna att en positiv föraning fanns etablerad. 2021 satte de på Stadsteatern upp en lika galen som fräck happening mycket löst baserad på Shakespeares Stormen, vars hejdlösa drift med diverse tidsfenomen och kändisar i en video-parad jag till övervägande del omfamnade. Den gången accepterades hämningslösa estetiken hos KONSTAB, gör icke så denna gång. Bergmans Såsom i en spegel togs som förevändning i ett annat projekt jag aldrig såg. Att döma av recension i AB blev upptågen den gången tämligen intetsägande. Vidare har filmen Vernissage hos Gud gjorts.

Normalt sett avstår jag från att ödsla tid på att recensera verk lika tomma som en uppsvälld sufflé. Vill nu göra ett undantag och försöka motivera min likgiltighet, varför jag landar i ett nästan entydigt avfärdande. Eftersom tidsandan är mer polariserad än någonsin, ett antal akuta problem upptar våra tankar och samhällskontraktet enligt många sansade bedömare brutits, framstår de obegripligt lösliga lager som konstituerar Europa efter regnet, som ett närmast groteskt slöseri med resurser. Frågade alldeles efteråt när larmig hård musik fortfarande basunerades ut i högtalarna, en av Folkteaterns trotjänare som suttit i publiken, om han kunde begripa vad man ville ha sagt. Hans svarade att han inte hade en j-a aning.

Nu med avsevärd distans till upphaussade premiären inser jag, att till sitt försvar kan KONSTAB anföra att de inte utlovade någon färdig produkt, utan istället tog udden av förväntade anspråk. I avsiktsdeklaration meddelas att man velat förhålla sig naiva och oskolade, ställa sig i jämnhöjd med publiken i sin medvetet förvirrade approach. Helt respektlöst bjuds det in till en kaotisk uppsättning bortom kvalitetstänkande och klart formulerade visioner. Högtravande slås ändå fast att projektet drivs av frågeställningen ”vad det är att vara människa”. KONSTAB jämför med musik, konstarten vi reagerar känslomässigt på. Anses att kulturkonsumenter ställer orimliga krav på att förstå, få förklaringar av andra konstarter. Efter att ha låtit deras arbetshypotes sjunka in är jag inte fullt lika upprörd längre, över det nonsens-bygge teamet konstruerat i vad som kallats deras magnum opus.

Scenografin är minst sagt maffig. När den stora duken tas bort likt en ridå befinner vi oss på ett bageri där innehållet i uppstaplade mjölsäckar yr omkring. Fonden utgörs av kartonger. Scenen är extremt belamrad med pinaler varför Jenny Palén och hennes många medarbetare ska harangeras för det visuellt stimulerande upplägget.. Medges att fram till paus ler jag åt en del repliker och scener, hare roligt åt utkavlade excesser. Likt ett dadaistiskt manifest utan logisk förankring staplas fritt svävande utgjutelser på varann. Till en viss gräns blir det underhållande när det görs narr av vår bildningstradition i allmänhet och teaterhistoria i synnerhet. I ett lokalt förankrat tema gycklas det specifikt med präktiga invånare i hippa stadsdelen Majorna. Detta inslag kulminerar när några av skådespelarna sätter sig på golvet med djembetrumma i famnen och det trummas taktfast på kommando.

Att blottlägga de pretentiösa drag vilka utmärker hycklande godhetsposörer, var den lilla behållning jag, åtminstone ett tag hade. Men när vi till slut efter massvis av turer får reda på att rollfigurerna (ofta tilltalade med sina civila förnamn) bildat två fraktioner som planerar för att sätta upp två olika pjäser, har jag tappat intresset för länge sedan. Satiriker av diffus art måste inte lansera något alternativt narrativ. Men genom att strunta i sådana ambitioner framstår ansträngningarna som tämligen menlösa. Det finns inget bestående att ta med sig. Jag minns effektsökeri och vill hävda att kejsaren är naken, trots att teamet bakom maskerna och bakom scen (många medarbetare har krävts för att ro uppsättningen i hamn) inte erbjuder en ”påklädd” skildring av samtiden. Apropå effekter måste korta ljudinfernot som återkommer i omgångar nämnas, liksom innanmätet i det ägg Elin Skarin föder fram och som äckligt nog skickas vidare från mun till mun innan den når ensemblens mest explosive aktris som sväljer vätskan. Denna scen torde vara den mest omtalade KONST AB iscensatt någonsin.

Den storväxte Anton Hellström och den slanka Adam Axelsson representerar KONST AB i ensemblen. Den förstnämnde framstår som en guru, katalysator och något av en filosof medan Axelsson med sitt lustiga tonfall agerar likt en narr. Egendomliga resonerande varelser, ofta maktlösa, gestaltas begåvat av Jonas Sjöqvist. Fast i motsats till hur lysande han porträtterade läkaren i Onkel Vanja förblir han fullkomligt konturlös.

Den andra halvan består av tre heterogena kvinnliga skådespelare. Sanna Hultman introduceras först efter paus i en utförlig monolog. Båda hon och Sjöqvist har varit verksamma på Folkteatern i ungefär tjugo år. Inte utan att man undrar vad de egentligen tycker om detta spektakel och om förändringarna teatern genomgått på senare år. Arbetarrörelseprofilen är ett minne blott. Elin Skarin har en gedigen meritlista och jag såg henne i Kikkiland på Göteborgs Stadsteater. Märkligt nog hade jag missat att hennes varumärke blivit att vara en viral nakenskådis, något kroppsaktivisten väckte stor uppståndelse med genom nakna soloprojektet Skådis i bur organiserat av den frigrupp där hon tillhör en av konstnärliga ledarna. Nu exponeras hennes kropp i flera sekvenser och i en vågad scen simuleras till och med sex med lesbiska förtecken. Regissör Ossian Melin tyckts ha gett krutpaketet Asta Kamma August fria tyglar, noll begränsningar. Hon som jobbat med stora namn både i Danmark och Sverige är väl för oss mest känd genom huvudroller i filmerna Hypnos och Bränn alla mina brev och tv-serien Händelser vid vatten. Härom året utsågs hon till en av Europas tio shooting stars. Hennes kringvandrande energi, hennes lidelsefulla utbrott är på samma gång beundransvärda som tröttsamt onyanserade.

Hade initialt inte tänkt ägna så här mycket tid i efterhand åt vad jag betraktat som nära nog värdelöst trams. Ska påpekas att det rådde euforisk stämning på Folkteatern. Dagen till ära öppnade en ny bar döpt till Palmes Pentry. Kändes som om hippa branschen inom konst, drama och film bjudits in till fest och därför ville fira. Så fort ensemblen och huvudansvariga tackade för sig utbröt ihållande stående ovationer. Jag var en av ytterst få som inte inte förmådde jubla, eftersom det jag bevittnat blev en enorm anti-klimax. Kanske du har fått lust att se föreställningen för att bilda dig en egen uppfattning.