• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund – fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare i serien eller inte

8 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Ingen lämnas kvar
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 5)
Utgivningsdatum 2019-05-16
Förlag Lind och Co
ISBN 9789178614363

Har du läst någon av de tidigare fyra böckerna i Dag Öhrlunds deckareserie om den originelle polisen Ewert Truut då vet du ungefär vad du har att vänta dig och du lär inte bli besviken. Den här femte deckaren i Ewert Truut-serien sprudlar av skrivglädje och den är både spännande och rolig. Ewert Truut är en polis i Stockholm som börjar närma sig pensionsåldern och som är rätt negativ till nya saker och företeelser. Han vill bedriva polisarbete på traditionellt gammaldags sätt. För att inte tala om hur han vill dricka kaffe, gammalt surkaffe, ska det va. Ingen Starbucks-sojalatte.

Jag tycker Ewert Truut påminner om en hel del andra äldre sura polismän inom deckarlitteraturen men han är ändå originell för det är så tydligt att han är en mjuk person. Många av de där sura äldre poliserna i andra deckarserier skulle jag helst inte vilja möta i verkligheten. Ewert Truut skulle kanske vara rätt OK att träffa. Han gillar ju katter, exempelvis och tar väl hand om sin katt Alice Cooper.

Själva deckargåtan kretsar kring tre mord: Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. De har dock en koppling: alla tre har jobbat på Danderyds sjukhus. Kommissarie Ewert Truut misstänker att alla tre fallen han ha samma gärningsman trots att de mördats med tre olika metoder. Alla tre metoderna kräver en gärningsman med ovanliga kunskaper om närstrid.

Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten.

Kriminalromanen får en oväntad upplösning och är spännande mot slutet. Helt klart skulle den fungera som film. Ja varför inte? En kriminalserie med Ewert Truut i centrum med sin kollega Carolina Herrera – när kommer den?

De flesta bra deckare har något att säga om samhället och det har den här också. Det finns många skarpa iakttagelser om vår samtid på gott och ont. Dessutom är det en Stockholmsskildring av bra kvalitet.

Dag Öhrlund har skrivit många romaner och deckare, både själv och tillsammans med Dan Buthler. Det syns att han har skrivglädje, hans språk flyter på och är lätt att läsa. Han är en skicklig berättare. Ingen lämnas kvar är en bra sommardeckare som fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare böckerna i serien eller inte.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Deckare, Kriminalroman, Recension

Välspelat och märkligt när krisande karriärkvinna skildras – Vilse på Teater Tofta

7 juli, 2019 by Mats Hallberg

foton Viktor Parkrud

Manus: Göran Parkrud

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi och ljusdesign: Beate Persdotter Löken

Kostym och mask: Heidi Saikkonen

Koreografi/ rörelseinstruktion: Sara Suneson

Ljud och scenteknik: Patrik Vörén

Spelas till och med 17/8 i Magasinet på Tofta Herrgård 15 km utanför Kungälv – föreställningens längd c:a 2 ½ timma inklusive paus

Urpremiär: 6/7 2019

Denna ambitiösa sommarteater på Västkusten, belägen i ett naturskönt odlingslandskap med havet inte långt borta 10-års jubilerar. Med sin förkärlek till Norén och Strindberg sannerligen en kontrast till farser som pågår parallellt på friluftsteatrar längs Västkusten. Spelplatsen ett loft med scen mitt i, under takbjälkar med publiken placerad tätt inpå i sektioner på kortsidorna. Man hör alla repliker utan problem, fast måste acceptera att inte alltid kunna se skådespelarnas ansikten. De två trappuppgångarna och långsidans port tas i anspråk för entréer och sortier. Utrymmet och logistiken medger högst begränsade möjligheter avseende kulisser och rekvisita. Dramatikens epicentrum i sommarens uppsättning en järnsäng med tjock madrass. I övrigt märks ett pentry, avsatsbord med laptop samt ett antal väskor och påsar.

Mitt första besök ägde rum 2017 då Jonas Gardell valts till manusförfattare. I fjol hade en av teaterns grundare – psykologutbildade dramatikern Göran Parkrud – skrivit pjäsen Törst som jag varken sett eller läst. I går hade den fristående fortsättningen premiär. Vi kastas in i underliggande konflikter mellan två systrar, vars orsaker nog kan förklaras av vad som hände lillasyster Cecilia i Törst. I uppföljaren har hon (Lisa Parkrud) i båda akterna en längre uppgörelsescen med sin extroverta, tämligen bittra storasyster (Susanna Helldén).

Fristående fortsättningen kretsar kring den fem år äldre systern Tove vars liv hamnat i ett ansträngt läge. Sommarlovet tillbringar hon i en primitiv stuga utrustad med potta. Stugan hon får bo i ägs av det kollektiv systern tillhör, vilka kallas hippiesekt av utseendefixerade rektorn Tove. Ljusa sommarmånader ska ge andrum och förlustelser, men också utrymme för nödvändigt skolarbete eftersom hon har över fyrahundra oöppnade jobbmejl. Det är tanken, vilket innebär att besök av såväl biträdande rektor som den gifte älskaren är inplanerade.

Ytterligare en person, en busschaufför som anmält skolan hans son går i till Skolinspektionen, knackar på oannonserat, blir första gången bryskt avvisad. Lars Magnus Larsson (som jag sett i ett otal roller under många år på Folkteatern) gestaltar finkänsligt en frustrerad, brydd busschaufför med ett förflutet i musikbranschen, en figur som visar sig vara mer än en engagerad pappa till sonen Gunnar. Övertygar med sitt vankelmod! Vilse utspelas i nutid i samma område som spelplatsen.

Finns inget att anmärka på i hur skådespelarna tar sig an sina roller, tvärtom. I centrum strålar Susanna Helldén (tillika nedproducent) i en nervig tolkning, av en snärjd individ på väg att tappa DET. Hon är så taggig och uppumpad med bristande självinsikt att det blir hjärtskärande. Hon lider av ”skjuta-upp-mödosamma- aktiviteter- sjukan” (samma s.k prokrastinering er recensent ibland drabbas av) och utebliven impulskontroll, brister som jag inte får att gå ihop med Toves ansvarskrävande syssla. Malin Molin imponerar stort som både uppfordrande och ömsint. Vi förstår att passionen för tango ger efterlängtat utlopp, för att kunna upprätthålla en strikt effektiv fasad i yrkeslivet som biträdande rektor. Ett synnerligen naturligt agerande!

När jag för andra gången ser Lisa Parkrud på denna vibrerande scen, slås jag av vilken expert hon är på att ringa in ängsliga, välmenande personer, som vill tro att uppkomna fel fixas med nybakade bullar. Jakob Tamm gör en uppseendeväckande solid karaktär, som älskare utrustad med både attraktion och hjärna. Den långe tolvåringen Charlie Parkrud (alternerar med Jack Hedström) har begåvat tillägnat sig det monotona tonfall som symboliserar autistiskt beteende, förutom besattheten för vissa fenomen. I hans fall krabbor.

En psykologiskt inriktad berättelse tar sinnrikt fasta på våra egenheter. Bärande tematik: konsekvenser av beteenden jämte vår önskan om bekräftelse/ uppskattning och social status. Fler än en vändpunkt ackompanjerar det omtumlande skeendet. Färske regissören Strandberg -tillhör sedan länge fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater- har fått till en laddad uppsättning, präglad av uppslitande friktioner och nervarvade försoningsmöten. Hon behärskar tveklöst att variera såväl tempo som intensitet och att synka rappa dialoger.

Men vissa invändningar mot manus är ofrånkomliga. Det är rörigt, ibland uppstår tendenser till fars. Emellanåt kryddas med frapperande vulgaritet. Och som framskymtat finns en övergripande trovärdighetsaspekt angående kompetensen hos rektor. Visserligen har Parkrud planterat ett antal skrattframkallande frön genom dessa ”tilltag” . Anser dock att Vilse några gånger tappar i densitet, ter sig ojämn när den begagnar sig av en Norénsk svart humor. Trots nämnda reservationer finns tillräckligt mycket att utvinna, för att årets kulturella sommarsatsning i södra Bihuslän förtjänar att rekommenderas.

Kanske på grund av att scenen inte medger avancerade scenografiska lösningar, kryddas uppsättningen av mycket musik, ett tacksamt uttrycksmedel för att skifta stämning och ge publiken chans att smälta vad de sett. Argentinsk tango i Piazzollas anda förekommer flera gånger. Vidare hörs Nina Simone, Dexy Midnight Runners, covers på Bob Dylan och the Boss med flera. Avgjort starkaste upplevelsen levereras emellertid av Susanna Helldén på fiol, när hon för pjäsens yngste deltagare framför psalmen En vänlig grönskas rika dräkt (melodin identifierad av mitt 86-åriga sällskap).

OBS Tre gånger under spelperioden anordnas efter föreställningen vad som kallas Samtal i sommarnatten.

Foton Viktor Parkrud

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

6 juli, 2019 by Martin Moberg

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters ”Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Blekinge, historia, Johan af Puke, Kultur, Ronneby, Ronneby folkteater, Teater

Filmrecension: Midsommar – som en klassisk grekisk tragedi

4 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Filmrecension: Spider-Man: Far From Home

3 juli, 2019 by Hans Södergren

Spider-Man: Far From Home
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juli 2019
Reg: Jon Watts
Manus Chris McKenna och Erik Sommers
Med Tom Holland, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Samuel L. Jackson, Cobie Smulders, Jacob Batalon, Jon Favreau, Marisa Tomei m.fl.

Riktigt skönt med en actionhjälte-film som handlar om annat än att rädda hela universums. ”Spider-Man: Far From Home” är vänlig superhjältefilm som både är spännande men samtidigt handlar om livet och om kärlek och ansvar.

För den som är trött på de stora gesterna och universala krig är denna nya Spider-Man-film både lättsammare och mer lekfull, helt enkelt mer avslappnat underhållande. Ibland lite för töntig kanske, men det köper jag.

Den unga Peter Parker (spelas av Tom Holland) är på klassresa till Europa. Han har sett fram emot att på chansen att närmare lära känna MJ (Zendaya), som han är förälskad i. Han har planerat att visa sina känslor för henne genom att ge henne ett vackert smycke högt upp på Eiffeltornet.

Peter Parker är visserligen en superhjälte men samtidigt är han en 16-årig tonårspojke med allt vad det innebär. Men så enkelt kan det förstås inte vara när Spider-Man är någonstans. Mysterio (spelas av Jake Gyllenhaal) dyker upp och vill ha hjälp av Spider-Man.

I förra filmen, Avengers: Endgame, led Avengers en stor förlust då Tony Stark gick ur tiden. Den unge Spider-Man har en del förväntningar på sig, framför från Nick Fury (Samuel L. Jackson), som vill att Spider-Man tar större ansvar i superhjältarnas grupp.

Filmen är underhållande och spännande men låter Spider-Man också utvecklas och ställs inför frågan vad har han för ansvar med sina superkrafter?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Spider-Man, Superhjältar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 577
  • Sida 578
  • Sida 579
  • Sida 580
  • Sida 581
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in