• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Balladen om en vit ko

17 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Balladen om en vit ko
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha

En film som kryper under huden om den rättslösa lilla människan i ett brutalt och korrumperat och orättvist samhälle. En film om hur väl en stat som styrs av religiösa regler än menar med sina lagar är det den lilla människan som förbli rättslös.

Iran är en religiös diktatur som dömer många till dödsstraff och där det är farligt att tänka fritt och ifrågasätta. Kulturarbetare som filmskapare och författare som bor i Iran måste bädda in samhällskritik, linda in den i en yttre berättelse, för att överhuvudtaget kunna skapa utan att bli straffade av den iranska statsapparaten. Filmskaparna har på ett oerhört suggestivt och välgjort sätt beskrivit denna stat som förtrycker de svagare och ger de mäktiga fritt fram.

Huvudpersonen i filmen, Mina, lever ensam med sin döva dotter efter att hennes man blivit avrättad för ett mord han inte begick. Hennes man dömdes och avrättades fast han var oskyldig. Sanningen om vem som är den verklige mördaren kommer fram och den iranska staten lovar då att de efterlevande ska få ekonomisk ersättning. Men den ersättningen kommer att ta många år innan den betalas ut. Sådant tar sin tid i det korrumperade byråkratiska Iran.

Ekonomisk ersättning kan trots allt inte få liv i Minas av staten dödade mannen. Mina söker den domare som skrivit under dödsdomen för hennes man. Hon vill få en offentlig ursäkt. Men domaren håller sig undan.

Problemen för Mina hopar sig. I det iranska samhället står ensamstående mödrar inte högt i kurs. Hennes svärfar och makens bror försöker tvinga henne och dottern att flytta till dem.

En dag dyker en mystisk främling upp. Han säger sig vara en vän till hennes man från förr och han vill betala tillbaka ett lån han fått för länge sedan. Då Mina släpper in mannen i sin lägenhet blir hon dessutom vräkt från lägenheten, då det ser illa ut att hon tar emot en man.

Främlingen har tillgång till en fastighet och kan hjälpa Mina att få en lägenhet. En vänskap mellan främlingen och Mina växer sakta fram, även om Mina är oerhört försiktig i början. Långsamt börjar Mina få hopp om att livet kan gå vidare.

Det iranska systemet är inte att leka med. Och sorg och hämnd är starka krafter. Denna film är unik och väldigt speciell. Jag har sällan sett något liknande. Den berör och den känns ändå sin i märgen. Men slutet är lite abrupt, det känns nästan som att filmskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop det. Det är dock ett logiskt slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Iran

TV-recension: Balanserad skildring av när världen anno 2015 kom till Ronneby

14 januari, 2022 by Martin Moberg

Titel: När världen kom till Ronneby

Betyg: 3+

Premiär: 9 januari 2022, Centrumbiografen Ronneby och SVT Play. 12 januari i SVT 1.

Producent: Tom Alandh

Klippning: Heleen Rebel, sfk

Foto: Kalle Segerbäck

Ansvarig utgivare: Axel Arnö, SVT

Medverkande: Intervjuade Ronnebybor, Anna Johansson, polisen Ronneby, Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal Högskola i Stockholm, Emma Gunler, journalist Sydöstrans Ronnebyredaktion och Roger Fredriksson, kommunalråd Ronneby m fl

Bild på Ronneby då, (faksimil: När världen kom till Ronneby”), Martin Moberg, Kulturbloggen

I söndags den 9 januari hade Tom Alandhs dokumentärfilm ”När världen kom till Ronneby” världspremiär på Centrumbiografen i Ronneby och på strömningstjänsten SVT Play. En mycket intressant dokumentär som det hade arbetats en längre tid med och som har sin huvudsakliga utgångspunkt i hur den stora flyktingströmmen från krigshärjande Syrien 2015 i nästa steg kom att påverka Ronneby som stad och samhälle.

Tom Alandh är sannerligen välmeriterad med bakgrund som journalist och dokumentärfilmare och har sedan 1970-talet gjort närmare 100 stycken dokumentärfilmer, som har sänts i SVT. Han har under årtionden träffat de flesta i vårt avlånga land och gjort dokumentärfilmer om både kända och okända människor. Monica Zetterlund, Håkan Juholt, Annika Östberg, Jan Troell, Anna Lindh och ”Nacka” Skoglund för att nämna några av dem.

Nu var turen kommen att göra en kortare reportagefilm om Ronneby inför valet 2022, så var det tänkt. Det hade nämligen kommit en ny studie om social tillit i samhället, som hade publicerats av professor Lars Trädgårdh , som visade på att Ronneby är en av de städer i landet där det är som sämst ställt med förtroende människor emellan. Ronneby hade också tagit emot många nyanlända från Syrien drygt fem år tidigare. Därför ville Alandh besöka Ronneby och under en period ta reda på varför är det så som det framgår av Trädgårdhs studie.

Väl i Ronneby kom tanken om ett kortare reportage inför valet 2022 att förändras, då det visade sig finnas flera intressanta berättelser att dokumentera. Ronneby hade också samma sommar, augusti 2020 varit i riksmedias blickfång efter omfattande skadegörelse i centrum. I stället gjordes planeringen om och det blev en timmes lång dokumentärfilm med intervjuer med infödda och nyanlända Ronnebybor, företrädare för polisen, lokalpress och lokalpolitiker m fl.

Bild på Ronneby nu, 2020-tal, foto: Martin Moberg, Kulturbloggen

Vilket jag tycker är bra, ska man gå på djupet med att skildra samhällsförändringar och hur den faktiska tryggheten kontra den upplevda tryggheten hos människor påverkas av omvälvande utrikeshändelser som det ännu pågående inbördeskriget i Syrien är, behövs det tid och en kortare reportagefilm med fokus på valet 2022 på en kvart till tjugo minuter hade inte varit tillräckligt.

Det är den positiva delen i bedömningen av dokumentären, efter att ha sett den på SVT Play. I det positiva omdömet ligger också att den är balanserad, människor med olika bakgrund i Syrien och i Ronneby och med tillhörande livsöden får tala till punkt och berätta hur man känner oaktat att den faktiska tryggheten nu har vänt mot det bättre hållet efter gemensamma insatser från samhället.

Men det fattas något eller några saker ska man säga, t ex hade man velat ta del av föreningslivets och civilsamhällets insatser för integration som direkt skalades upp då 2015 och 2016, för att hjälpa till med att ta emot de nyanlända Ronnebyborna. Det finns således mycket kvar att skildra och fråga om, låta fler människor få berätta om hur allt kom att påverka inte bara från ett negativt perspektiv.

För det bestående intrycket efteråt blir p g a det som inte kom med, oaktat att dokumentärfilmen är balanserad, rädslan hos de medverkande Ronnebyborna. De nyanlända Ronnebyborna emellertid har en något annan uppfattning. Man trivs i Sverige, i Blekinge och i Ronneby. Det finns en tydlig drivkraft att lära sig svenska, skaffa sig ett arbete och integreras i samhället man kommit till.

Så gärna en andra och uppföljande entimmes dokumentär om Ronneby producerad av Tom Alandh, med den omisskännliga rösten. En uppföljning med det som inte fanns utrymme att få med i denna dokumentär. Varför inte också ta med berättelserna om mötesplatserna som skapades och de faktiskt positiva möten människor emellan och med en annan röd tråd, hur Ronneby tillsammans liksom förr har varit van vid att ta emot nya människor. För världen har kommit till Ronneby många gånger genom historien och varje gång kommit att påverka staden och dess befolkning.

Arkiverad under: Intervju, Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: blepol, Dokumentär, integration, Kulturbloggen, När världen kom till Ronneby, Ronneby, samhälle, svpol, SVT, Tom Alandh

Filmrecension: Scream – oväntat underhållande och klipsk

13 januari, 2022 by Elis Holmström

Scream
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett

Alla som gick på på låg- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har stött på den ökända Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttryckslösa seriemördarmasken är idag lika välkänd som Ronald McDonald eller Pikachu från Pokémon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tränga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror På Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och självironisk historia som gärna förlöjligade och parodierade skräckfilmens mest återanvända klyschor. Craven själv hade dessutom inga större betänkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna lättsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.

Tyvärr så har Cravens idéer alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin än praktiken. Scream med dess ambitioner att vara självmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet på detta misslyckande. Vad som borde vara både underhållande, chockerande och klipskt har genomgående känts tafatt och illa genomfört på ett filmtekniskt plan. Scream 4 kändes helt steriliserad och Craven verkade ha gått i sin egen fälla där uppföljare blir till ett svart hål som slukar och förstör originalets arv.

I och med Cravens alltför tidiga bortgång så har nya förmågor bakom kameran behövt inhämtas. Och hur hemskt det än må låta så visar sig detta överlämnande av facklan vara det bästa som hänt Scream. Det som numera borde döpas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, där filmskapare som växt upp och förälskat sig i diverse filmserier nu får ansvara för dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmvärlden. Regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin vördnad inför filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skräckserie som en primär byggsten. Denna energiska entusiasm är märkbar från första rutan. Där Scream 4 var en håglös och oinspirerad historia så är detta avsevärt mer livligt. Cravens ideér om att skapa en ironisk och självmedveten skräckfilm blir för första gången i seriens historia förverkligade.

Den självironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som är fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesvärda stunder. Denna gång tar de sig an hat och trakasserier på nätet och förvånansvärt nog så lyckas filmen på ett både underhållande och intelligent sätt slå knäna av illvilliga nättroll som lever för att förpesta och förstöra vardagen för så många människor. Det finns också ett stort – och behövligt, mått av självdistans i denna samhällskritik, vilket gör att den aldrig känns högtravande, arrogant eller predikande, detta skänker Scream en oväntat sympatisk framtoning.

Tyvärr så är skräckmomenten inte lika kreativa eller vågade som samhällskritiken. Återigen är det en rad av alltför bekanta knivmord som oftast inleds med klen ’’hoppa till-skräck’’. Trots att det görs tappra försök att parodiera detta simpla och krassa skräckverktyg så lyckas Olpin och Gillet inte befria sig från repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skräckfilmer som överanvänder detta tröttsamma inslag. Många av de mer spända och obehagliga scenerna är också alltför utdragna och förutsägbara för att förmedla genuin skräck. Scream-serien har förvisso aldrig handalt om att bara skrämma livet ur tittaren, men det finns scenarion och möjligheter som aldrig når sin fulla skräckpotential.

Även om regin och humorn kan applåderas så finns det fortfarande beståndsdelar som gärna hade fått oskadliggöras med flera knivhugg. Skådespeleriet varierar mellan att vara charmigt överdrivet till att vara rent outhärdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar är långt ifrån Guds gåva vad gäller skådespeleri. Just interaktionen mellan filmens tonårskaraktärer är också lika spännande som att se gräs växa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skräckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats på sparläge. Neve Campbell å andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon gör en både återhållsam och ödmjuk rolltolkning.

Scream är sannerligen inte perfekt, men den är oväntat underhållande och klipsk. Till skillnad från den katastrofala The Matrix Resurrections så är detta ett bra exempel på hur man kan återuppliva en filmserie och samtidigt vara både ironisk, lättsam, underhållande, självmedveten och relevant mer än tjugo år efter originalfilmen. Det är utan tvekan den bästa Scream-filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, scream, Scream 2022, Skräckfilm

Filmrecension: Gogo – världens äldsta skolelev – Dokumentär som en turistfilm

13 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Gogo – världens äldsta skolelev
Betyg 2
Svensk premiär 14 januari 2022
Regi Pascal Plisson

Dokumentär som en turistfilm

När den 94-årige Priscilla Sitieni, även kallad Gogo, börjar skolan så gör hon det för att visa flickor att skolan är viktig. Hon kämpar med matematik och engelska påhejad av sin lilla släkting och hela skolan. Att hon är en stark och modig kvinna trots sin ålder märks snart. Hon får till ett nytt elevhem för flickor genom sina påtryckningar.

Kenya är ett land med många barn och stolthet över sin nation. Med vacker natur, fina människor, de vilda djuren och härlig musik finns mycket att vara stolt över. Det är intressant att se livet i ett afrikanskt land och man hade gärna velat se mer. Nu ät tyvärr filmen för tillrättalagd för att väcka intresse. Dokumentären blir som en turistfilm med glättad yta. Då kan inte ens en charmig 94-åring rädda den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

2034 Meritokratins uppgång och fall av Michael Young

12 januari, 2022 by Anastasia Bark

2034 Meritokratins uppgång och fall
Utgivningsdatum 2021-08-26
Förlag Atlas
Översättare Britta Dancy
Originaltitel The Rise of the Meritocracy 1870+2033. An essay on Education and Equality
ISBN 9789173899109

Den stora skillnaden mellan det gamla brittiska klasssamhället och det nya meritokratiska Storbritannien är att den meritokratiska eliten är fullständigt övertygad om att den har förtjänat sina privilegier, skriver Michael Young. Tydliga beskrivelser av denna övertygade attityd kan man hitta i relativt nypublicerade böcker såsom Michael Sandels ”The Tyranny of Merit” (2020) eller Daniel Markovits ”The Meritocracy Trap: America´s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantles the Middle Class, and Devours the Elite” (2020). Bägge böckerna visar meritokratin i ett mörkare ljus vilket man kan säga har varit en trend på sistone. En trend som i och för sig också mött på kritik i exempelvis Adrian Wooldridges ”The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World” som syftar på att det finns mycket som det moderna samhället kan tacka meritokratin för. Vare sig bilden av meritokratin är positiv eller negativ så har själva ordet varit ett hett ämne på sistone. Inte undra på att Michael Youngs blivit nyutgiven på svenska.

Meritokrati är ett relativt nytt begrepp. Ordet består av den grekiska delen meritus(förtjänst) och kratus(stryrka, kraft) och användes för första gången i just denna bok vars originaltitel på engelska är ”The Rise of the Meritocracy 1870-2033. An essay on education and equality.” som först kom ut 1958. Den svenska första gåvan kom ut som ”Intellegensen som överklass – Meritokratins utveckling 1870-2033” två år efter att originalet kommit ut.

Nu tänker jag vara ärlig. Denna bok är en lång och inte en särskilt spännande resa. Den är skriven som en sorts rapport av en fiktiv sociolog som drar med läsaren på en resa som börjar före Michael Youngs tid och slutar långt efter bokens publicering. Meritokratin beskrivs på ett postivt sätt (vilket har lett till att de som inte läser boken noggrant får för sig att meritokratin målas i ett positivt ljus) men det är lätt att märka den dystopiska skuggan bakom det positiva i förgrunden. Boken har citerats av bland annat Tony Blair som i samband med det använt ordet meritokrati i positiv mening, men faktum är att detta verk är en varning, en satir och på sätt och vis en dystopi över Youngs oro för det som kunde skett. Olikt ”1984” eller ”Du sköna nya värld” är detta verk odramtiskt, men de dystopiska dragen är tydliga.

Mycket av Youngs oro kan valideras om man tittar på många samhällen idag. Det är som sagt ingen undra på att boken har blivit nyutgiven – mycket av det Young ´rapporterar´ om i boken har skett i samhället vi lever i dag. I en artikel från 2001 i The Guardian utrycker Young sin besvikelse för hur hans bok missuppfattats under åren som gått. Det många förespråkare OCH kritiker av meritokratin håller med om är att meritokratin skulle leda till någonting bra, men medförde en hel del komplikationer. Den växande arbetslösheten (´civilisationen hade blivit för invecklad för många, på grund av bristande intellegens kunde de inte infogas i den normala ekonomiska strukturen´), den ökande ojämlikheten, ett ökande missnöje i samhället är ett par av de ämnena som Young tar upp i sin bok. Meritokratin i Youngs bok är inte mycket annat än dyster.

Idén av ett samhälle där den som har flest meriter fortjänar en högre position, där den som meritmässigt är lämpligast för en position också får den positionen är inte en dålig idé. Dessutom är det någonting mycket uppenbart i dagens samhälle. Men dessvärre finns det en mörk sida till detta system – någonting som framstår tydligt i denna bok. Däremot är det svårt att tänka sig ett annat system. Michael Sandel och Daniel Markovits kommer med ett par förslag, men tyvärr framstår dessa förslag som en aning vaga; och det är svårt att tänka sig att de skulle lösa alla problem. Dessutom behöver det inte heller vara så att alla dagens problem ska länkas ihop med meritokratin. Någonting som är tydligt är att meritokratin har en mörk sida och att ordets ursprung inte på något sätt var positivt. Michael Young hade inte rätt i allt (han spådde trots allt inte framtiden) men det finns mycket att ta till sig när det gäller denna bok, och trots att verket inte är det mest spännande är det i alla fall en mycket tankeväckande resa för läsaren. Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om meritokrati, men boken har fått mig att inse hur ett system som kan verka rättvist kan praktiskt tagit vara motsatsen.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Dystopi, meritokrati, michael young, satir

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in